Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Låt den rätte komma och gå

»Tänk på dem som varit gifta i 30 år och fortfarande tänder på varandra, det är ju näst intill perverst.«

En kompis ringer och berättar att hon ska skilja sig. Hon är förtvivlad och förstår ingenting, han var ju en gång Den Rätte. Trots att han är värdens bästa pappa och trots att de egentligen har det ganska bra i radhuset, är kärleken slut. Som om mannen hon lever med plötsligt blivit hennes bror.

Vad är kärlek? Egentligen? Är det den extra halvtimmen man får sova på morgonen när ens partner tar hand om de pigga snoriga barnen? Är det det vilda knullet i en dusch på ett hotellrum, hyrt för just detta ändamål? Eller är det att stå ut med varandra, i nöd och lust tills döden kommer och drar ner persiennerna?

Jag tycker det är konstigt att vi så ofta pratar om hur det ska kännas när man gifter sig men inte hur det känns när det är dags att skilja sig. Som om det vore självklart. Hur vet man att kärleken är slut?  Är det när man slutar fråga den andre hur det var på jobbet eller när man slutar kyssas med öppen mun? Varför pratar man om DEN rätte när de allra flesta har levt med fler än en person under en livstid?

När mina barns pappa och jag skilde oss funderade vi mycket på det. Vad kan man egentligen kräva av kärleken? »Det går upp och ner i en relation«, sa strävsamma par som varit tillsammans länge. Men hur länge ska det gå upp? Och hur lång tid ska det peka rakt ner?

Vi testade allt. Vi gick i familjeterapi, egen terapi, vi åkte till New York utan barn och vi gick en helgkurs i kärlek och omtanke där vi fick sitta tysta mitt emot varandra och titta varandra i ögonen i 30 minuter. Till sist anlitade vi stans dyraste parterapeuter, en man och en kvinna som satt tillsammans med oss i tvåtimmars-sessioner. Men det enda jag kunde tänka på var att mitt ex pratade så långsamt att hans utlägg kostade 56 kr i sekunden. Till slut gav terapeuterna upp. Vi också.

Just nu i slutet på september skiljer sig fler par än under resten av året. Speciellt om det varit en regnig sommar, hävdar vissa. Man spenderar dygnet runt tillsammans i en liten stuga och inte ens en bag-in-box kan dölja det uppenbara: kärleken är slut. Som när man tänder ljuset i taket på en hemmafest. Illusionen bryts, allt mysigt och luddigt blir plötsligt så tydligt och vanligt.

Min kompis är såklart fruktansvärt ledsen. Hon tycker det är ett misslyckande att skilja sig. Men hur kan det vara det? Kärlek kan ju inte skapas på beställning, då kan den rimligtvis inte avslutas med flit heller.

Och är det inte konstigt att vi under en livstid byter hus, jobb och faktiskt varenda cell i hela kroppen men vi ska ha samma partner? Känns nästan lite ofräscht när man tänker på det. Tänk på dem som varit gifta i 30 år och fortfarande tänder på varandra, det är ju näst intill perverst. Som att bli kär i sin egen arm.

Mina barns pappa är väldens bästa pappa. Jag vill inte ha en annan pappa till mina barn. Men jag hade inte velat träffa honom när jag var 15. Då var jag tillsammans med en kille som hade egen moppe som han kunde skjutsa hem mig på efter scouterna. Det var helt perfekt då. Och mannen jag lever med nu, han som får varenda del av mig att känna så stark kärlek att det gör fysiskt ont när jag är ifrån honom. Jag hade inte velat träffa honom tidigare, jag ville träffa honom precis nu, precis som jag är just nu.

Vad är kärlek? Kanske är det tajming. Man möts i rätt tid, på rätt plats, med samma idéer om hur det perfekta fredagsmyset ska vara. När man sen inte synkar, när det inte funkar, då är det över. Vare sig man vill det eller inte. Kanske är det så enkelt att var tid har sin karl.

Karin Adelsköld, komiker och programledare.

12 thoughts on “Låt den rätte komma och gå

  1. Marre skriver:

    Lite otäck syn på män/människor som slit-och-släng-varor. Tänk er motsvarande krönika av en man: ”när jag var tonåring var jag ihop med en tjej med stora bröst, det var perfekt då. Sedan ville jag ha barn och då skaffade jag en snäll, stabil och huslig fru. Sedan tröttnade jag på henne och ville ha en mer spännande kvinna…”

  2. Ylva skriver:

    Tack för en rolig och tänkvärd krönika
    <3

  3. Pia skriver:

    Visst, ingen skall vara kvar i ett destruktivt eller i ett våldsamt förhållande. Men ”varje tid har sin karl”? Ok, det är väl ok, men skaffa inte barn då! Folk ser barn som en himla rättighet! Och det är verkligen inte det att jag har något emot regnbågsfamiljer och olika alternativ och bonussyskon etc, etc, MEN det är väldigt vanligt att barnen INTE blir negativt påverkade av ett uppbrott, vare sig det är en skilsmässa eller en separation och det är enbart en myt att det enbart beror på omvärlden. Barn vill helt enkelt se sina föräldrar tillsammans. Ja, visst går det att ordna, men jag är så jävla trött på den självgodhet som barnskaffandet utgör med snack om hur ”man aldrig tidigare känt si och så och NU vet man ansvar och äkta kärlek”… Sedan utsätter man samma barn för bråk, konflikter, separationer, flyttar, nya partners för att man tröttnat på att sitta i soffan eller gå promenad med den som man VALDE att ha de barnen med! Futtigt! Jag har bytt partner, haft några korta och tre långa förhållanden, varav ett äktenskap. och jag valde bort barn JUST för att jag aldrig kände att det skulle hålla, det fanns inga garantier. Jag var alltså viktigare och min lycka var viktigare! Man skall INTE förorsaka sin egen lycka för barnens skull- det blir INGA barn lyckliga av, MEN varför tar ni för givet att ni har rätt till alla dessa barn bara för att ni har en partner i fertil ålder? Ni följer barnanskaffar-normer (titta så lyckliga vi är- vi har ett barn!) och ego. Jag tycker det är patetiskt.

    1. Pia skriver:

      ”Väldigt OVANLIGT att barn inte blir negativt påverkade” skall det så klart stå!

  4. Totte skriver:

    Vadå pervest, det är väl underbart om man kan vara förälskade i 30 år >
    och få det att fungera. Bara för det har gått åt pipsvängen för dig och mig i äktenskapen, behöver du väl inte
    ”dissa” denna grupp, gratulera de istället

  5. cinna skriver:

    Tack för ditt fantastiska inlägg, Karin!

    Med all respekt åt alla som håller ihop och känner kärleken blomstra efter både barn och barnbarn, måste jag ändå säga att dina tankar är en verklighet för många.

    Att leva ihop som goda vänner, att inte känna förälskelse, åtrå eller intresse för min partner var inget jag kunde tänka mig för resten av mitt liv, så jag skiljde mig efter 24 år med honom. Han var och är en fantastisk man, men vänner har jag ju faktiskt på andra håll.

    Precis som du skriver hittade jag den rätta, den som är rätt för mig nu, för mitt jag som vuxen. Jag älskar känslan av saknad, av åtrå och den lekfullhet som finns mellan oss. Varför skulle jag vilja vara utan den?

    Kram och tack!

  6. Emma skriver:

    Måste säga att jag blir jätteledsen av att läsa detta. Jag är inte så gammal, bara 21, för mig finns det inget jag hellre vill än att tro på evig kärlek.
    Jag älskar min sambo över allt annat och är livrädd för just detta. Jag VILL inte att det ska vara såhär. Jag vill inte att det ska kännas perverst att vara med samma man i 30 år för det är det jag vill.
    Utan hopp och tro på evig kärlek så finns det definitivt inte. Jag vill fortsätta tro.

  7. Lina skriver:

    Hej!
    Jag lever med den man som jag blev kär i som fjortonåring. Jag är idag 40 år och vi har varit ett par i 26 år. Kärleken blir bara starkare och passionen finns fortfarande där. Och tryggheten. För mig finns ingen annan och det är likadant för honom. Det känns faktiskt smått otroligt i dag när många av barnens föräldrar har nya förhållanden. Var och en får och bör leva som man önskar. Jag känner mig ödmjukt tacksam över den kärlek jag delar med min man. Jag tror alltså på evig kärlek – den finns!

  8. Karl skriver:

    Den här krönikan beskriver en realitet för många människor idag i vår kultur. Jag förstår och är ödmjuk inför att den kan kännas bekräftande för många. Samtidigt kan den läsas som ett exempel på den psykologiska försvarsmekanism som kallas rationalisering – ”mina beslut var de bästa möjliga utifrån omständigheterna”. Den ger också intryck av narcissism med stark dominans av det egna perspektivet, ”det viktigaste är vad som är bra för mig”.

    Ett annat exempel på liknande förhållningssätt fanns i DN häromdagen, där psykologen svarar på en läsares fråga om hur man bäst löser växelvis boende för ett knappt tvåårigt barn vars föräldrar beslutat att skiljas: http://blogg.dn.se/fragainsidan/2015/09/28/hur-kan-vi-dela-pa-boendet-sa-att-det-blir-bra-for-var-tvaaring/

    Det är en sorglig utveckling. Det är uppenbarligen svårt att leva upp till de vackra idealen som ofta ingår i den kyrkliga vigselakten:

    ”Kärleken är tålmodig och god.
    Kärleken är inte stridslysten,
    inte skrytsam och inte uppblåst.
    Den är inte utmanande, inte självisk,
    den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
    Den finner inte glädje i orätten,
    men gläds med sanningen.
    Allt bär den, allt tror den,
    allt hoppas den, allt uthärdar den.
    Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
    och störst av dem är kärleken.
    (1 Kor 13:4–7, 13)”

    1. Phia Esphagen skriver:

      Jag tillhör oxå dom som gifte sej tidigt, 19, han 29, (ja, vi e svenskar!) , å nu i okt firar vi 34 år! Tre barn å två barnbarn. Kan sannerligen inte se något fel i det, å så länge ingen av oss har tagit upp frågan om skilsmässa, så ser jag inget konstigt med det! Förstår faktiskt inte artikeln/krönikan! Sorry… PS. Å BRA sex har vi dessutom!

  9. Anna skriver:

    Ett mkt delat inlägg. Förstår vissa delar i vad du skriver och har respekt för det och respekt för att din relation dog ut.
    Själv är min inställning livslång kärlek. Kärlek är något annat än förälskelse. Förälskelsen dör ut, men man har en livskamrat som jag vill kalla det. Man ska bygga grunden på att bli bästa vänner.

    I ditt inlägg undrar jag dock: var är barnen perspektiv? Alla dessa skilsmässobarn i detta land. Vad tänker dom om att mamma och pappa går isär? Finns nog en hel del psykisk ohälsa bland barn/unga pga just det! Glöm inte dom!! Jag vill höra skilsmässobarnens röster också!!

  10. Lise Ölmedal skriver:

    Kärlek är kanske att inte förväxla förälskelse och kärlek. Att vara varandras allra bästa vänner, att vilja varandra det bästa. Att växa och utvecklas tillsammans och var för sig – att vara intresserad och nyfiken på varandra – och att alltid kunna lita på varann – det är inte det minsta perverst! Att dela intressen och även ha egna för sig själv, att ha gemensamma vänner… och alldeles egna. Hos oss ekar det inte tomt när barnen flyttat ut – vi är glada att få tid för varann i takt med att ungarna flyttar ut (och in igen ibland)… vi har 6. Det är roligt när de kommer hem och roligt när de har bråttom iväg till allt sitt eget igen. Kärlek efter inte bara 30 men även efter 40 år tillsammans, som vi, finns, tro det eller ej! Perverst? Sorgligt att någon kan beskriva det så. Kanske har var tid sin syn på kärlek – i den självupptagna tid vi lever i blir medmänniskan och den älskade lätt utbytbar.

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

Hur är det möjligt att statsministern inget fick veta?

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera