Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Kennedy från Kurdistan

Genom sin koalition av innerstadshipsters och kurdiska landsortsväljare har Selahattin Demirtas blivit den ­främste utmanaren till president Erdogans maktvälde.

Demirtas är mitt hjärtas älskling. Han är precis som oss vanliga människor, säger den pensionerade läraren Yalcin och rättar till sin sjal, så att några hårlockar sticker fram.

Att bära sin sjal på det viset är karaktäristiskt för Turkiets alevitiska minoritet, som utgör minst 20 procent i Turkiet.

– Vi aleviter tycker om Demirtas för han pratar om allas rättigheter, inte bara om kurdernas, fortsätter Yalcin.

Det har gått nästan fem månader sedan tiotusentals kurder och turkiska vänsterväljare firade på gatorna efter HDP:s historiska valsuccé. Parlamentsvalet i juni var första gången ett prokurdiskt parti tog sig över valspärren på 10 procent.

Men efter segerruset kom det våldsamma bakslaget. Det prokurdiska partiets lokaler har attackerats och satts i brand samtidigt som konflikten mellan den kurdiska gerillan PKK och turkiska säkerhetsstyrkor har blossat upp med brutal kraft efter mer än två års vapenvila. I självmordsattacken i Ankara häromveckan dödades mer än 100 HDP-medlemmar, vänsteraktivister och fackföreningsmedlemmar, det värsta attentatet i Turkiets moderna historia.

Efter bombdådet i Ankara ställde HDP in alla planerade valmöten. I stället reser partiets parlamentskandidater runt och besöker organisationer i civilsamhället för att nå ut med partiets budskap.

– Titta där kommer han, säger Yalcin och reser sig upp från bänken.

I en BMW med svarttonade rutor anländer Demirtas och hans stab. Omgärdad av livvakter går de in i lokalen, HDP-ledaren greppar mikrofonen och river genast av en salva mot president Erdogan.

– Det är en enda person, en diktator, som gör allt för att behålla makten. Han använder statens resurser för att peka ut oss andra, som står på folkets sida, som fiender, säger Demirtas under sitt tal i församlingslokalen.

Namnet behöver inte ens uttalas. Alla förstår att med »diktatorn« menas Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, mannen som visserligen kommit till makten genom demokratiska val, men som samtidigt kritiseras för att gång på gång bryta mot landets konstitution, som klart och tydligt säger att Turkiets president endast har ceremoniellt maktutrymme.

Demirtas avslutar talet med ett hoppfullt budskap.

– För första gången ser vi hur olika grupper som råkar illa ut av makten kan enas. Förtrycket är starkt, men det är också motståndet.

Församlingen applåderar och kort därefter sätter sig Demirtas bland församlingsmedlemmarna för att äta en enkel måltid bestående av bulgurris och grönsaker serverade på brickor av aluminium.

Valmöte

Demirtas söker stöd för det prokurdiska partiet i en församlingslokal för aleviter i Istanbul. 

Selahattin Demirtas popularitet i Turkiet är omistlig, trots att flertalet av de stora tv-kanalerna som står under Erdogans kontroll ignorerar Demirtas tal och kampanjer. I stället ägnar tv-kanalerna timmar av sändningstid åt att smutskasta den prokurdiska ledaren och anklagar honom för att vara en våldsuppviglare.

Men partiet har hittat en effektiv motstrategi, Demirtas tal publiceras på Youtube och Periscope och sprids via sociala medier. Hans ansikte har blivit en symbol för motståndet mot Erdogan, trots att hans parti är det minsta bland oppositionspartierna i parlamentet.

På en reklambyrå i Istanbul hänger affischer med HDP:s partisymbol, ett färgsprakande träd där den lila trädstammen också kan tolkas som två öppna händer som befriar de gröna löven i trädets krona. En pr-strateg från reklambyrån som arbetar med det prokurdiska partiets kampanjmaterial slår ifrån sig tangentbordet och snurrar runt i en piruett på kontorsstolen.

– Om vi ser Demirtas som ett varumärke, så är han ett varumärke som säljer sig självt. Han är ung, ser bra ut och bilder på hans familj ger associationer till Obama och Kennedy.

Men förmodligen ännu viktigare för den breda väljarkåren i Turkiet är hans förmåga som talare, menar reklamaren, som vill vara anonym.

– Demirtas pratar på ett sätt som går hem hos vanliga medborgare. Han är oftast lugn, men drar sig inte för att sätta hårt mot hårt gentemot Erdogan. Dessutom vinner han mycket sympatier med sitt humoristiska sätt.

Selo, som han också kallas i folkmun, är helt enkelt fenomenal på att få folk att skratta.

– Ingen annan politisk ledare i Turkiet lyckas med det, säger reklamaren.

Demirtas stora utmaning som politiker beror inte bara på att han skakat Erdogans maktställning i grunden. Kurdiska partier har en lång historia av svårigheter att bli accepterade i Turkiet. Genom åren har en rad partier, med mer eller mindre uttalad koppling till den kurdiska gerillan PKK, förbjudits. Gång på gång har de börjat om från grunden med ett nytt partinamn, men i många turkars ögon har associationen till PKK varit en bestående vagel i ögat.

Den turkiska statsmaktens mångåriga förtryck av kurderna utgjorde en förmånlig grogrund för anhängare när Kurdistans arbetarparti, PKK på kurdiska, bildades 1978. Målet är ett självständigt Kurdistan och medlen är framför allt gerillakrigföring i bergen, sprängattentat mot säkerhetsstyrkor och på senare år även stadsgerillakrig. I den breda allmänhetens ögon i Turkiet uppfattas de som en hänsynslös terrorgrupp. PKK står på terroristlistorna i både USA och EU, även om man kan ana en mjukare ton framför allt ifrån Washington efter att PKK riktat vapnen mot Islamiska staten i Syrien och Irak.

Ezgi Basaran, kolumnist för tidningen Hürriyet som ideologiskt står det sekulära mittenvänsterpartiet CHP nära, menar att HDP har lyckats med något som de kurdiska föregångspartierna aldrig gjort, nämligen politisk legitimitet, om än trevande, i turkarnas ögon.

– Ironiskt nog var det Erdogan och AKP:s inledningsvis försonliga politik mot kurderna som öppnade vägen för HDP:s framgång.

Ezgi Basaran menar att många i Turkiet har blivit mer kompromissvilliga i kurdfrågan under det senaste decenniet, även om den nationalistiska ryggradsreflexen mot PKK fortfarande är en stark kraft.

Ezgi Basaran har som skribent följt PKK:s och HDP:s politiska utveckling på nära håll under de senaste åren. Hon beskriver sin egen bevakning som ett slags sidoperspektiv, eftersom hon som Istanbul-journalist befinner sig långt ifrån de bistra förhållandena i den kurddominerade regionen som Selahattin Demirtas kommer ifrån.

– Man måste förstå att Demirtas är en produkt av uppväxten i sydöstra Turkiet under de våldsamma åttio- och nittiotalen, säger Ezgi Basaran.

Demirtas såg jämnåriga vänner dödas i sammandrabbningar mellan unga demonstranter och turkiska säkerhetsstyrkor. Många i hans närhet »tog till bergen«, det vill säga anslöt sig till PKK-gerillan med huvudbasen i Qandilbergen i norra Irak. Även Selahattin Demirtas egen bror anslöt sig till den väpnade gerillan.

– Under den mjuka framtoningen är han också hårdhudad, en person som har varit med om så mycket att han inte skräms till tystnad så enkelt, säger Ezgi Basaran.

Erdogan

Erdogan har inte lyckats bilda regering.

Då HDP grundades 2012 såddes fröet till en ny strategi för den kurdisk-politiska rörelsen. Partiprogrammet tonade ned de kurdnationalistiska idéerna som präglade de tidigare kurdiska partierna. I stället betonar HDP principer om grundläggande rättigheter för samtliga medborgare i Turkiet. Bedömare tror att Demirtas bakgrund som människorättsadvokat spelade en avgörande roll för den nya tonen.

Valmanifesten för valet den 1 november är skrivet i punktform och är en rad korta, kärnfulla budskap om politiska åtgärder för att stärka till exempel jämställdheten mellan könen, reformer för att garantera rättssäkerhet i landets domstolar samt höjd minimilön med cirka 80 procent (från dagens 2 900 kronor i månaden till 5 200 kronor i månaden).

Sammantaget kan manifestet beskrivas som en idealistisk vision för ett mer demokratiskt och rättvist Turkiet. Men där finns också progressiva ställningstaganden i livsstilsfrågor. Partiet föreslår till exempel stärkt rättsskydd för homo-, bi- och transpersoner.

Däremot är det få i Turkiet som har läst HDP:s valmanifest eftersom en domstol gjort det straffbart att sprida det offentligt. Anledningen är att en av punkterna i valmanifestet föreslår en decentralisering av Turkiet, där regioner ges möjlighet till självstyre.

Enligt domstolsbeslutet strider budskapet mot en turkisk lagparagraf som säger att propaganda mot »Turkiets enighet« är kriminellt. Paragrafen är en kvarleva från den nuvarande turkiska grundlagen som skrevs efter militärkuppen 1980.

Brottsutredningar har också inletts emot Selahattin Demirtas och hans partiledarkollega Figen Yüksekdag. (Ett av partiets principer är att alla positioner i partiet ska fördelas jämlikt mellan män och kvinnor, på samma vis delas partiledarskapet mellan Demirtas och Yüksekdag, även om Yüksekdag har en mer tillbakadragen roll i den turkiska offentligheten).

Brottsrubriceringarna mot partiledarna lyder »uppvigling till våld« och »terrorpropaganda« och skulle kunna ge dem båda åratals fängelsestraff om deras parlamentariska immunitet hävs.

– Vårt brott är att vi fick 13 procent av folkets röster och tog oss in i parlamentet, svarade Demirtas efter att brottsutredningen inleddes.

Kolumnisten Ezgi Basaran skruvar på sig när frågan kommer på tal om hur Selahattin Demirtas politiska karriär kan påverkas av anklagelserna.

– Så länge Demirtas klarar sig undan fängelsestraff, eller gud förbjude, ett våldsdåd, så kan jag bara se tecken som tyder på att han kommer att bli ännu starkare.

Frågan är på vems bekostnad som partiet kan växa ytterligare efter valframgången i juni. Väljarkåren i Turkiet följer i stort cementerade skiljelinjer i det polariserade Turkiet; konservativa sunnimuslimer röstar på Erdogans parti Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), aleviter och sekulära anhängare av Turkiets grundare Atatürk röstar på Republikanska folkpartiet (CHP) och turkiska blodsnationalister, framför allt män, röstar på partiet Nationella aktionspartiet (MHP).

Den viktigaste anledningen till HDP:s valframgång i juni var att många religiöst konservativa kurder, som tidigare röstade på Erdogans parti AKP, övergick till HDP. Förtroendet för Erdogan och AKP dalade kraftigt efter att anklagelserna om stöd till militanta sunnimuslimska grupper som strider mot de kurdiska styrkor i Syrien.

Särskilt Islamiska statens framryckningar mot den syrisk-kurdiska staden Kobane, som fick tiotusentals människor att fly i skräck, sägs vara en vändpunkt som fick många konservativa kurder att vända ryggen åt AKP. Att AKP-nära grupper skulle rikta sina vapen mot kurder blev helt enkelt för mycket för många väljare.    

Men HDP:s valframgång fick också skjuts av en grupp som aldrig övervägt att rösta på ett prokurdiskt parti.

– Många unga turkar i storstäderna älskar HDP. Det är framför allt hipstertyper som de här, säger den anonyma reklammakaren.

Han flinar och pekar på sina kolleger som sitter framför stora Apple-skärmar i det öppna kontorslandskapet på reklambyrån i centrala Istanbul.

– Vi kanske inte är många till antalet, men vi är vad man i reklambranschen kallar för trendsättare. Så småningom kommer våra familjemedlemmar och släktingar att ta efter oss, säger reklammakaren med en självsäker ton.

Men för det stora flertalet turkar finns det ett starkt motstånd mot allt som förknippas med PKK. Ända sedan valet i juni har president Erdogan och premiärminister Ahmet Davutoglu gjort ständiga utfall mot det prokurdiska partiet HDP och anklagat dem för samröre med den kurdiska gerillan. I ett tv-sänt tal riktade sig premiärministern direkt till Selahattin Demirtas.

– Ifall du vill se en mördare, se dig själv i spegeln.

På många av HDP:s valmöten syns flaggor med den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, trots att partiets funktionärer uppmanar partiets anhängare att inte använda flaggan på valmöten i västra Turkiet.

Men det är ingen enkel balansgång för partiet. HDP:s strategi att distansera sig från PKK har väckt reaktioner bland de kurdiska kärnväljarna. En kurdisk politisk aktivist i Sverige, som i 30 år varit aktiv i »rörelsen« som han själv uttrycker det, är missnöjd med Demirtas retorik.

– Demirtas pratar som turkarna. Det låter som om allt det vi kämpat för i decennier varit förgäves, säger han.

Frågan om relationerna med PKK-gerillans militära ledning i Qandilbergen är en rävsax för Demirtas. Om han uttrycker stöd blir han brännmärkt som landsförrädare i Turkiet och risken för rättsliga åtgärder ökar. Men tar han kraftigt avstånd riskerar han att skrämma bort sina egna väljare.

Enligt den kurdiska aktivisten i Sverige är Selahattin Demirtas till och med ett hot mot PKK:s -fängslade ledare Abdullah Öcalan.

– Det är Öcalan som är kurdernas enda riktiga ledare. Han vill ha ett självständigt Kurdistan. Gud vet vad Demirtas egentligen vill uppnå, säger han och viftar avfärdande med en handgest.

Demirtas-kampanj

Internationella medier bevakar Selahattin Demirtas kampanj. I de stora turkiska tv-kanalerna, som står under president Erdogans kontroll, ägnas Demirtas minimal sändningstid.

På en kebabrestaurang i kvarteret där jag bor i Istanbul, träffar jag en ung kurd som resonerar precis tvärtom.

– Förr var PKK vårt enda hopp. Den tiden är förbi, nu är det Demirtas som är kurdernas hopp, säger den unga mannen och öppnar upp skjortan för att visa en tatuering med HDP:s partisymbol, det färgglada trädet, alldeles nedanför halsen.

Under de dryga två år som fredsprocessen mellan turkiska staten och PKK pågick var det Erdogan och Öcalan som presenterades som beslutsfattande representanter på varsin sida av förhandlingsbordet. När vapenvilan bröts från båda sidor i somras, samtidigt som Erdogans maktställning blev alltmer ansatt efter att AKP för första gången förlorade egen majoritet i parlamentet, har förtroendet mellan aktörerna brutit samman.

I en rapport från den Brysselbaserade tankesmedjan International Crisis Group beskrivs HDP:s valframgång som en möjlighet för den kurdisk-politiska rörelsen att på sikt överge den väpnade kampen och i stället driva sina kärnfrågor i parlamentet i Ankara, på det sätt som IRA nästan helt tynade bort efter Sinn Féins inträde i parlamentet i Nordirland. Men samtidigt konstateras det i rapporten att HDP:s inträde i parlamentet har utlöst en reaktion som går i motsatt riktning, där våldet ökar i stället för att avta. Problemet beror enligt rapportens författare på att det prokurdiska partiets framfart har slagit undan benen för AKP:s regeringsmandat, utan att kunna skapa ett nytt alternativ för regeringsbildning.

– Det är svårt att föreställa sig när man ser det politiska landskapet i Turkiet i dag, men jag tror ändå att Demirtas en dag kan bli Turkiets premiärminister, säger kolumnisten Ezgi Basaran.

Det är dock ett scenario som ser ut att vara långt borta även efter det kommande valet. Opinionssiffrorna pekar på att valresultatet inte kommer att förändras nämnvärt jämfört med valet i juni. Om inte AKP går framåt med minst ett par procentenheter är Turkiet tillbaka på ruta ett, där Erdogan och AKP måste övertyga något av oppositionspartierna om koalitionssamarbete eller försöka regera med minoritetsregering. Hypotetiskt vore det möjligt för oppositionspartierna att gripa regeringsmakten från AKP, men i praktiken är det inte särskilt troligt eftersom ett samarbete mellan ultranationalistiska MHP och HDP är otänkbart.

På väg ut från den alevitiska församlingslokalen flockas en grupp kvinnor runt Selahattin Demirtas. Stämningen blir spänd när flera av dem försöker tränga sig förbi ringen av livvakter för att ta en selfie tillsammans med partiledaren.

– Flytta på er, jag har rest hit från Tyskland, säger en kvinna som släpps fram och hinner ta ett par foton bredvid Demirtas innan han försvinner iväg mot den svarta BMW:n.

Följd av bilar med säkerhetsvakter slingrar sig ekipaget långsamt fram genom Istanbuls eftermiddagstrafik till en frivilligorganisation för utbildningsfrågor, beläget i stadens finanskvarter.

Demirtas tar plats i en vit skinnsoffa och håller ett långt tal om vikten av att reformera Turkiets utbildningssystem. Han betonar att det behövs fler riktade insatser för att flickor inte ska avvika från skolutbildningen i tidig ålder. Många nyfikna personer trängs vid ingången till den lilla lokalen, luften är kvav och många torkar svetten från pannan. Efter talet blir det ett avslappnat samtal med organisationens medlemmar. Tonen är skämtsam och uppsluppen, men så plötsligt bränner det till när en kvinna i vitt tar till orda med välartikulerad Istanbul-dialekt, typisk för stadens övre medelklass.

– Jag har en son som tjänstgör i militären och jag oroar mig varje dag för att han ska attackeras av PKK. Jag vill heller inte se att Turkiet ska splittras. Nu vill jag ha ett tydligt svar på frågan om ert parti ställer sig bakom terroristerna i PKK eller inte, säger kvinnan med bestämd ton.

Demirtas knäpper händerna, tar några andetag och svarar med lugn stämma.

– Det här är ingen enkel fråga. Vi säger klart och tydligt att vi tar avstånd från våld som metod. Vi vill se ett slut på den långa konflikt som dödat så många människor. Det vill jag lika mycket som du. För att uppnå det målet måste vi acceptera PKK som en legitim samtalspartner.

På väg ut från lokalen sträcker jag fram handen till Demirtas.

– Hej Selahattin, jag kommer från en tidning i Sverige. Har du tid för några frågor?

Demirtas trycker min hand och hans svar är över på tre sekunder.

– Nej, inte nu. Vi har ett val i Turkiet att tänka på.

De största väljargrupperna i Turkiet

Sunnimuslimer
Mer än två tredjedelar av befolkningen. Det är framför allt värdekonservativa sunnimuslimer som utgöra styrande partiet AKP:s kärnväljare.

Aleviter
Religiös minoritet på uppskattningsvis 20–25 procent av befolkningen. Har varit förföljda i århundraden. Många aleviter röstar av tradition på det största oppositionspartiet CHP.

Atatürk-anhängare
Sympatisörer till den sekulära turkiska nationalismen, som brukar beskrivas som Turkiets statsideologi innan Erdogan kom till makten. Många Atatürk-anhängare röstar på CHP, som grundades av Atatürk.

Kurder
Turkiets största etniska minoritetsgrupp. Den turkiska staten bedrev länge en hårdför assimileringspolitik och kallade dem för »bergsturkar«. Kurdiska politiska partier har förbjudits gång på gång och sedan 1978 har den kurdiska gerillan bedrivit en väpnad konflikt mot den turkiska staten. Utgör tillsammans med turkiska vänsterväljare prokurdiska HDP:s viktigaste väljarbas.

Turkiska blodsnationalister
De mest radikala nationalisterna som tror på ett »Turkiet för turkar«. Hårdföra motståndare till PKK:s politiska mål om kurdiskt politiskt inflytande. Utgör kärnväljare för ultranationalistiska MHP.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera