Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Mr. Lover Lover

Så blev en pilsk tysk läkare från 1700-talet samtidskulturens favorit.

Något är ruttet vid det danska hovet. Kungen, den unge Christian VII, är sinnessvag. Han och den »engelska lilla horan«, drottning Caroline Mathilde, ligger inte med varandra. Ointresset är ömsesidigt. Kungens oberäkneliga utbrott och grandiosa nycker blir allt värre, och därmed svårare att dölja.

Kungens hälsotillstånd är akut, greve Rantzau reser på regeringens uppdrag till Tyskland och erbjuder sin unge adept Johann Friedrich Struensee ett nytt arbete. Den 5 april 1768 anställs han som danske konungens livmedikus. Johann Friedrich Struensee, tysk prästson som blivit läkare och upplysningsman och upprättat en praktik i Altona utanför Hamburg. Där hade han kunnat förbli livet ut, hängiven sitt yrke, om inte förfrågan från det danska hovet kommit.

Den Europaresa livläkaren följer med på permanentas vid hemkomsten till Köpenhamn i januari 1769, och snart är Struensee installerad på Christiansborg. Kort därefter blir han utsedd till konferensråd. 1771 utnämner den alltmer sinnesförsvagade Christian sin livmedikus till »geheimekabinettsminister«, vilket i praktiken innebär att han kan stifta lagar och utfärda order under kungligt sigill men utan kungens personliga underskrift. Plötsligt är en tysk läkare och idealist ensam härskare i Danmark.

Det är den danska revolutionen, men den ska inte bli långvarig.

Berättelsen om Johann Friedrich Struensee är berättelsen om revolution och skandal; om makt och sex, om religion och upplysning. Det är berättelsen om hur en enskild, okänd läkare från Tyskland tillskansar sig hela makten över Danmark och dess konung, går till sängs med drottningen och också möjligen blir far till hennes dotter, Lovisa Augusta. Det är inte märkligt att Struensee fortfarande, nästan 250 år efter sin död, gäckar människorna.

Många är också de som skrivit om eller skildrat livläkarens osannolika historia; vid förra sekelskiftet utkom Axel Lundegårds roman »Struensee« i tre delar. Flera romaner om Struensees liv och äventyr har skrivits efter det, som exempel Herta J. Enevoldsens »Caroline Mathilde og Struensee« och Bodil Steensen-Leths »Prinsesse af blodet«. Det är den senare som filmen »A Royal Affair« (2012) baseras på – den där Mads Mikkelsens Struensee är en klassisk förste älskare typ i slarvig hästsvans som hånglar upp den unga drottningen mot en slottsvägg och förlöser hennes längtan; som gör det hennes oduglige, sinnessjuke make inte klarar av.

Man ville egentligen filmatisera PO Enquists storslagna »Livläkarens besök« men rättigheterna var redan upptagna.

»Livläkarens besök« sitter ohotad på tronen som den mest vedertagna tolkningen av Struensees korta, men händelserika, påhälsning vid makten i Danmark.

Den är ingen dussinroman vare sig i Enquists författarskap eller i svensk samtidslitteratur. Den har belönats med internationella priser och översatts till trettiotalet olika språk. Skriven utifrån gedigen research och på enkel, klar prosa har dokumentärromanen ett såväl folkligt som folkbildande anslag. Att det i december är urpremiär för »Livläkarens besök« på Stockholms stadsteater är därför inte en liten sak.

Men, vem är PO Enquists Johann Friedrich Struensee?

»Hans vänner kallade honom ›Den tyste‹«, skriver PO Enquist i sin roman »Livläkarens besök« (1999), och fortsätter: »Han var inte den som pratade, inte i onödan. Men han lyssnade uppmärksamt.«

»Den tyste« skrider fram genom Enquists roman som en slumpmässig, ja, nästan motvillig, makthavare. Här finns inte den närmast casanovaaktiga figur som Mads Mikkelsen skapar i »A Royal Affair«, utan en ung man som är mer trogen de porträtt av honom som finns bevarade; med den klassiska 1700-talslockiga peruken prydligt uppsatt och strikt blå rock med guldkanter. Stilig och bildad javisst, men maktlystenheten, om någon sådan alls finns, växer i det undermedvetna. Faktum är att Struensee är ytterst motvillig att ens bli danske konungens livläkare: »Han ansåg uppdraget ointressant.« Men drömmen om att i större omfattning få verka som intellektuell tycks vara den inneboende glöd som till sist får honom att tacka ja.

Så, Enquists Struensee tiger och lyssnar. Och när han gör det, fattar han tycke för både Christian och hans hustru. Skandalaffären med drottningen är för övrigt sanktionerad, ja påbjuden rentav, av kungen själv – i Enquists version. »Ta hand om henne«, ber han sin förtrogne livmedikus. När livläkaren tiger och lyssnar, inger han förtroende. Snart har han kungen på sin sida i snart sagt alla frågor, och hinner under sin korta tid vid makten genomföra ett flertal större förändringar i dansk politik. Han avskaffar censur och slaveri, inför rätten för alla att studera och skyddar ogifta kvinnors och oäkta barns rättigheter; han upphäver adliga privilegier, slopar vissa kyrkhelger och inför allmänt friare umgängesformer. Hans passion och ärende är demokratins, förnuftets och frihetens. En minst sagt omild ironi måste det betraktas som, att det är hans införda yttrandefrihet som också blir hans fall – det är nämligen den folket använder för att protestera mot den makthavare vars idéer tycks alltför radikala för det samtida, kristna Danmark.

Struensee är en omedelbart igenkännbar karaktär i PO Enquists romanvärld. Den passionerade idealisten som vill skapa förändring innan tiden är mogen, känner vi också från romaner som »Lewis resa« (2001), men kanske framförallt »Musikanternas uttåg« (1978), där agitatorn Elmblad predikar socialism för döva västerbottniska öron i början av 1900-talet. Elmblad är ihärdig i sin övertygelse, men också en rätt skrajsen person som ogärna tar konflikter. I »Livläkarens besök« finns det också något som växer sig allt större inom Johann Friedrich Struensee: fruktan. När den första förtjusningen över att kunna stifta moderna lagar och ha extatiskt sex med drottningen har lagt sig, smyger den sig på. Fienderna blir fler, och osäkerheten större. Döden är han inte rädd för, men smärtan däremot. Och tvivlet: ljuset och förnuftet verkar inte vara så oövervinnerligt som han trott. När dödsdomen kommer hoppas han inte ens på benådning – han vet på en gång att den kommer att verkställas.

Det är den till synes oansenlige Ove Høegh-Guldberg som blir Struensees fall. Han, den lille mannen, som tillskansar sig makt genom att försvaga de mer karismatiska makthavarna. Han beskrivs som »en man gjuten i ett stycke«. »Det är, i Enquists värld, det värsta man kan råka ut för, att vara – eller bli –gjuten i ett stycke«, skriver Ola Larsmo i en text om »Lewis resa« (Expressen 13/7 -14). Sådana människor blir både maktfullkomliga och farliga, och Enquists Struensee är inte av det virket. Han tror på sina idéer, han är uppriktigt fäst vid Christian VII och han älskar sin Caroline Mathilde. Hans passion för honom gång på gång till gränserna för det möjliga, gränser han inte förmår upprätthålla. Det gör honom sårbar.

»De befann sig vid människans yttersta gräns: där, vid gränsen, slog de läger«, heter i det i Enquists kortroman »Nedstörtad ängel« (1985), om de samhällets outcasts som står i bokens centrum. Hans Struensee har mer gemensamt med dessa människor än med de helgjutna. Och kanske också med författaren själv. I »Livläkarens besök« finns inte det »jag« som så ofta annars påträffas i PO Enquists romaner, där författaren liksom uppträder i lätt förklädda versioner av sig själv, ändå ligger porträttet av Struensee nära de mer eller mindre explicita självporträtt som återkommer genom författarskapet. »Livläkarens korta besök i ett iskallt och ›fasansfullt‹ Köpenhamn blir som författarens, skrivbordsrevolutionärens, besök i den verklighet han eller hon hoppas på att kunna förändra. Naturligtvis går det åt helvete«, skriver Ulrika Kärnborg apropå likheten mellan Struensee och Enquist (Expressen 20/7 -14).

Ändå är det gränstrakterna som lockar människan. »Och där gränsen finns uppstår liv, och död, och därför den största lust«, säger Caroline Mathilde andäktigt till Struensee innan de ligger med varandra för första gången. Hon har i sin ensamhet upptäckt sin egen kropp och vad det vill säga att vara »en levande människa«, och det är dit in, till den upptäckten, hon tar med sig Struensee.

Det går genom PO Enquists författarskap ett eko. Ett rop med otaliga varianter på den desperat sinnessjuka pojken i »Nedstörtad ängel« och hans på papperslappar nedklottrade »Jag är väl ändå fortfarande ett slags människa«. I »Livläkarens besök« är det ett mantra Høegh-Guldberg upprepar för sig själv, det är något man säger om den sinnessvaga konungen, det är Caroline Mathildes intensiva längtan efter att vara levande. Men, det är också i allra högsta grad kärnan i berättelsen om Johann Friedrich Struensee. Han, den charmige och intellektuelle med all sin rädsla under huden, han som upplever sitt kall vara att läka fattiga människor men som snart ser sig uppslukad av maktens och kärlekens rus. Han är inte gjuten i ett stycke. Han har för mycket av ofullkomlig mänsklighet i sig, för stark vilja att vara människa fullt ut.

»Det gives alltid något bättre än döden«, heter det i »Musikanternas uttåg«. Men inte för Johann Friedrich Struensee.

Den 28 april 1772 avrättas han, 34 år gammal. Efteråt steglas kroppen.

Livläkarens besök i Danmark är över.

»Livläkarens besök« har urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 4 december. 

Fakta | Struensee får nytt liv

Trots att PO Enquists »Livläkarens besök« ses som ett mästerverk och som den mest vedertagna tolkningen av Johann Friedrich Struensees korta, men dramatiska tid vid makten i Danmark, sätts den nu för första gången upp på en teaterscen. För dramatiseringen står Johanna Garpe och Erik Norberg, och för regin Johanna Garpe. Urpremiär den 4 december på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera