EU-parlamentets hopplösa självmotsägelser
När det politiska etablissemanget i Europas demokratier börjar förbjuda sina motståndare att ställa upp, tar de ett steg för nära Turkiets Erdogan.
Bild: AP
Hur tänker du rösta i nästa val till EU-parlamentet? Kanske på Nationell samling? Eller på Renaissance?
Nej, just det. Det kan du ju inte, eftersom du inte är fransman.
Det här är bara en av flera hopplösa självmotsägelser med EU-parlamentet. Det propsar på att säga sig representera Europas – eller åtminstone EU:s – väljare, inte olika nationella valmanskårer. Men varenda ledamot som sitter där har utsetts i ett nationellt val. Ingen europé har haft möjlighet att lägga sin röst på en kandidat från ett annat land än det egna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Att valen är nationella är inte konstigt. De måste vara det, eftersom det inte finns någon politisk legitimitet att hämta i EU som helhet. Europas demokratier är just demokratier, inte en demokrati, och de vilar på nationell samhörighet. Fransmän skulle inte acceptera att styras av tyska väljare. Svenskar skulle uppleva det som direkt odemokratiskt att italienare hade mer att säga till om i Sverige än de själva hade.
Det konstiga är att EU-kramare propsar på att det finns en ”europeisk demokrati” och att EU-parlamentet inte får besudlas med nationell politik. Om de verkligen trodde på det, borde de kräva att hela EU blev en valkrets.
Det här är egentligen kärnan i den dom som föll mot Nationell samlings Marine Le Pen i slutet av mars. Hon och hennes parti har systematiskt använt pengar de tilldelats för politiskt arbete på EU-nivå i den nationella politiken. Att det strider mot reglerna råder inget tvivel om. Men det är regler som är baserade på en illusion: att de politiska partierna i EU-parlamentet har någon annan grund än den nationella. Le Pen straffas för att använda partibidrag på den enda nivå där partiet kan samla stöd och legitimitet.
Är det inte demokratiskt märkligt att det är olagligt?
Att den här regeln är i strid med en rimlig verklighetsuppfattning illustreras av att det Le Pen gjort sig skyldig till inte är något unikt. Till och med våra mest inbäddade EU-reportrar, påpekar att det snarare är regel än undantag att partier på ett eller annat sätt drar nytta av de här bidragen på hemmaplan. Det är ett uttryck för den politiska verkligheten, snarare än en lömsk kriminalitet.
Och det för oss förstås till hur man ska tolka den franska domen, som berövar Le Pen rätten att ställa upp i val.
Är det en politisk dom i den meningen att brottet är påhittat? Nej. Är det en politisk dom i den meningen att det är just Le Pen som fälls? Mycket talar för det.
En dryg månad efter domen mot Le Pen meddelade det tyska författningsskyddet, som motsvarar Säpo, att de klassar Alternativ för Tyskland som högerextremt och därför kan avlyssna och övervaka partiföreträdare lättare. Det är också ett steg framåt för dem som helt vill förbjuda partiet. I förra veckan sattes beslutet på paus, i väntan på rättslig prövning, men det har inte dragits tillbaka.
Är författningsskyddets klassificering av AfD som högerextremistiskt grundlös? Nej. Det är ett parti som gått från ett slags professor-truligt mys, ungefär som en gång svenska Junilistan, till att attrahera allehanda Putin- och nazikramare. Men det är också ett parti som i valet nyligen samlade över 20 procent – i delar av det gamla Östtyskland över 30 procent.
I Turkiet har samtidigt president Erdogan fängslat sin främsta rival, Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu. Är anklagelserna mot Imamoglu grundlösa? Med all sannolikhet. Är det en viktig skillnad från fallen Le Pen och AfD? Javisst. Men att den etablerade politiska makten i Europas demokratier börjar förbjuda sina utmanare, är ändå att leka med elden.
Vill franska väljare ha en dömd förskingrare som president borde de få chansen att rösta på det. Och att försöka förbjuda bort den politiska klyftan mellan öst och väst i Tyskland är bara att göra den värre.
***
Läs även: Allt hänger på nollorna
Läs även: Problemet med att känna sig som kvinna
Hur tänker du rösta i nästa val till EU-parlamentet? Kanske på Nationell samling? Eller på Renaissance?
Nej, just det. Det kan du ju inte, eftersom du inte är fransman.
Det här är bara en av flera hopplösa självmotsägelser med EU-parlamentet. Det propsar på att säga sig representera Europas – eller åtminstone EU:s – väljare, inte olika nationella valmanskårer. Men varenda ledamot som sitter där har utsetts i ett nationellt val. Ingen europé har haft möjlighet att lägga sin röst på en kandidat från ett annat land än det egna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Att valen är nationella är inte konstigt. De måste vara det, eftersom det inte finns någon politisk legitimitet att hämta i EU som helhet. Europas demokratier är just demokratier, inte en demokrati, och de vilar på nationell samhörighet. Fransmän skulle inte acceptera att styras av tyska väljare. Svenskar skulle uppleva det som direkt odemokratiskt att italienare hade mer att säga till om i Sverige än de själva hade.
Det konstiga är att EU-kramare propsar på att det finns en ”europeisk demokrati” och att EU-parlamentet inte får besudlas med nationell politik. Om de verkligen trodde på det, borde de kräva att hela EU blev en valkrets.
Det här är egentligen kärnan i den dom som föll mot Nationell samlings Marine Le Pen i slutet av mars. Hon och hennes parti har systematiskt använt pengar de tilldelats för politiskt arbete på EU-nivå i den nationella politiken. Att det strider mot reglerna råder inget tvivel om. Men det är regler som är baserade på en illusion: att de politiska partierna i EU-parlamentet har någon annan grund än den nationella. Le Pen straffas för att använda partibidrag på den enda nivå där partiet kan samla stöd och legitimitet.
Är det inte demokratiskt märkligt att det är olagligt?
Att den här regeln är i strid med en rimlig verklighetsuppfattning illustreras av att det Le Pen gjort sig skyldig till inte är något unikt. Till och med våra mest inbäddade EU-reportrar, påpekar att det snarare är regel än undantag att partier på ett eller annat sätt drar nytta av de här bidragen på hemmaplan. Det är ett uttryck för den politiska verkligheten, snarare än en lömsk kriminalitet.
Och det för oss förstås till hur man ska tolka den franska domen, som berövar Le Pen rätten att ställa upp i val.
Är det en politisk dom i den meningen att brottet är påhittat? Nej. Är det en politisk dom i den meningen att det är just Le Pen som fälls? Mycket talar för det.
En dryg månad efter domen mot Le Pen meddelade det tyska författningsskyddet, som motsvarar Säpo, att de klassar Alternativ för Tyskland som högerextremt och därför kan avlyssna och övervaka partiföreträdare lättare. Det är också ett steg framåt för dem som helt vill förbjuda partiet. I förra veckan sattes beslutet på paus, i väntan på rättslig prövning, men det har inte dragits tillbaka.
Är författningsskyddets klassificering av AfD som högerextremistiskt grundlös? Nej. Det är ett parti som gått från ett slags professor-truligt mys, ungefär som en gång svenska Junilistan, till att attrahera allehanda Putin- och nazikramare. Men det är också ett parti som i valet nyligen samlade över 20 procent – i delar av det gamla Östtyskland över 30 procent.
I Turkiet har samtidigt president Erdogan fängslat sin främsta rival, Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu. Är anklagelserna mot Imamoglu grundlösa? Med all sannolikhet. Är det en viktig skillnad från fallen Le Pen och AfD? Javisst. Men att den etablerade politiska makten i Europas demokratier börjar förbjuda sina utmanare, är ändå att leka med elden.
Vill franska väljare ha en dömd förskingrare som president borde de få chansen att rösta på det. Och att försöka förbjuda bort den politiska klyftan mellan öst och väst i Tyskland är bara att göra den värre.
***
Läs även: Allt hänger på nollorna
Läs även: Problemet med att känna sig som kvinna
