Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Spelar svår

Sverigeaktuella Marie Ndiaye är lika oberäknelig som sina berättelser.

Marie Ndiaye stammade som barn. Nu pratar hon lugnt, eftertänksamt. Säger att Sarkozys Frankrike är monstruöst – en polisstat med vulgärt klimat.

Året är 2009 och Marie Ndiaye gör en intervju med tidskriften Les Inrockuptibles. Hon berättar att den viktigaste orsaken till att hon och maken lämnat Frankrike och flyttat till Berlin, heter just Nicolas Sarkozy. Men det är inte bara presidenten, utan hela staben med inrikesminister Brice Hortefeux och immigrationsminister Éric Besson i spetsen som är skrämmande.

– För mig representerar de där människorna en död högerfalang utan moral, som står för en fördummad samhällsdebatt, säger Marie Ndiaye.

Två månader senare flimrar kamerablixtarna henne i ansiktet på Rue Saint-Augustin i Paris. Marie Ndiaye tar emot Frankrikes mest prestigefyllda litterära pris, Prix Goncourt, för sin roman »Tre starka kvinnor«, som den åttonde kvinnan av dittills 107 pristagare. Hon ler försiktigt och tränger sig sedan förbi alla reportrar. Kritikerkåren är enig – Marie Ndiaye är utan tvekan en av Frankrikes främsta nu levande författare.

Men inte alla är lika nöjda. Éric Raoult, parlamentsledamot från regeringspartiet UMP, kräver i en skriftlig appell till kulturministern Frédéric Mitterrand att han tar ställning till Ndiayes uttalanden om Sarkozy. Han menar att de är »ovanligt våldsamma och visar ytterst lite respekt för republikens ministrar och statschef«, och att man som mottagare av Goncourtpriset måste »visa respekt för våra [franska] institutioner«.

Det litterära Frankrike vrider sig av skratt. Självklart har en Goncourtpristagare ingen plikt att tala väl om franska regeringsmedlemmar. Men kulturministern är tydligt besvärad av partikollegans begäran. Han står i tacksamhetsskuld till Raoult och försöker skjuta ifrån sig frågan. Tills han i en intervju med tidningen Libération slutligen avfärdar historien med att säga att han som minister inte kan tjäna som klagomur för alla gråterskor, och därmed sätter punkt i debatten.

Raoults krav på underdåniga kulturutövare är såklart löjeväckande. Trots det gör hans utspel att intresset för den annars så tillbakadragna Marie Ndiaye bara tilltar.

Marie Ndiaye föds 1967 i den lilla staden Pithiviers, nio mil söder om Paris. När hon hunnit bli knappt ett år lämnar hennes senegalesiske far familjen, och hennes franska mamma tar anställning som lärare i en förort till Paris. Ndiaye läser Proust redan som tioåring och som sjuttonåring får hon sin första roman »Och den ljusnande framtid« utgiven av det välrenommerade förlaget Les Éditions de Minuit. Kritikerna går upp i brygga.

Sedan dess har Ndiaye skrivit tolv romaner. Hon vägrar låsa sig till ett format och följer slaviskt idealet om ständig förnyelse och noll stagnation. Förutom romaner skriver hon också dramatik, barnböcker och libretton. Utöver Goncourtpriset har hon tilldelats det prestigefyllda Prix Femina för sin roman »Rosie Carpe«, och blivit nominerad till det internationella Bookerpriset för »Mitt instängda hjärta«. Hon är medförfattare till Claire Denis film »White Material«, och är en av få kvinnor som fått se sin pjäs spelad på anrika teatern Comédie Française i Paris. Hon nämns också ofta i Nobelprissammanhang.

Det finns alltså en ramberättelse – några punkter att förhålla sig till. Vill man djupare än så börjar Marie Ndiaye slingra sig.

Hon beskrivs notoriskt som blyg – en person med stor integritet som undviker ämnen hon uppfattar som alltför privata. Kanske vore selektiv en bättre karaktärsbeskrivning. Ndiaye är ingen citatmaskin och har inte twitter. I många reportage svarar hon likadant på journalisternas frågor, vilket gör att exakt samma citat dyker upp i fransk, brittisk och svensk press. Till en början gör det mig förvirrad, har jag läst samma artikel förut? Men miljö-beskrivningarna är nya – reportern träffar henne på ett café i Berlin eller besöker familjens lantställe vid Garonnefloden, det är bara Marie Ndiaye som upprepar sig. Och kanske framför allt – undanhåller det mesta.

I en intervju med Radio France Internationale säger Ndiaye att hon inte är en politisk författare. Hon skriver inga ideologiska manifest och deltar inte frivilligt i debatter. Ändå kan mycket av det hon skriver läsas politiskt.

Ett exempel är hennes mest uppmärksammade roman, »Tre starka kvinnor«, där karaktärerna rör sig i ett spänningsfält mellan Frankrike och Senegal. Romanen består av tre skilda delar där endast lösa band förenar kvinnornas historier – de stöter kort på varandra eller flätas samman genom avlägsna släktband. I den svenska översättningen har den franska originaltitelns dubbeltydighet gått förlorad – för med titeln »Trois femmes puissantes« kan kvinnorna betecknas som både »starka« och »mäktiga«.

Romanen inbegriper den franska advokaten Norah, som av sin okände far bönfalls att komma till Senegal för att försvara sin åtalade bror. Där finns också läraren Fanta som undervisat i fransk litteratur i Senegal men som tvingas till ett passivt liv som ofrivillig hemmafru i Frankrike. Och Khady Demba, en av de människor som flyr sitt hemland för drömmen om Europa. Ndiaye menar själv att historien om Khady Demba är ett försök att nyansera bilden av afrikanska flyktingar.

– De här människorna betraktas som en stor massa som inte längre är människor, de ses inte ens som boskap, för boskap tar man hand om därför att de bidrar, säger Ndiaye till Les Inrockuptibles.

Hennes prosa är skarp och lite stram, men oerhört lättläst. Den första romanen »Och den ljusnande framtid« är möjligen ett undantag – själv har hon i efterhand dömt ut den som alltför Proust-lik. Hon har sagt att hon trodde att meningarna var tvungna att vara långa och komplicerade för att vara vackra.

I de senare romanerna är stilen stelare, mer kortfattad. Och det är omöjligt att inte dras in i dunklet. För ibland liknar Ndiayes romaner nästan thrillers – de inger en känsla av att någonting har blivit fruktansvärt fel och är på väg att braka samman. Man befinner sig där, mitt i brytpunkten.

Hennes senaste roman, »Ladivine«, är inget undantag. Det är en gåtfull historia om tre generationer mödrar och döttrar. Ladivine och dottern Malinka bor i en trång lägenhet någonstans i Paris där Ladivine arbetar som städerska. Trots att de erbjuds en bättre bostad vägrar Ladivine flytta, ifall Malinkas pappa mot all förmodan skulle få för sig att återvända till familjen.

Malinka skäms över sin naiva mor som till råga på allt är svart och talar med brytning. Hon flyttar till en ny stad, börjar arbeta som servitris och byter namn. Med det nya namnet Clarisse gifter hon sig med en försäljare och får barn, utan att någon i familjen egentligen lär känna henne. Det är en makalös roman om hur förtryck och rester av koloniala strukturer kan verka på människors mest intima relationer. Vardagen förskjuts och något dunkelt och dåsigt smyger sig på.

Så om inte direkt politik, finns i Marie Ndiayes verk alltid en vibrerande samhällskritik. Karaktärerna kämpar för att kamouflera sin klassbakgrund, gifter sig för att höja sin status och är noga med att dölja sina brytningar. Det är inte för inte som Ndiaye beundrar författare som William Faulkner, Claude Simon och Joyce Carol Oates. Det är heller inte för inte som det är svårt att få grepp om Ndiaye som person. Ta berättelsen om hur hon sitter på det där planet till Senegal för att träffa sin pappa för första gången sedan hon var ett år. I några intervjuer säger Ndiaye att hon var 15 år – i andra var hon 19, och i ytterligare några 22. Detaljen skulle förstås kunna förklaras med slarviga reportrar eller stressade redaktörer. Men mer troligt är att Ndiaye medvetet ger oss motstridande uppgifter. Hennes exakta ålder i mötet med pappan är i sig inte särskilt viktigt – däremot säger det en del om Marie Ndiayes sätt att arbeta. I hennes romaner kan man aldrig vara riktigt säker på vem man ska lita på.

Typiskt är också en vakande blick utifrån. Den gör sig påmind i romaner som »Autoportrait en vert«, »En famille« och »Mitt instängda hjärta«. I den sistnämnda lägger sig en dimma över Bordeaux och ett medelålders par som högdraget föraktat de flesta i sin närhet, dras in i en våldspiral. Staden blir lömsk och oberäknelig och paret kan inte längre kontrollera hur omgivningen uppfattar dem.

Det är obehagligt att inte kunna styra över hur man blir bedömd. Marie Ndiaye är mästare på att utnyttja det där obehaget. Själv gör hon så gott hon kan – hon vägrar bli fotograferad med familjens katt i knät med motiveringen att det skulle se »alltför gulligt ut«. Marie Ndiaye låter sig inte fångas.

Marie Ndiaye är en av gästerna på festivalen Stockholm Literature som äger rum den 23–25 oktober på Moderna museet i Stockholm.

Fakta | Har lämnat Paris för Berlin

Marie Ndiaye, född 1967 i Pithiviers, Loiret, räknas till en av Frankrikes mest framstående författare. Sedan 2007 bor hon och maken (författaren Jean-Yves Cendrey) med sina tre barn i Berlin. NDiayes mest hyllade romaner är »Rosie Carpe«, »Tre starka kvinnor« och »Mitt instängda hjärta«.

På svenska finns romanerna »Och den ljusnande framtid« och »Klassisk komedi« utgivna på förlaget Interculture. Natur och Kultur har gett ut »Tre starka kvinnor«, »Mitt instängda hjärta«, och »Ladivine«.

2009 tilldelades hon Goncourtpriset för »Tre starka kvinnor« och 2013 nominerades hon till Man Booker International Prize för romanen »Mitt instängda hjärta«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera