Minnesord

Ellen Rasch

Dansare och skådespelare, dog den 24 oktober, 95 år gammal.

»Det är ju inte klokt egentligen. Att jag fortfarande är galen i dans. Ibland sätter jag mig och tänker efter: kan jag inte nånting annat? Måste jag hela tiden tänka på balett och gå på balett?«

Ellen Rasch är 84 år gammal när kameran följer henne i stolsraden på Kungliga Operan. Hennes blick är lika vaken som ett uppspelt barns. Ett leende är klistrat på hennes läppar. Just här och just nu är hennes plats i livet.

Sekvensen finns att se i SVT:s Öppet arkiv, i den dokumentära dansfilmen »Ballerinaliv«. Där möts de båda äldre prima ballerinorna Gerd Andersson och Ellen Rasch för att, ofta sittande, dansa i nyskriven koreografi och tala om gamla minnen. 2004 när filmen spelas in är det mer än fyrtio år sedan Ellen gjorde sin avskedsföreställning på Operan. Trots det är dansen lika levande i henne fortfarande, i så väl sinne som kropp.

Ellen Geneviève Rasch föddes såklart i Genève, 1920. Hennes pappa Rudolf var svensk militär som hamnat i Sankt Petersburg och där förälskat sig i den ryska societetsdottern Zita. I krigens spår spreds Ellens mammas sida av släkten över Europa, vilket skulle visa sig lyckosamt för dottern när hon som mycket ung skulle söka lyckan som balettdansös. I Paris fanns ju mormodern som kunde ta emot sitt unga barnbarn när hon kom till den franska metropolen för att studera för de många prima ballerinor som emigrerat dit under krigsåren. Ellen var bara fjorton år första gången hon lämnade föräldrarna i Stockholm för dansens huvudstad. Skolningen hon fick där skulle prägla hela hennes yrkesliv. Vikten av att hitta en vacker armföring, port de bras som fransmännen kallar det, blev i fokus för Ellen genom alla kommande roller och även när hon själv började undervisa. I Paris knöt hon dessutom flera för karriären viktiga vänskapsband. En som tidigt blev en nära vän var den sedermera berömde dansaren och koreografen Maurice Béjart. När han själv blivit en internationell storstjärna kom han ändå gärna till Stockholm där väninnan sedan 1946 fått anställning som premiärdansös på Operan. Bland annat koreograferade Béjart ett grand pas de deux ur »Nötknäpparen« för Ellen och hennes flitiga danspartner Björn Holmgren.

Maurice Béjart stod även för koreografin när Ellen 1952 spelade huvudrollen i dansfilmen »Eldfågeln«. I regi av Hasse Ekman var den en minst sagt avantgardistisk satsning i en för Sverige helt ny genre, dessutom i färg! Replikerna var på engelska, så Ellen, vars ambitioner alltid sträckte sig utöver det vanliga, såg till att gå språkkurs för att kunna uttala replikerna med precision. »Eldfågeln« blev trots den vilda ansatsen en flopp när den kom ut. Men i dag har den uppnått i det närmaste kultstatus och finns nyutgiven på dvd.

Ellen syntes i flera filmer, inte bara som dansare utan även skådespelare. Men det var på operans scen som hon hade sin absoluta hemvist. Där var Antony Tudor hennes allra käraste koreograf. Hans fokus på den psykologiska gestaltningen passade Ellens uttrycksfulla, passionerade stil. Rollen som bondflickan »Giselle« var hennes favorit. Det var också den hon gjorde när hon 1962 höll sin avskedsföreställning. Åren därefter skulle hon komma att kanalisera danskärleken genom att undervisa.

Ellen, som beskrev sig själv som en asfaltsblomma och älskade Stockholm, tog i en lokal på Regeringsgatan, mitt i stan, emot elever på den egna skolan Institutet för klassisk balett. Flera av dem skulle senare gå vidare till att själva göra fantastiska saker på eller vid sidan av scenen. Hovdansaren Johanna Björnson studerade för Ellen. Johannes Öhman, som i dag är balettchef på Operan, likaså. I en intervju nyligen kallade han till och med Ellen för »en andra mamma«. Hon var en omtyckt, engagerad lärare, som förde sin brinnande passion för dansen vidare till yngre generationer. I »Ballerinaliv« sätter hon själv ord på de där känslorna, som aldrig svalnade trots att åren gick. »Det är som ett underbart gift«, säger hon samtidigt som tittaren får se hennes ansikte fäst på scenen, lysande av glädje.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera