Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Bonde söker parti

När lantbrukarna krisar har de inte längre ett parti att gå till.

Föreningen Sveriges mjölkbönder publicerade häromveckan ett meddelande på sin hemsida. Det var ställt till centerpartiet, »det parti som förr i världen företrädde bönderna«, som man skrev. Det var ett argt brev. Och lite ledset. Centerpartiet, påpekade författarna, hade haft jordbruksministerposten i två mandatperioder och ändå lämnat efter sig en mjölkbransch i kris. Och nu – i opposition – hade partiet mage att kräva att regeringen skulle agera.

Hade centerpartisterna gjort något själva?

»Det var åtta år med mycket studiebesök på vingårdar«, skrev mjölkbönderna.

Under samma åtta år nästan halverades antalet svenska mjölkgårdar. Och hösten 2015 är situationen värre än någonsin. Mjölkpriset har rasat och ligger på samma nivåer som 1985. För bönderna är mjölkproduktionen en ren förlustaffär, i snitt bommar fem gårdar i veckan igen.

Man skulle kunna tro att detta rör centerpartiet, att det skulle påverka Annie Lööf på något sätt. Att krisen också skulle vara hennes.

Inte.

Centerpartiet visar den här hösten upp sina bästa opinionssiffror på ett decennium. Förvandlingen från intresseparti till idéparti är fullbordad och partiledaren populär. Ekonomer älskar centerpartiet för att det vågar prata om sänkta ränteavdrag. Och allt från vänsterpartister till moderater hyllar partiet för den principfasta hållningen i migrationspolitiken. Alliansens nya ledare, som tidningarna kallar Annie Lööf. Borta är allt gnäll om nyliberalism, borta är all kritik.

Det finns egentligen bara en grupp som är missnöjd.

Bönderna.

De som partiet skulle företräda.

Viktor Johansson sjöng på västerbottniska. Han arrenderade några hektar fin kustjord på Backen i utkanten av Umeå men höll helst tal. Samtiden såg ut så. En ny klass hade samlat sig, agiterat och vunnit inflytande. Rättvisa gick att uppnå. Organisation var den stora saken. Strax före jul 1928 kallade han till ett möte nere på Svartsjölandet vid Mälaren. Inbjudan gick ut till 32 personer. 19 dök upp. Bland dem fanns Axel Pehrsson från Söderslätt i Skåne.

Axel, som nyss fyllt 45, bar mustasch och ett rykte om handlingskraft. Skulle bönderna få bättre arbetsvillkor och komma tillrätta med de pågående prissänkningarna på livsmedel krävdes enighet. Två månader senare, i mars 1928, satt han ordförande när Riksförbundet Landsbygdens Folk, RLF, bildades. Bönderna hade fått sitt fackförbund. Viktor Johansson var nöjd.

Mellan de två mötena hade Axel hunnit åka förbi lantbruksakademin i Stockholm också och varit med om att slå samman det tiotal producentföreningar som fanns i landet. Vad Axel egentligen hade där att göra är en fråga som gäckat historiker. Han hade intressen i slakteriföreningen i Skåne, men saknade både adelstavla och realexamen. Och kooperationen var – även i den form den nu fick – en plats för salongsvana storbönder. Möjligen var det riksdagsplatsen, för en sådan hade Axel. Där kallade de honom efter hans gård – Bramstorp – och så blev han känd för svenska folket.

Axel Pehrsson i Bramstorp är portalfiguren om man ska förstå mjölkkrisen politiskt i Sverige 2015.

Till riksdagen kom Bramstorp som liberal. Han hade haft konservativa böjelser i unga år men blivit avsnäst av en greve på ett möte med högerfolk och sökt sig vänsterut. Två politiska krafter vann inflytande i det nya seklet: arbetarrörelsen och liberalerna. Inte minst, menade liberalerna, berodde framgången på att högern förde en protektionistisk politik med negativa sociala konsekvenser för vanligt folk. Särskilt doktrinär var Axel emellertid inte när det kom till frihandel. Han ville ha tullskydd på socker, till exempel. Det tyckte betodlarna hemma var viktigt.

Bönderna, som på 1800-talet haft hyfsad representation i riksdagen, förlorade inflytande i samma takt som socialdemokraterna och liberalerna vann det. Problemet var splittringen. Det fanns två – antagonistiskt konkurrerande – landsbygdspartier. Och en uppsjö föreningar av skilda intressen. Kraftlösheten blev uppenbar vid första världskriget. Livsmedelsbristen fick politikerna att förbjuda lantbrukarna att använda och sälja sina varor som de ville. Det infördes prisstopp samtidigt som priserna på industriprodukter steg. Arbetarna klev upp ur sin misär och fick successivt bättre villkor.

Bönderna halkade efter.

Det var detta som fick liberalen Axel Pehrsson i Bramstorp att vara med och skapa ett fackförbund och en sammanhållen kooperation. 1926 gick han slutligen över till det protektionistiska bondeförbundet. Partiet led då ännu av internstrider och stod handlingsförlamat inför jordbrukskrisen. Mjölkpriset störtdök, fläskkött gick knappt att sälja. Arbetslösheten steg. Något behövde göras. Så Axel samlade den yngre generationen i partiet, gick bakom ryggen på partiledaren – Gubben kallad – och började förhandla med den nyvalda socialdemokratiska regeringen. Det var 1932. Och efter ett hemligt möte i jordbruksminister Per Edvin Skölds villa i Äppelviken i Stockholm var kohandeln klar.

Beredskapsarbete till marknadsmässiga löner som skulle ge folk pengar att köpa svenska livsmedel. Och skatter som skulle skydda böndernas produkter. Jobb till socialdemokraterna, högre priser till bönderna.

Uppgörelsen blev framgångsrik, även bland väljare. Därtill hållfast. De två partierna förstod varandra, och litade på varandra, inte minst för att de var så lika. Båda sprang ur folkrörelser, båda hade sina kooperationer och sina fackliga organisationer att ta hänsyn till. Man skämdes inte för att man var partier för särintressen. Tvärtom. Bramtorp satt i RLF-styrelsen ibland, ledde bondeförbundet ibland och ingick i regeringen ibland. Han var med biografen Jacob Bjärsdals ord: »I lika hög grad kooperativ och facklig bondeledare som politiker. Han såg sig i första hand som en företrädare för jordbruksnäringen.«

För Bramstorp fanns en enda mening med föreningen. Partiet skulle gynna dem man representerade. Det var affärsidén. Och det var så man utvärderades.

Ko

Tåget är redan en timme försenat. Kristina Yngwe häller i sig kaffe för att hålla sig vaken. Väckarklockan har som vanligt ringt 03.45 hemma på gården utanför Ystad och hon har tagit första förbindelsen till Stockholm. Som hon brukar. Under dagen har hon betat av jordbruksutskottet, där hon sitter vice ordförande. Hon har pustat ut på sitt riksdagsrum, där förra miljöministern Lena Eks flyttkartonger står staplade i ett hörn och påminner om hur fort allt gått – för två år sedan var en politisk karriär helt främmande för Kristina Yngwe.

Nu ska hon snart väljas in i centerpartiets verkställande utskott.

Hon sitter i en bistrovagn som guppar genom Sörmland, på väg mot en mjölkgård utanför Kalmar. Om det är någon centerpartist som kan prata med bönder så är det Yngwe; som växt upp på en grisgård i Sjöbo, lett LRF Ungdom och utsetts till årets agronom. Hon vet hur man kopplar en tallriksharv bakom en John Deere.

Ändå är hon kontroversiell.

Genombrottet i den politiska bonderörelsen kom 2013 när hon tillsammans med folkpartisten Birgitta Ohlsson gick ut i Expressen och krävde sänkta gårdsstöd. Just precis, sänkta stöd. Folk rasade. Men Yngwe och Ohlsson argumenterade lugnt på: enligt liberala principer leder regleringar av typen gårdsstöd till inlåsningseffekter och hindrar nya aktörer att etablera sig på marknaden, alltså borde de sänkas.

Ungefär just där finns brännpunkten i centerpartiets jordbrukspolitik. Om man nu ska vara ett marknadsliberalt parti – vad ska man då presentera för lösningar på böndernas bekymmer? Hur fungerar det där gamla, där priserna hölls upp av staten, med det nya, där priserna ska hållas upp av, ja, vem?

I bistron har Kristina Yngwe med sig partiets åtgärdslista mot mjölkkrisen. Man vill göra det möjligt att skjuta upp inbetalningarna av skatter och arbetsgivaravgifter. Tidigarelägga utbetalningarna av gårdsstödet. Och så det mest kontroversiella: låta EU driva upp marknadspriset genom att stödköpa skummjölkspulver och smör.   

Det är detta som fått liberala debattörer att kalla centerpartiet mjölksocialister och tala om planekonomins återkomst.

Varför litar centerpartiet plötsligt inte på marknaden?

Yngwe drar partiets standardsvar medan hon tuggar på en vegetarisk texmexwrap. Nämligen att mjölkkrisen beror på EU:s handelskrig med Ryssland. Och att det är det ryska importstoppet av mejeriprodukter som pressar priserna.

– Om politiska faktorer ställer till det för mjölkbönderna så måste politikerna se till så att jordbruket ersätts, säger hon sedan.

Hon vet att det inte är hela sanningen. I grund och botten handlar det minskade antalet svenska mjölkgårdar inte om något handelskrig eller någon tillfällig konjunktur. I grunden är det en strukturomvandling och en global överproduktion som pressar priserna.

Enligt liberal teori om frihandel och komparativa fördelar borde det vara en välkommen utveckling. Varför inte låta andra länder producera mjölk, om de kan göra det billigare, så att Sverige i stället kan syssla med sådant vi är bra på?

Yngwe pekar ut genom tågfönstret och säger:

– Det öppna landskapet som vi ser nu skulle vi inte haft om vi inte hade mjölkproduktion. Utan kor som går och betar hade vi inte haft samma biologiska mångfald. Det skapar även jobb. Det handlar inte bara om maten utan om många värden kopplade till lantbruk som gör det viktigt att ha kvar lantbruk i ett land.

Det är detta som är det lustiga med centerpartiet. Att de ändå bara är ett idéparti lite när de vill.

Jämför med när fordonsindustrin hade problem 2009. Då sa Maud Olofsson bestämt nej till att betala ut skattemedel för att rädda Saab. Nu, när det är centerpartiets kärnväljare som riskerar sina jobb, är principerna inte lika heliga.

Man kan förstås fråga sig hur djup den ideologiska övertygelsen är. Ett liberalt parti som inte ens på sitt profilområde vågar tro att liberal politik fungerar? Som krånglar in sig i resonemang om att bönderna gynnas av fria marknader på lång sikt men just nu på kort sikt måste vi snabbt kasta in en massa statsstöd?

– Lantbruket spelar en väldigt viktig roll för att hela Sverige ska leva. Då får man ha en realliberal syn på hur långt marknadskrafterna ska gå. I den bästa av världar skulle lantbruket klara sig utan en massa stöd, men jag ser inte att det är ett realistiskt alternativ i dagsläget, säger Yngwe.

Man kan ställa sig en annan fråga också. Varför har centerpartiet ens hamnat i den här situationen? Hur blev man det här hemvävda-liberalism-när-det-passar-partiet? Och vad har bönderna fått ut av det?

Solen försvinner ner bakom trädtopparna.

Ur högtalarna hörs tågmästaren: »Jag har tyvärr fått meddelande om att trafiken är stoppad på grund av en brand i Mjölby. Vi blir tyvärr stående ett tag i Norrköping. Som om vi inte haft nog med problem.«

För bonden har tiden alltid varit cyklisk. Man sår och man skördar. Sommaren blir höst, hösten blir vinter, vintern blir vår och våren blir till sommar igen. Korna vandrar ut på bete och in i ladugården i ett ständigt pågående kretslopp.

Den svenska jordbrukspolitiken följde länge samma mönster – ibland pendlade subventionerna upp, ibland ner, men marknaden förblev strikt reglerad. Trettiotalets kohandel följdes av femtiotalets koalitionsregering mellan bondeförbundet och socialdemokraterna. På sextiotalet bröt man med socialdemokraterna, som krävde rationaliseringar, färre och större jordbruk. Men åter vid makten med borgerliga vänner höll centerpartiet, som man nu kallade sig, fast vid regleringspolitiken.

Priset på mjölk bestämdes inte av utbud och efterfrågan utan i förhandlingarna mellan jordbruksdepartementet och Lantbrukarnas riksförbund, LRF, den sammanslagna fack- och kooperationsorganisationen.

Konsumenten fick billig mjölk, mjölkbonden fick pengar från staten. Systemet pågick i ett halvt sekel.

Nils G Åsling, som var centerpartistisk industriminister, hävdade att LRF:s maktställning i Sverige bara kunde jämföras med familjen Wallenbergs.

Baksidan, visade det sig, var växande överskottsproduktion och prisförhandlingar som blev allt svårare att ro i hamn. I början av åttiotalet mättades världsmarknaden. Det gick inte längre att bli av med allt smör och spannmål. Kritiken kom från höger, med marknadsliberala käpphästar. 1984 gav Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, ut boken »Makten över maten«, som väckte stor debatt. LRF försökte först argumentera emot. Varje gång någon av författarna till boken skulle framträda skickade bondeorganisationen dit en representant som skulle ge mothugg. Det hjälpte inte. Parti efter parti anammade budskapet om att staten skulle hålla sig borta från ladugårdarna.

I juni 1990 beslutade riksdagen att avreglera jordbrukspolitiken. Bönderna skulle bli fria företagare på en fri marknad. De skulle anpassa sig efter den linjära tid som gällde i resten av näringslivet, där man först investerar och sedan gör vinst – eller går i konkurs om man inte klarar konkurrensen.

I vilket annat europeiskt land som helst skulle gatorna ha fyllts av arga bönder och högar med stinkande gödsel. Men LRF ställde oväntat upp på den nya politiken. Bo Dockered, som var ordförande, argumenterade att det var bättre att vara med och påverka än att stå lottlös bredvid.

– Vi måste vara realister, sa Dockered på en extrastämma.

Det fanns även en potentiell uppsida. Runt hörnet hägrade ett svenskt EU-medlemskap, vilket skulle ge tillgång till mer jordbruksstöd än någonsin. LRF kampanjade aktivt på ja-sidan och kunde efter folkomröstningen räkna hem pengarna.

Experimentet med en fri svensk jordbruksmarknad hann alltså knappt sjösättas innan svenska bönder den första januari 1995 ånyo fick prisregleringar och stora subventioner, fast nu på en europeisk nivå. Unionen visade sig dock inte vara den guldgruva som LRF hade hoppats eftersom jordbruket samtidigt fick finansiera en stor del av den svenska medlemsavgiften, vilket gjorde det till ett nollsummespel för bönderna.

Dockered var tvungen att tänka om.

I kvarteret Ormsaltaren på Götgatan i Stockholm bodde vid den här tiden både socialdemokraternas och centerpartiets ekonomisk-politiska talespersoner i var sin riksdagslägenhet. Göran Persson och Per-Ola Eriksson – Pekka kallad – brukade springa på varandra i strykrummet nere i källaren. Medan Pekka strök sina slipsar tjatade Göran om att partierna borde samarbeta. Pekka lät sig inte övertalas.

Dockered, en uttalad centerpartist, tyckte annorlunda. Efter att socialdemokraterna vunnit valet 1994 bjöd han in till frukost på Bonntolvan, som det gamla LRF-huset i centrala Stockholm kallades. De tre – Dockered, Persson och Pekka – åt bacon, prinskorv och krämig äggröra, och gav sig själva namnet hundraklubben eftersom alla vägde in över 100 kilo. Efter ett antal frukostträffar i början av 1995 insåg herrarna att deras intressen faktiskt sammanföll. Socialdemokraterna behövde ett stödparti för att kunna styra. Centerpartiet ville ha gehör för sin politik. LRF menade att ett mittensamarbete skulle ge dem fortsatt inflytande.

Så de skakade hand.

Persson fick fria händer att sanera svensk ekonomi, och Dockered och Pekka kunde glädja sig åt successiva skattelättnader för det svenska jordbruket. Bland annat tog man bort den traktorskatt som hade införts för att finansiera EU-medlemskapet.

Den gamla rödgröna kohandelspolitiken var tillbaka.

Mjölkning

Alla var inte lika glada över detta nygamla politiska landskap. Speciellt sura var man på näringslivets tankesmedja Timbro. Sprack blockpolitiken försvann alla chanser för en borgerlig regering. Centerpartiet behövde lockas in i den liberala fållan. Näringslivets opinionsbildare hade knappt brytt sig om de protektionistiska centerpartisterna. Förrän nu.

Efter maktskiftet 1994 anställde Timbro ett par centerpartister. Och runt tankesmedjan växte det fram ett nätverk av unga borgerliga politiker, lett av moderaten Ulf Kristersson – senare socialförsäkringsminister i alliansregeringen – och Stockholmcenterns ordförande Michael Arthursson, numera partisekreterare. Nätverkets uppgift var att samla borgerligheten inför ett maktskifte. Och, vilket man talade tystare om, att få bort centerpartiledaren Olof Johansson, vars mittenpragmatism ansågs stå i vägen för en sådan utveckling.

Varken det förra eller det senare föll ut enligt plan. Ändå blev nätverket början på en decennielång liberaliseringsvåg som förändrade centerpartiet. Framför allt färgades högskoleförbundet och så småningom ungdomsförbundet av idédebatten hos Timbro. När tankesmedjan 2003 startade ett utbildningsprogram för liberala studenter, den så kallade Stureakademin, fick många unga centerpartister plats. Det gick så långt att ungdomsförbundets ordförande Fredrick Federley i september 2005 författade inte mindre än fyra blogginlägg under titeln »Jag älskar Timbro«.

»Själv skulle jag vilja säga«, skrev Federley, »att CUF är centerpartiets och Timbros ungdomsförbund.«

Vice ordförande i förbundet hette då Annie Johansson. När hon i september 2011, nu med efternamnet Lööf, utsågs till partiordförande fullbordades den liberala omvandlingen. Varje partiledare efter Olof Johansson – först Lennart Daléus, sedan Maud Olofsson – hade tagit partiet ett steg högerut.

Till sist hade man en partiledare som gett sig in i politiken efter att hon i trean på gymnasiet läst Johan Norbergs »Till världskapitalismens försvar«. Som gillade Margaret Thatcher och Ayn Rand, och som motionerat om att avskaffa Las och införa platt skatt.

Det var så långt ifrån jordbruksprotektionism man kunde komma. Och därmed också långt från centerpartiets kärnväljare – bönderna.

Som bara blev färre och färre för varje år som gick.

Det där med väljarna var visserligen inget nytt problem. Basen har alltid varit krympande i och med urbaniseringen, såväl bondeförbund som centerparti har ständigt försökt bredda sig. På trettiotalet hette det att man inte längre skulle företräda bara bönderna, utan hela landsbygdsbefolkningen. Mest framgångsrik var den väljarstrategiska omstrukturering som Gunnar Hedlund och Gustaf Jonnergård la fast efter katastrofvalet 1956: nytt namn, ny politik, landsbygdsintresset fick formen av idékritik mot centralisering och stordrift. Det resulterade så småningom i att Thorbjörn Fälldin blev statsminister.

Varje gång det gamla särintressepartiet har försökt nå nya väljare har det också jagat en ny ideologisk plattform – fast alltid utan att ens vilja snegla på någon av de tre stora, klassiska ideologierna. Nej, hellre då komma på något eget. Något i mitten.

Detta var det nya med den senaste omsvängningen. Att man gick till en ideologi som redan existerar. I liberalismen låg möjligheten att bredda partiet och nå storstadsväljare, resonerade man. Men också risken att förlora de landsbygdsröster som faktiskt hindrade partiet från att ramla ur riksdagen.

Annie Lööf fick balansera.

I den liberala tidskriften Neo ställdes den nyutnämnda partiledaren inför testet »Hur nyliberal är du?«.

Ska vi avskaffa spelmonopolet?

– Gud, jag måste ju svara som partiledare här. Nej.

Ska vi avskaffa Systembolagets monopol?

– Nej.

Tycker du det själv också?

– Nej, men jag måste svara som partiledare.

Efter tio frågor om ekonomisk och personlig frihet hade hon bara svarat ja på en enda. Även EU:s jordbrukssubventioner sa hon sig vilja behålla.

– Nu sitter jag på ett förtroende att driva de frågor som majoriteten av centerpartister faktiskt tycker, och då får mina personliga åsikter ge vika i vissa lägen. Det är en utmaning givetvis eftersom jag varit ganska tydlig med vad jag tycker, förklarade Lööf.

Hur svår balansakten var visade sig strax före jul 2012. Då presenterades ett förslag till nytt idéprogram proppat med libertarianska favoritfrågor. I centerrörelsen väckte det så mycket motstånd att Lööf tvingades avbryta sin Thailandssemester för att försöka rädda vad som räddas kunde.

– Det finns ett Timbroproblem där personer infiltrerat och fört fram Timbros åsikter inom centern, och det finns ett inbyggt storstadsproblem, sa Olof Johansson.

Ändringsförslagen uppgick till slut till 700 sidor. På partiets kommundagar i januari 2013 tvingades Lööf förklara sig:

– Jag är inte för månggifte, jag vill inte slopa skolplikten, jag vill inte slopa arvsrätten, jag är inte nyliberal.

När idéprogrammet klubbades igenom tre månader senare var det omskrivet från grunden. Alla kontroversiella förslag var borta. Enda nymodigheten som hade överlevt processen var själva beteckningen »liberal«, som nu användes för första gången i partiets hundraåriga historia.

Centerpartiet var officiellt ett liberalt parti.

Men det var som om man skämdes för det.

Tre stationer från T-Centralen, i utkanten av Kungsholmen i Stockholm, står ett stort rött tegelhus. När LRF flyttade hit 2006 tyckte medarbetarna att det äntligen var som att komma ut på landet. I dag har staden vuxit ikapp.

Anders Holmestig, vice vd och chef för utveckling och analys, står och väntar på hissen. På väggen bredvid sitter en namninsamling för de svenska mjölkbönderna.

– Det ligger sådana i mataffärer över hela landet, säger han.

Namnen ska överlämnas till landsbygdsministern Sven-Erik Bucht i samband med höstbudgeten.

Holmestig kliver in i hissen och trycker på våning sex.

Om centerpartiet har genomgått en liberalisering så har LRF stått kvar med fötterna i myllan. Här hymlar man inte med att man vill skydda jordbrukets intressen. Sedan avregleringarna och EU-inträdet sker det inte längre i stängda förhandlingar. Numera handlar det om att vinna opinionen. Och vill man få allmänheten på sin sida är den svenska mjölken nyckeln. LRF insåg tidigt hur de skulle sälja in sitt budskap: utan bönder inga kossor, utan kossor inga öppna landskap.

Holmestig vandrar genom det öppna kontorslandskapet. Han tänker på sin farfar som var mjölkbonde i sörmländska Julita.

– Alla har en slags relation till betande kor, man dricker mjölk och äter ost. Mjölken finns i den svenska folksjälen, vilket också gör att vi får ett stort mediegenomslag. På så sätt har det varit ganska lätt att få både politiker och konsumenter att engagera sig, säger han.

Holmestigs eget cv illustrerar den levande traditionen – banden till centerpartiet.

Efter avlagd juristexamen började han som politisk sekreterare i centerpartiets riksdagsgrupp och jobbade ett tag åt förre jordbruksministern Karl-Erik Olsson i Europaparlamentet. Sedan gick Holmestig över till LRF, där han klättrade från EU-expert till kanslichef. När alliansen vann valet 2006 tog han tjänstledigt ett år för att arbeta åt partiet som politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen. Därefter återvände han helt problemfritt till LRF för att utveckla deras lobbyarbete, samtidigt som hans fru Lena – med bakgrund både som presschef på LRF och kommunikationschef för centerpartiet – arbetade under Maud Olofsson på näringsdepartementet.

I den meningen är LRF fortfarande som LO, människorna rör sig fritt till partiet och tillbaka igen. Men har LRF någon makt längre? Vad fick man egentligen under de åtta åren med borgerlig regering?

Holmestig lutar sig tillbaka i fåtöljen och knäpper ihop fingrarna.

– Våra medlemmar röstar väldigt borgerligt. Så är det bara och har alltid varit. Så när vi fick en alliansregering tänkte många att nu kommer det hända väldigt mycket saker. Att det skulle bli lätt att påverka och få igenom saker.

Förutsättningarna såg onekligen goda ut. Centerpartiet fick ansvar för alla departement som styrde över böndernas villkor: jordbruk, näringsliv och miljö. Två av ministrarna plockade sina statssekreterare direkt från tegelhuset på Kungsholmen.

Ändå blev det inte som det var tänkt.

Problemet var att alliansen på förhand hade enats om gemensam politik på sex områden. Jordbruket var inte ett av dem. Frågorna hamnade därför aldrig på regeringens agenda. Och när man försökte tog det nästan alltid stopp hos Anders Borg. Finansministern var betydligt mer liberal i jordbrukspolitiken än liberalerna i centerpartiet. Han ansåg helt enkelt inte att svenskt jordbruk hade en framtid som industri. Han ville inte ha med LRF att göra.

– Alliansregeringen var rädd att hamna i knät på Svensk Näringsliv och LRF, man ville distansera sig, säger Holmestig.

Så efter åtta år kunde centerpartiet redovisa en satsning på »Matlandet Sverige«, slopad handelsgödselavgift och bredbandsutbyggnad på landsbygden. En utredning om konkurrenskraft och ett landsbygdsprogram. Men ingenting som hindrade mjölkbönder från att hamna i den ekonomiska kris där de befinner sig i dag.

Mjölkbönder förresten, krisen handlar inte bara om dem. Den cirkulära naturen hos ett lantbruk gör att problem snabbt sprider sig. Svenska slakterier riskerar att stå utan djur att slakta i höst, till exempel. Köttproduktionen i Sverige bygger helt och hållet på stabil tillgång på kalvar från mjölkproducerande kor. Lägger mjölkbönderna ner måste köttbönderna snart göra detsamma. Utan kor ingen kalv, så att säga.

Egentligen är det alltid frågan om en helhet, om en yrkesgrupp som krymper, om ett landskap som blir bostadstomter eller planteras igen, om ett sätt att leva som håller på att gå till historien. Och ett parti som skulle representera dem.   

– Förväntningarna var högre än vad alliansen klarade av att leverera, säger Holmestig igen.

Sedan tar han hissen upp till den fina takvåningen. Runt LRF-huset växer lyxbostäderna upp som en mur. Snart är utsikten helt borta.

Journalistiskt är det en klassisk fråga. Ett parti har en viss grunduppgift, lyckas inte med den, alltså undrar man varför. För socialdemokraterna, som brukar få den, formuleras den: Hur kommer det sig att klyftorna har ökat samtidigt som ni har suttit vid makten?

Centerpartister är inte vana att ställas inför den sortens spörsmål.

De skruvar på sig och sedan säger de:

– Men vi har ju börjat prata mycket mer om landsbygden det senaste året?

Det går att förstå förvåningen, i kretsen runt Annie Lööf tycker de tvärtom att de återtagit initiativet på jordbruksområdet – vann de inte framgångar i EU-valet på att snacka om grisknorrar kanske? Har de inte fått hela Ica att tillfälligt lägga en krona i böndernas utsträckta pappkopp per liter som mjölk som affärerna säljer?

Men, det är ju inte svar på frågan.

Hur kommer det sig att bönderna krisar trots att ni har suttit vid makten?

På stämman i Falun nästa helg ska partiet anta nya program på elva politikområden. Närodlad integration och liberal feminism. Ett mångårigt kultiverande kring Nato-medlemskap bedöms vara klart att skördas. Det är en tjock bunt med handlingar som ombuden fått av partistyrelsen.

Men inte särskilt mycket som handlar om bönderna.

Ska man finna något embryo till vad den här rörelsen – för det påstår partiet fortfarande att det är – tänker om det som en gång fick dem att samlas, bilda fackförbund och kooperation, så får man läsa motionerna.

Där skriver de, ombuden från Vetlanda och Heby, Östhammar och Vara, Kungsbacka och Oxelösund, om stubbåkrar och världsmarknadspriser och matvarugrossister.

De skriver att det är tråkigt att centerpartiet är i allians med folkpartister och moderater som är för frihandel och vill importera livsmedel som är kryddat med antibiotika och salmonella. De skriver att Sverige är mer kluvet, regionalt och socialt, efter den borgerliga regeringen. Och de undrar vilka andra yrkesgrupper som skulle acceptera den sortens lönesänkningar som mjölkbönderna tvingats uppleva de senaste åren.

De låter inte så arga, snarare ledsna. De undrar hur det har kunnat bli så här.

De kräver heller inte så mycket. Förslagen är modesta. De utgår från vad som finns och ber sedan snällt om att få inte allt, men i alla fall något. Som motionen 3.38.

Dess första att-sats lyder:

»att centerpartiet utarbetar en tydlig politik angående hur vi ska kunna konkurrera trots vårt idag mer kostsamma regelverk«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera