Minnesord

Peeter Luksep

Tidigare riksdagsledamot för moderaterna, dog den 8 september, 60 år gammal.

Peeter Luksep blev känd för en större krets till följd av sitt engagemang för sitt andra hemland – Estland. Han var en av de många tusental vars föräldrar flydde till Sverige när Sovjetunionen i andra världskrigets slutskede åter erövrade de baltiska staterna.

Många estniska familjer behöll sitt språk, sin kultur och övertygelsen om det rättvisa i kraven på ett fritt Estland. Också de barn som föddes i Sverige föddes till denna estniska gemenskap – samtidigt som de fann sig väl i Sverige, satsade på utbildning och arbete här.

Den baltiska exilkulturen vårdades men med mycket liten yttre uppmärksamhet. Deras strävan – från Sovjetväldet befriade länder – syntes fjärran, för många helt orealistisk. Dessutom hukade det officiella Sverige. Alliansfriheten ledde med åren till en allt försiktigare hållning visavi Sovjet – förtrycket i öst var en konstant som det inte lönade sig att opponera mot.

Det var i den tiden Peeter Luksep växte upp, utbildade sig till civilekonom och blev politiskt aktiv i moderata samlingspartiet.

Och det var med den bakgrunden som Sverige fann att något höll på att hända i öster: Gorbatjovs reformer släppte fram nya krafter. Plötsligt såg vi här hur människor på andra sidan Östersjön uppträdde med anspråk på att bestämma över sitt eget. Imponerad såg och hörde vi de stora körerna sjunga på sitt modersmål, samlade till något så ovanligt som »en sjungande revolution«.

Plötsligt gick det att nå kontakt över Östersjön, exilsamfunden kunde ge stöd både materiellt och mänskligt.

Och plötsligt fick vi vanliga svenskar upp ögonen för de band som länge funnits mellan oss och de baltiska ländernas invånare. Intresset för vad som hände i Estland, Lettland och Litauen blev intensivt.

I det här ögonblicket såg Peeter Luksep tillsammans med Andres Küng, Gunnar Hökmark och Håkan Holmberg möjligheten att bredda och samla stödet för de baltiska frihetssträvandena. De kallade till möte en måndag klockan 12 i mars 1990 på Norrmalmstorg i Stockholm.

Mötet skulle demonstrera uppslutningen för balternas sak. Effekten hängde förstås på att det kom många. Och det gjorde det. Måndagsrörelsen var ett faktum.

Varje måndag till september 1991 samlades människor på Norrmalmstorg och lyssnade till en appell. Efter 79 möten fann initiativtagarna att de kunde upphöra – framgången var fullständig. De tre baltiska staterna var fria och sovjetväldet i upplösning.

På hemmaplan, i Sverige, hade Måndagsrörelsen den effekten att partier och organisationer fann kontakter och såg möjligheter att stödja utvecklingen på andra sidan Östersjön. Och det också därför att demokrati och ekonomisk utveckling i Baltikum låg i svenskt intresse.

Mindre än femton år efter Måndags-rörelsen var Estland, Lettland och Litauen medlemmar av EU och Nato. Man började tala om ett nordisk-baltiskt block.

Nu har det gått ytterligare tio år och Europa är inne i en ny flyktingrörelse lik den som tvingade bort Peeter Lukseps anförvanter från sitt land. Mycket är annorlunda, Europa i dag är rikt och helt och antalet flyktingar är ännu långt ifrån lika stort som för sjuttio år sedan.

Men drivkrafterna är desamma, de mänskliga problemen likaså. Förhoppningsvis inser också de baltiska ländernas ledare detta.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera