Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

»Det jag vill säga ryms inte i romantiska komedier«

Regissören och återvändaren Beata Gårdeler lyfter gärna fram hat och våld.

Feel good, det är ingenting för Beata Gårdeler.

Hennes första långfilm handlade om en kvinnlig heroinist. Nu kommer långfilm nummer två – där en tonårsflicka anmäler en klasskamrat för våldtäkt varefter hon och hennes familj blir utstötta ur gemenskapen på den lilla ort där de bor.

– Det jag vill berätta får inte plats i romantiska komedier, säger hon.

Vi träffas i Filmhusets restaurang och Beata Gårdeler har suttit instängd i ett rum och slutmixat sin film sedan tidig morgon. Hennes film »Flocken« utspelas i ett litet norrländskt samhälle, där Jennifer anmäler klasskompisen Alexander för våldtäkt. Samhället och klasskompisarna tar snabbt ställning för Alexander och inte minst nätmobbarna börjar trakassera henne och hennes familj.

– Det händer inte bara i små samhällen, det är rätt lika överallt, men jag tror att det blir tydligare i ett litet samhälle. Det handlar om rädsla, om att våga välja sida. Det finns en extrem rädsla hos människor och du måste ha integritet för att våga gå emot. Det är samma mekanismer som under andra världskriget, när folk bara följde och inte sa emot.

Hennes förra film var »I skuggan av värmen«, om en kvinnlig heroinist som inledde en relation med en polis. I en intervju i samband med den talades det om »feel bad«-filmer. Är »Flocken« feel bad?  Nja, hon vill hellre kalla den tragedi.

– Jag vill utmana publiken, jag vill inte underskatta den.

Hon tycker heller inte om för mycket dialog, hennes filmer innehåller långa tysta partier. Det får »Flocken« att kännas som en film fylld med sorg och vemod.

– Tystnaden finns i alla mina filmer. När jag tittar på en scen, undrar jag först över hur jag skulle kunna göra den utan dialog. Överlag finns det för lite undertext i dialoger. Fast jag tror det är mest dialog i denna av alla mina filmer, säger hon och skrattar.

Filmen handlar också mycket om näthat, hur både ungdomar och vuxna sitter vid datorerna och hetsar varandra i hatet mot Jennifer.

– Det är lika mycket de vuxna som de yngre. De nya medierna kan skapa extrema krafter. Jag tycker det är oerhört hemskt. Var ska det sluta? Men det är lättare att skriva vidriga saker än att säga det direkt till någon. Jag märker att min egen jargong blir grövre när jag chattar.

»I skuggan var värmen« var hennes första långfilm. Innan dess jobbade hon med tv-serien »30 grader i skuggan« (hon konceptuerade den och regisserade de första två avsnitten, men lämnade den under uppmärksammade former och säger att den var »väldigt dåligt skött produktionsmässigt«).

Förra året vann hon Stora novellfilmspriset för filmen »Vännerna«.

– Ett tag funderade jag på att utveckla den till en långfilm, men det blev inte så.

Vad kommer härnäst? Det låter inte på henne som att det blir en komedi.

– Jag har aldrig läst ett roligt svenskt manus, säger hon, och tillägger att hennes smak när det gäller komedier ligger vid Todd Solondz och filmer som dennes »Happiness«.

Själv tittar hon nu utomlands, och berättar att det är möjligt att hon kommer att göra ett svensk-kanadensisk-vietnamesiskt drama som utspelas i Vietnam.

– En gangsterhistoria, ganska så våldsam.

Fritiden tillbringar hon i hemmet ute på skånska landsbygden. Hon växte upp strax utanför Sundsvall, men bodde tjugo år i Stockholm.

– Jag flyttade till landet för jag upplevde att Stockholm blivit en så kall stad, människor tittar inte varandra i ögonen och om du tilltalar någon du inte känner tror personen att du är psykiskt labil eller raggar. När jag själv växte upp på landsbygden kände jag en extrem ångest för det normativa och inskränkta, vilket jag också använt i filmen.

På den lilla ort där hon bor har hon och ett kollektiv med konstnärer dragit i gång en egen biograf på en gammal skrot.

– Det finns en liten bar. Vi har dragit dit möbler så det finns runt femtio sittplatser. Det är lite loppiskänsla, Berlin. Nu med det digitala är det så mycket lättare att kunna göra något sådant. Vi visar filmer fredagar och lördagar och vi har kunnat visa sådant som »Turist«, »Ida« och »Birdman«. Det är så lätt när man bor på en mindre ort att klaga över att man inte får tillgång till bra, aktuella filmer. Vi har inget vinstsyfte, det viktiga är att det går ihop. Vi gör reklam för föreställningarna genom att sätta lappar på bilarna och sådant. 

Lunch med Fokus | Schnitzel på Filmhuset

Bjuden på lunch: Beata Gårdeler.

Aktuell med: Filmen »Flocken« har premiär i dag, den 11 september. Filmen vann Kristallbjörnen i sektionen Generation 14 Plus på filmfestivalen i Berlin i februari).

Åt och drack: Wienerschnitzel och vatten.

Stod för notan: Gunnar Rehlin, som åt pulled pork och drack vatten.

Var: Filmhusets restaurang, Stockholm.

Foto: Bezav Mahmod.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera