Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Myglarnas marknad

Kampen mot dopning har gått igenom en revolution de senaste åren. Men det har fusket också.

Amerikanen Thomas Hicks var inte först när han utmattad korsade mållinjen i det dammiga OS-maratonet i Saint Louis 1904. Ändå vann han. Det visade sig nämligen att segraren hade tröttnat och tagit skjuts med en av följebilarna under ett par mil. Hicks fusk var smartare. Under loppet hade han försetts med en shot med äggvita och nervstimulanten stryknin. Brygden höll visserligen på att kosta honom livet, men medaljen fick Thomas Hicks behålla.

Ett par decennier senare, 1928, förbjöd Internationella friidrottsförbundet dopning. Men man kan inte precis säga att den försvann.

I veckan krävde den internationella antidopningsorganisationen Wada att Ryssland stängs av från alla tävlingar till följd av flera dopningsskandaler och omfattande korruption. Och Ryssland är knappast ensamt. I somras lät Sunday Times och den tyska radiostationen ARD testa 12 000 läckta blodprover från IAAF, den internationella organisationen för friidrottsförbund. Enligt experter tydde proverna, som tagits mellan 2001 och 2012, på att 800 av de 5 000 idrottarna var dopade. Bland dem tio medaljörer från OS i London 2012.

Ändå har kampen mot fusket genomgått en revolution de senaste decennierna.

Den första OS-deltagare som åkte fast i ett dopningstest var den svenska femkamparen Hans-Gunnar Liljenwall 1968. För att lugna sina nerver inför skyttet hade han druckit en mellanöl.

Men med tiden skulle friidrottarna börja använda mer avancerade metoder. Den första OS-vinnare som fråntogs sitt guld för dopning var kanadensaren Ben Johnson 1988. Han hade, liksom många andra tävlande på den tiden, tagit anabola stereoider.

I dag är de mest populära dopningsmedlen hormoner. Det rör sig dels om syntetiska varianter av testosteron och tillväxthormon som bygger muskler, dels erytropoetin, som gör att kroppen producerar mer röda blodceller och därmed ökar syre-utförseln i blodet.

Problemet är att man faktiskt kan ha ganska höga halter av exempelvis testosteron naturligt. Det finns tester som kan särskilja syntetiskt testosteron från naturligt, men de är mycket dyrare och används därför bara när man redan misstänker dopning. Samtidigt är marginalerna mellan de tävlande i friidrott så små att det räcker med en liten dos för att få resultat.

Bloddopning är också vanligt. Det innebär att man fryser in sitt eget blod, väntar tills kroppen byggt upp nytt och sedan injicerar det infrusna blodet. På så vis får man fler röda blodceller utan att det syns i vanliga tester av blod och urin.

Sedan 2009 använder Wada därför det som kallas för biologiskt pass. Där gör man mätningar på den tävlandes blod över tid, och tar på så vis fram en basprofil med -minimi- och maxnivåer för just den personens nivåer.

Ändå är det ännu bara en till två procent av friidrottarna som åker fast i dopningstester – vilket är ungefär detsamma som det alltid varit. Detta samtidigt som enkäter med tävlande, liksom undersökningar, tyder på att dopning är väldigt vanligt. Fuskarna ligger ständigt steget före.

Och hur sluga labbråttorna på antidopningsorganen än blir, så finns det tricks som ligger utom deras kontroll. Som att ha myndigheterna på sin sida. I Wadas rapport i veckan erkänner chefen för Moskvas antidopningslaboratorium att han har förstört över 1 400 dopningsprover.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera