Inrikes / Kultur

Straffad

I USA har Jamaica Kincaid kölhalats för sin skamlöshet. Att hennes berättelse om ett kraschat äktenskap är en roman hjälper inte.

När Jamaica Kincaids senaste bok »Se nu då« gavs ut i hennes hemland USA var det flera kritiker som laddade sina pennor med en ordentlig dos arsenik. En av dem var Dwight Garner, vars recension i New York Times hade rubriken »Äktenskapet är slut; hämnden börjar«: »Den här bipolära romanen är till hälften seans, till hälften bakhåll.« Han gör ingen större ansträngning för att hålla isär liv och dikt, tvärtom. Han utgår kallt från att Jamaica Kincaids motiv med romanen är att i fiktionens form ta heder och ära av sin exmake, kompositören Allen Shawn.

Mönstret går igen. Också de positiva recensionerna tar upp romanens självbiografiska inslag som problematiska. De negativa gör ännu mer för att rikta uppmärksamheten bort från fiktionen, mot Jamaica Kincaid själv, en respekterad intellektuell, professor vid Harvard, som målas upp som bitter, arg och hämndlysten.

De amerikanska kritikerna har framhållit paralleller mellan romanfigurerna och deras biografiska förlagor. Bokens mr och mrs Sweet bor i ett hus i Vermont med två barn. Mr Sweet är klassisk kompositör från Manhattan och mrs Sweet är författare som kommit till USA med båt från en ö i Karibien. Mr Sweet lämnar mrs Sweet för en yngre kvinna, som också är musiker. Allt det där stämmer också in på de verkliga Jamaica Kincaid och Allen Shawn, har kritikerna påpekat. Och det är sant.

Men det är också sant att romanens mr Sweet skriver en symfoni för hundra lyror, och att mrs Sweet då på något märkligt sätt odlar fram inte bara hundra lyror, utan också hundra musiker som kan spela dem, och dessutom ett konserthus för att han ska kunna framföra den.

Och det är också sant att parets son i romanen, den unge Heracles, upptäcker en niohövdad orm bredvid sig i sängen, och att han då, »utan att anstränga sig alltför mycket«, gör en kullerbytta och sliter av ormen alla dess huvuden, ett efter ett, och kastar dem över sin axel så att de landar på golvet i familjens nystädade kök.

Och det är också sant att han, när han möter sin pappa i trappan och snubblar till, försöker ta tag om något för att återfå balansen, och då av misstag råkar rycka loss pappas testiklar och kasta dem i Atlanten, så att hans mamma får sticka ihop ett par sockor och sy fast dem på pappa så att han i alla fall kan ha ett par sockhälar där hans testiklar brukade sitta.

Av någon anledning verkar inget av det här ha stört amerikanska recensenters biografiska läsning.

Varför har just Jamaica Kincaid hamnat i sådan onåd hos kritikerna?

Jamaica Kincaid växte upp i en relativt fattig familj på Antigua, en västindisk ö som då tillhörde det brittiska imperiet. Hennes mamma, som var hemmafru, tyckte mycket om att läsa romaner. Eftersom Jamaica störde henne i hennes läsning kom hon på den fiffiga idén att lära Jamaica att läsa, för att hålla henne sysselsatt. Så kom det sig att Jamaica Kincaid, som då fortfarande hette Elaine Potter Richardson, lärde sig läsa redan vid tre och ett halvt års ålder. Men eftersom hon trots det fortsatte att störa sin mamma skickades hon till skolan. Det var visserligen några år kvar tills hon skulle få börja där, men hennes mamma instruerade henne att ljuga om sin ålder. När hon berättar om sin skoltid brukar hon säga att hon alltid blev klar med uppgifterna först av alla, sedan började hon genast leva om i klassrummet.

Hon tycks ha levt om en del i New York också, när hon kom dit i mitten på 1960-talet. Hennes mamma skickade iväg henne för att jobba som barnflicka när hon var 16. Det var meningen att hon skulle sända hem en del av sin lön till familjen, men det gjorde hon aldrig. Hon slutade som barnflicka. Hon färgade håret blont, rakade bort sina ögonbryn och målade dit färger i stället. Hon klädde sig bara i kläder som kunde vara lite vad som helst, så länge de var tillverkade inom epoken 1925–1945. Och jobbade som körsångerska bakom den transsexuella sångerskan, senare skådespelerskan, Holly Woodlawn. Via kontakter kom hon in i spalterna i den ansedda tidskriften The New Yorker, och det var där hon insåg att hon hade ett skrivande, en egen röst. Under hela den här tiden hade hon inte kunnat sluta prata om sin mamma – hur kunde hon bara skicka iväg henne?! – så efter ett tag blev det naturligt att sluta prata om det så mycket och börja skriva om det i stället.

Sedan dess har hon skrivit romaner och faktaböcker och noveller och vunnit otaliga litterära priser. Hennes namn nämns också från och till i Nobelprissammanhang. Och hon har jämförts med författare som Derek Walcott och V S Naipaul.

De självbiografiska inslagen i hennes böcker har aldrig setts som något problem. Förrän nu alltså. »Om jag skriver om min pappa, som var analfabet, eller min mamma, som var fattig i tredje världen, så är det helt okej«, sa hon i SVT:s litteraturprogram »Babel« i höstas. »Men om jag skriver om något som ser ut som kritik mot vita människor i USA verkar det som att jag går över en gräns. Idén om att en svart kvinna skulle skriva om existentiella saker… Det verkar som om jag inte får göra det. Jag måste skriva om smärtan i att vara svart.«

Kritikerna straffar Kincaid för detta genom en sorts bakvänd biografisk läsning. Författarens privata liv används inte, som i traditionell biografisk litteraturkritik, för att kasta ljus över hennes verk. Tvärtom. Hennes verk används för att implicera att författaren, privat, är moraliskt tvivelaktig.

Det påminner om den litteraturdebatt som härjat på våra egna kultursidor den senaste tiden, som inleddes med ett inlägg av litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström där hon inte verkade särskilt bekymrad om skillnaden mellan biografi och litteratur.

När hon anklagade Stig Larsson och Karl Ove Knausgård för att (omedvetet) använda mycket unga kvinnor som heterosexuellt alibi för begäret mellan män gjorde hon ingen skillnad på vad de verkliga författarna sagt i intervjuer och vad deras romanfigurer gör och tänker i böckerna. Och det var inte fiktiva personer som var hennes måltavlor, utan verkliga.

Den här behandlingen har också börjat drabba klassiker. Nyligen rapporterade teaterkritikern Boel Gerell i radions essä-program »Obs« om Malmöbaserade Teater Foratts uppsättning av Henrik Ibsens »Peer Gynt«. Där kliver skådespelarna ur sina roller och kommenterar skeendena för publiken: »Peer Gynt är helt sjuk får vi veta. En cis-man vars heteronormativa, patriarkala blick vilar över varje gestalt…«

Men sen dras även Henrik Ibsen själv in i pjäsen inför den ideologiska tribunalen och anklagas för att ha samma blick.

Boel Gerell frågar, med all rätt: »Är Ibsen per definition en mansgris, bara för att hans karaktär uppvisar sådana sidor? Har han inte i stället skapat Gynt just för att visa hur en människa full av lögner och halvsanningar, som aldrig tar ställning eller ansvar, sviker allt och alla och till sist även sig själv?«

I botten av allt det här finns ett grundläggande villkor för litteraturen. Författare tar erfarenheter från sitt eget liv och försöker omformulera dem för att säga något generellt om livet. Redan där finns en gråzon mellan privat och allmängiltigt. Man kan då använda författaren för att bättre förstå verket, och – visst – använda verket för att bättre förstå författaren. Skvaller har såklart också ett värde.

Kulturdebatter, till exempel, handlar sällan om litteratur, även om vi kanske tror att de gör det. De handlar om privata saker. Knausgårds succé inleddes med att hans verkliga släktingar rasade över vad han hade skrivit om sin verklige pappa. Lena Anderssons »Egenmäktigt förfarande« blev en kulturdebatt först när Roy Andersson sa »Jag är Hugo Rask«, och därmed öppnade för att ta ner hela klabbet till ett privat plan. Ranelidfejden handlade inte om Ranelids språkbehandling, utan om hans solbränna och linne och läppglans. Också då pratade vi om andra saker än litteratur. Kulturdebatter är bullersamma och lämpar sig inte för bara läsning i tysta kammare. Att dra in privatliv och moralfrågor i dem i stället, funkar mycket bättre.

Och visst kan man, som somliga kritiker i USA gjort, använda Jamaica Kincaids böcker för att komma åt henne, moraliskt. Man kan också fråga sig, vilket hon också gör, »är det litteraturkritik?«.

Dessutom, om Jamaica Kincaid verkligen bara var ute efter att offentligen hämnas sitt ex så skulle det finnas bättre sätt att göra det på än att skriva en ganska svårtillgänglig modernistisk roman med meningar som är så långa att de löper över hela sidor, och med en mytisk och symfonisk ton som distanserar sig från allt det vardagliga som händer i den. Den ger helt enkelt inte intryck av att vara särskilt intresserad av att dela med sig av privat skvaller.

När hon givit ut »Se nu då« i USA våren 2013 stod hon, klädd i rosa, på ett podium i ett kulturcentrum byggt vid en av alla korsningar på Manhattans östra sida. Innan hon började läsa berättade hon lite om vad den handlar om och vad den inte handlar om:

»Vad jag försökte göra var att tämja världen genom att beskriva en familjesituation som höll på att gå sönder och som gled omkring på sin egen kontinentalplatta. Det handlar inte om mitt liv, alls, oavsett vad korkade människor säger. Det handlar om någonting som är personligt för mig, på samma sätt som det gör för alla författare. Men om man ser på det som enbart min biografi så rånar man sig själv på ett sätt att tänka.«

Sen avbröt hon sig, ryckte på axlarna och sa något med en trött blick som fick åhörarna att skratta:

»Men tja… Folk rånar dig på saker hela tiden. Du kanske lika gärna kan råna dig själv«.

»Se nu då« ges ut på svenska i sommar av Tranan.

FAKTA | Barndomsskildrare

Jamaica Kincaid, född den 25 maj 1949 på västindiska ön Antigua. Prisbelönt författare av romaner, noveller och essäer.  Romandebuten »Annie John« från 1985, där hon beskriver uppväxten och de starka banden till sin mor, kom i svensk nyutgåva 2010. I romanen »Min mor« (»The Autobiography of My Mother«, 1996), behandlar hon frågor kring kolonialism.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera