Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Bob Dylan har turnerat med »Never Ending Tour« sedan 1988.

Inrikes

Som en rullande sten

Smarta seniorer vet hur man tjänar pengar i den nya musikekonomin.

Den 7 juni 1988 klev Bob Dylan och hans tremannaband upp på scenen inför en halvtom amfiteater i Concord, Kalifornien. Amerikas främsta låtskrivare såg ut att närma sig slutet på sin karriär. Hela åttiotalet hade varit en lång kreativ öken. Hans senaste skiva, »Down in the Groove«, hade inte ens tagit sig in på topp 50-listan.

Men efter 71 spelningar på fyra månader avslutade han turnén med fyra utsålda kvällar på Radio City Music Hall i New York. Recensenterna var lyriska.

Dylan insåg vad han behövde göra: spela, spela, spela.

Sedan den stunden har han egentligen aldrig packat upp resväskorna.

När Dylan nästa vecka kommer till Sverige för konserter i Stockholm och Malmö har den så kallade »Never Ending Tour« pågått i nästan tre decennier.

Som vanligt var Bob Dylan före sin tid.

Numera är han långt ifrån ensam bland de stora artisterna om att göra runt hundra gig om året. I tider när ingen längre köper cd-skivor har livespelningar blivit deras främsta inkomstkälla.

Den strömmade musiken, som i dag står för 79 procent av den svenska musikmarknaden, är inte alls lika lukrativ som den fysiska skivhandeln en gång var. Spotify betalar exempelvis bara mellan 0,006 och 0,008 dollar per spelad låt, vilket gör att det krävs miljontals lyssningar innan det ska bli några pengar att tala om.

Professor Peter Tscmuck vid universitetet för musik och scenkonst i Wien har räknat ut att den genomsnittliga ekonomiska avkastningen för en låt som släpps digitalt är 12 procent, jämfört med 36 procent för en cd. Den redan lilla kakan ska sedan delas upp ytterligare mellan olika rättighetsinnehavare. Kvar blir väldigt lite till själva artisten.

I alla fall om man jämför med hur det brukade vara. 

I den nya musikekonomin, konstaterade tidskriften The Economist tidigare i år, får artisterna bara 10 procent av netto-intäkterna från inspelad musik, men upp till 90 procent av bruttointäkterna från biljettförsäljning. Samtidigt som konsertarrangörerna tjänar sina pengar på att sälja mat och dricka till överpriser.

Dagens artister har alltså all anledning att dra ut på vägarna.

Några som tidigt insåg värdet i påkostade megaturnéer var U2, vars konsert i Globen häromveckan slutade i kaos. Deras »U2 360° Tour«, som pågick mellan 2009 och 2011, är den mest inkomstbringande turnén någonsin. Med över sju miljoner sålda biljetter inom loppet av några minuter drog bandet in cirka 6,5 miljarder kronor.

Den enda kvinna som egentligen kan mäta sig med männen i toppen av pengaligan är Madonna, som i november gör sin första hela konsert i Stockholm.

Annars är det ironiskt nog gubbarna i Rolling Stones som bäst anpassat sig till den nya ekonomin. Inga andra har lika flitigt kuskat jorden runt inför fulla arenor. Av rockhistoriens elva mest inkomstbringande turnéer står de för fyra. Rolling Stones är numera lika mycket ett företag som ett band, med ett dussintal heltidsanställda och ytterligare hundratals sysselsatta under själva turnéerna.

Talande nog har bandet inte släppt ett album på tio år. Det ryktas om att de ska spela in en ny skiva nästa år. Kanske. Men det beror på om åldringarna i Rolling Stones – yngsta medlemmen är 68 år, äldsta 74 – orkar med det mellan alla spelningar. 

– Jag vet hur grabbarna är. När de har avslutat en turné vill de inte göra någonting, som gitarristen Keith Richards nyligen uttryckte det i en intervju.

Just åldern har blivit en publikmagnet för Rolling Stones, precis som för den 74-åriga Bob Dylan. Deras fans vallfärdar eftersom de vet att nästa spelning alltid kan bli deras sista.

Om den klassiska frågan förr var vilka band man måste se innan man dör, så är den numera vilka artister man ska se innan de dör.

Ju äldre rockrävarna blir, desto fler rockgamar cirkulerar runt dem.

Turneekonomi

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera