Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Strykjärnsrealism

Boken om internatskolor illustrerar vår beröringsskräck inför eliter.

Tonsättaren Sven-David Sandström sa att man här, i Sverige alltså, är fostrad att inte vara så märkvärdig. Prima ballerinan Anneli Alhanko trodde att ordets negativa klang var en gammal kvarleva från sjuttiotalet. »Babels« Jessika Gedin tyckte att det var orättvist associerat med ett riktigt fult begrepp: makt. När jag läser Petter Sandgrens bok »Internatskolorna. Att fostra en elit« kommer jag att tänka på premiärprogrammet av SVT:s »Fråga kultureliten« från 2013. Ilskan som ordet »kulturelit« hade väckt inför starten. Och hur paneldeltagarna bollade ordet mellan sig som vore det en oönskad knähund som minsann inte skulle få sitta och gläfsa i deras knä. Så publiken inte trodde, Gud förbjude, att de tog sig för mer än andra.

»Vi har svårt att tolerera tanken på eliter och allra helst vill vi att makten på symboliskt vis ska distansera sig från sin makt. Kanske är vi till och med mer besvärade av makten som statusmarkör, än av den reella maktfördelningen som sådan. Eliter kan vi leva med, bara de inte skryter med sina privilegier«, skrev Svenska Dagbladets dåvarande kulturchef Daniel Sandström träffsäkert om vår relation till eliten.

Samma beskrivning hade kunnat gälla för svenskarnas förhållande till landets internatskolor. Det är bara när det händer riktigt allvarliga saker som de uppmärksammas i den allmänna debatten. I Petter Sandgrens nyanserade bok om internatskolor använder han strykjärnsincidenten på Lundsberg – den som inträffade 2013 då några elever brände två pojkar med strykjärn under deras nollning – för att visa hur idén om elevsjälvstyre spridit sig från brittiska mönsterskolor som Eton, Harrow och Rugby. Men att den långt ifrån alltid slår så fel.

Han visar också att syftet med Storbritanniens elitskolor är tydligt för alla och envar: att just fostra landets elit.

När den förste hertigen av Wellington passerade posha pojkskolan Eton ska han ha nickat mot eleverna som spelade cricket utanför skolan och sagt till sina medresenärer: »Där vanns slaget vid Waterloo.« »The battle of Waterloo was won on the playing fields of Eton«, är ett uttryck som i allra högsta grad fortfarande lever. Petter Sandgren tar ett meningsutbyte i det brittiska underhuset från 2010 som exempel, då den dåvarande premiärministern Gordon Brown avfärdade ett policyförslag från Torys David Cameron som något han fantiserat ihop på »the playing fields of Eton«. Få utanför samhällets grädda lär tycka att britternas klassojämlikheter är okej. Till och med pressen har i allt högre grad blivit en skyddad verkstad för personer med privilegierad bakgrund, skriver vänstertänkaren Owen Jones i boken »Etablissemanget. Och hur de kommer undan med allt«. Tidigare kunde arbetarklasskids jobba sig upp via lokaltidningarna. När de skär ner finns inte längre någon väg in.

Men i debatten har britterna en stor fördel jämfört med svenskarna. Spelreglerna, de ytterst orättvisa, är klara för alla: ska du bli toppolitiker – eller för den delen stjärnjournalist – måste du komma från en burgen familj.

Det skapar ett livligt samtalsklimat med väldigt mycket mindre bullshit. Här är jämlikhetstanken så stark att den kväser sanningen. Det gagnar bara ja, ni-vet-vem.

»Internatskolorna. Att fostra en elit« ges ut av Atlantis.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera