Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Åsa Romson och Stefan Löfven.

Inrikes

Makten framför allt

Att lämna regeringen nu skulle förstöra miljöpartiets stora plan.

Det var en tisdag i november som Åsa Romson började gråta. De hade suttit i mer än två veckor och diskuterat. Riksdagsledamöterna, partistyrelsen, förtroenderådet, ungdomsförbundet. Alla de där nivåerna som miljöpartiet förankrar med när det är allvar på riktigt. Egentligen hade hela höstens möten handlat om migrationen. Hur långt kunde man gå? Hur länge kunde man vänta?

I skarpt läge visade det sig att de kunde gå väldigt långt, väldigt snabbt.

Miljöpartiet har verkligen drillats i hur tuff regeringstiden skulle bli. Det har varit de senaste tretton månadernas mantra: »Varje beslut kommer att göra ont.«

Men så här ont? Miljöpartiet är nu med och river upp många av sina största politiska segrar någonsin. Flyktingar med ömmande omständigheter – en av de stora framgångarna i förhandlingarna med alliansen under förra mandatperioden – får inte längre asyl. Där ingår samma apatiska flyktingbarn som partiet fick igenom en amnesti för under migrationsbråken med socialdemokraterna för tio år sedan.

Mötet när riksdagsgruppen sa ja till förslaget som presenterades i veckan var, säger de som var med, det tuffaste i partiets historia.

Och när Åsa Romson fick frågan om hur de partiföreträdare som brinner för flyktingfrågorna reagerade på de nya åtgärderna, då började hon gråta.

– Jag ska vara helt ärlig. Vi har under den senaste perioden haft ett antal väldigt svåra debatter i partiet. Men de senaste veckorna har jag blivit helt övertygad om att bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd är att ändå göra någonting.

Frågan i partiet de senaste veckorna var enkelt formulerad. Skulle de gå med på att sänka migrationspolitiken till EU:s lägstanivå? Eller skulle de lämna regeringen? Från mötena berättas om stor splittring. Även hårdföra realpolitiker argumenterade för att det här förslaget var att gå längre än vad man borde gå med på.

Men ännu en gång visade miljöpartiet att alla spekulationer om att de kommer att lämna regeringen var fel. Det var längesedan det handlade om den stora motorvägen utanför Stockholm eller hur stort försvaret ska vara. Partiet har stannat i Rosenbad vid de tillfälliga uppehållstillstånden, gått med på gränskontrollerna.

Droppen blev inte heller tisdagens hårda paket. Det finns flera förklaringar till det.

Det skäl som miljöpartisterna pratar öppet om är att saker hade varit ännu värre om de inte hade suttit i regeringen. Risken, säger de, hade annars varit att socialdemokraterna drivit igenom en uppgörelse om migrationen med moderaterna och då tillfälligt stängt gränserna helt, så som Anna Kinberg Batra har föreslagit.

Men hur miljöpartiet talar om sin roll i regeringen har förändrats under den korta tiden i Rosenbad. Frågade man dem i valrörelsen om hur de såg på alla frågor där de och socialdemokraterna tyckte olika, brukade de svara att så länge utvecklingen gick i rätt riktning så var de nöjda. De var inte naiva, sa de. Kompromisser var nödvändiga, sa de. De behövde inte uppnå några fasta mål, det handlade om en rörelse.

Det dröjde inte många månader i regering innan det lät annorlunda.

I våras steg prognoserna både för antalet flyktingar och för migrationskostnaderna. Finansdepartementet larmade om att det behövde sparas pengar på migrationen och listade förslag på hur det skulle kunna gå till. Men miljöpartiet satte stopp i regeringskansliet för allt som handlade om att livet skulle bli svårare för flyktingar. Då sa partiets företrädare att så länge det var status quo – ingen försämring – så skulle de acceptera läget. Och sitta kvar.

Sedan kom den riktiga flyktingkrisen. Under hösten har miljöpartister börjat ändra sig. Igen. Nu handlar det varken om rätt riktning eller om status quo. I stället frågar de sig om det hade blivit ännu värre om de inte var med? I sådana fall är det värt det.

Det är en av anledningarna till att miljöpartiet stannar kvar i Rosenbad.

Sakpolitiskt finns det ett argument till. Partiets påverkan på andra politikområden. Migrationsfrågan är viktig för partiet, för många miljöpartister är den viktigast av allt. Den var anledningen till att Gustav Fridolin engagerade sig politiskt. Många har gått med i miljöpartiet just på grund av den, flera viktiga miljöpartister har sin bakgrund i asylrörelsen. Men andra miljöpartister har andra hjärtefrågor. De reagerar hårdare på hotet om att biståndsbudgeten ska mer än halveras, att miljöbudgeten kan krympas kraftigt eller att energipolitiken ska ta en annan riktning. De älskade de gröna avtrycken i regeringsförklaringarna. Sverige ska ta täten i klimatarbetet! Deras stora stund skulle komma nu i veckan, när en miljöpartist företräder Sverige på klimattoppmötet i Paris.

Är det värt att offra miljöpolitiken för att sätta ner foten i migrationsfrågan om det ändå inte kommer påverka det konkreta utfallet? resonerar de.

– Vi kohandlar inte med mänskliga rättigheter, men vår påverkan på andra politikområden spelar roll för helhetsbilden, som en miljöpartist som deltagit i diskussionerna uttrycker det.

Men det finns också ett tredje – och viktigare – skäl till att Åsa Romson ställde sig på presskonferensen i veckan. Det är ett skäl som miljöpartister inte gillar att prata om.

Partiet har haft ett enda mål sedan 2002, då Peter Eriksson och Maria Wetterstrand tog över. Regeringen. Partiledningarna har arbetat hårt för att få medlemmarna att inte längre se sig som ett oppositionsparti som driver opinion, utan som ett som också kan regera och ta ansvar.

Det finns ingen plan B.

Att lämna regeringen nu skulle ge upphov till en identitetskris mycket större än den som tillfälligt drabbade partiet när feministiskt initiativ dök upp i valrörelsen och blev både det nya flummiga och det nya trendiga. Skulle man hoppa av regeringen finns inget alternativ kvar förutom att vara ett oppositionsparti, för evigt stämplat som ett parti som ger sig när det blir för svårt. För många miljöpartister är den rollen helt otänkbar. De blir jätteirriterade över att mångas grundfråga är vad som ska få dem att hoppa av. För dem är tanken främmande. Det visar också hur djup partiets omställning har varit. Grundaren Per Gahrton gick i veckan ut och stöttade partiet. Inte ens han tyckte att de skulle lämna regeringen. Han menade att gröna europeiska partier som lämnat regeringar av ideologiska skäl har straffats hårt av väljarna.

Sådär gick också resonemanget på miljöpartiets interna möten under de senaste veckorna. De har en långsiktig strategi som går ut på att den här mandatperiodens regeringsmedverkan ska legitimera partiet hos bredare väljargrupper.

Partiets kalkyl för hur mycket de kunnat offra det senaste året hänger på att de håller ut hela mandatperioden, oavsett vad. Småpartier krymper nästan alltid i koalitionsregering, de får kompromissa stort och har samtidigt svårt att ta åt sig äran för det som går bra. Miljöpartiet räknar med detta. Poängen med den här mandatperioden är, förutom sakpolitiska framgångar, att visa upp regeringsduglighet och att kunna växla in det framöver.

Kanske inte i nästa val, för då kommer man ha tappat för många besvikna väljare, resonerar partiledningen. De beslut som Åsa Romson och Gustav Fridolin försvarade i veckan ska gynna helt andra språkrör, efter att rotationsprincipens tidsgränser slagit till och de själva blivit tvungna att lämna. Det handlar om de personer som leder partiet 2022 eller kanske 2026. Efter en tid i opposition, när miljöpartiet har möjlighet att åter tala med stora ideologiska ord och samtidigt ses som regeringsdugligt. Ett parti som klarar av en riktig kris. Det är bästa möjligheten att växa, resonerar miljöpartiet, när de tittar på erfarenheterna hos tyska Die Grünen och andra gröna partier i världen.

Då är det också nödvändigt att påminna om att det någonstans bakom alla kompromisser och förflyttningar finns en gammal ideologi som kan titta fram. Då är det praktiskt med arga riksdagsledamöter och ett ungdomsförbund som protesterar i alla kanaler.

För att inte tala om ett språkrör i tårar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera