Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Vem där?

Den italienska succéförfattaren Elena Ferrante ger pseudonymen ny stjärnstatus.

De ska träffas nere vid vattnet i Neapel, men hon ändrar sig i sista sekund. Elena Ferrante, Italiens största litterära superstjärna, gör som hon vill. Hon ger ytterst få intervjuer, mest för att hon egentligen inte finns. Elena Ferrante är ett nom de guerre i kampen mot skojarbranschen.

Så i stället för en promenad vid havet får förläggarparet Sandro och Sandra Ozzola Ferri kaffe i lobbyn på Hotel Royal Continental. De är de enda som vet vem Elena Ferrante egentligen är, och de ska ställa frågorna i den sällsynta intervjun till The Paris Review. De väntar, hon kommer.

I tjugofem år har hon lyckats hålla sig hemlig. Hon ja, spekulationerna kring Ferrantes kön har varit källa till ilsken debatt. Några italienska kritiker har gjort gällande att hon kanske är en man, eller till och med en grupp av män – hon skriver ju så bra!

Det är något orimligt med hela historien. För alldeles konturlös är Elena Ferrante inte. I skriftliga intervjuer har hon valt att avslöja att hon är en kvinna, född och uppvuxen i Neapel. Att hon har en universitetsexamen i klassiska språk och antikens kultur- och samhällsliv, och undervisar på ett universitet.

Hur är det då möjligt att förbli anonym i över två decennier? Varför misslyckas de som spanat? Och hur kan Ferrante öppet dricka kaffe i lobbyn på Hotel Royal Continental med sina förläggare utan att bli avslöjad? Inte så konstigt att förläggarparet Ferri numera får ägna sina arbetsdagar åt att nekande svara på frågan »Är det ni som är Elena Ferrante?«.

De senaste åren har vi vant oss vid lightversioner och halvhjärtade pseudonymförsök. När Robert Galbraith gav ut deckaren »Gökens rop«, tog det inte många månader förrän Joanne Rowling avslöjades och bokens försäljningssiffror plötsligt steg med femhundratusen procent.

För att inte tala om de förhånade svenska pseudonymerna. Kanske började det spåra ur redan 2009 med deckarpseudonymen Lars Kepler. Några veckor efter att »Hypnotisören« blivit en försäljningssuccé skickades några Aftonbladet-reportrar ut på hemligt uppdrag i Halland. Det var en sen kväll och reportrarna var utrustade med ett av den grävande journalistens främsta vapen: ficklampan. När det överraskade paret Alexander och Alexandra Ahndoril öppnade dörren till sommarstugan krävde reportrarna ett erkännande. 

Väl avslöjade verkade paret Ahndoril snart ha glömt den där arbetsron de velat tillskansa sig med pseudonymen. De har glatt vädrat sina vita lädersoffor och champagnepimplande helgeftermiddagar offentligt.

Kepler

Här är vi! När Alexandra och Alexander Ahndoril väl avslöjades ligga bakom pseudonymen Lars Kepler, verkade de snart ha glömt den där -arbetsron de velat tillskansa sig med pseudonymen.

Värre var det för den stackars Mortimer vars första spänningsroman »Jungfrustenen« landade hos bokhandlarna i oktober 2013. Äntligen! – var det ingen som ropade.

Ett antal ljumma recensioner beskrev bakgrundsstoffet om Carl von Linné som »förolämpande slappt«. Och så den 30 november, bara några månader efter utgivningsdatum, hände det som ingen gått och väntat på: Daniel Sjölin och Jerker Virdborg trädde fram i ett stort uppslag i Dagens Nyheter.

Så matades pseudonymföraktet ytterligare.

Daniel Sjölin berättade att han länge känt sig utpekad och att han knappt vågat träffa sina vänner för att inte bli avslöjad. Men pseudonymen har aldrig varit något för veklingar. Den har tjänat författare väl när de tagit upp kampen mot manschauvinism, puritanism och politiskt förtryck. När Mary Anne Evans, mer känd som George Eliot, växlade mellan pseudonymer var det inte främst för att få arbetsro och avdramatisera förväntningarna hos sina läsare. Nej, för Evans handlade det om att bli tagen på allvar trots sitt kön och kanske framför allt om att inte texterna skulle misskrediteras bara för att deras författare råkade byta kärlekspartners lite oftare än vad den goda engelska artonhundratalssmaken tillät.

Så vad är det Elena Ferrante slåss mot?

Inför utgivningen av debutromanen »L’amore molesto« skrev hon i ett brev till sin förläggare att böcker inte behöver sin författare när de väl blivit skrivna: »Om de har någonting att berätta kommer de förr eller senare att hitta sina läsare, annars inte.« Ord och inga visor, alltså.

Ferrante gjorde klart att hon inte ville delta i någon marknadsföring av boken, att hon vägrade sitta i paneldebatter, åka på bokmässor, eller för den delen ta emot priser, om nu det skulle bli aktuellt. Hon hade gjort nog – hon hade ju skrivit boken.

En del italienska kritiker har bittert hävdat att Ferrantes romaner aldrig hade blivit en sådan succé utomlands om det inte varit för mystiken kring hennes person.

Självfallet har de fel, böckerna är helt enkelt för bra.

Elena Ferrantes stora genomslag utanför hemlandet kom först 2013. Då hyllade den inflytelserike kritikern James Wood henne med pompa och ståt i The New Yorker och USA drabbades av Ferrante-feber.

I vår kommer den första delen av fyra i den så kallade Neapelserien ut på svenska. I den berättas historien om de två vännerna Elena Greco och Raffaella Cerullo, även kallad Lila.

Precis som pseudonymen Elena Ferrante växer romanens berättare Elena alltså upp i Neapel och blir författare. Och faktum är att Neapelserien verkar våldsamt personlig. Det är inte för inte som Ferrante kallats för en kvinnlig Knausgård.

När den första romanen börjar är de två barndomsvännerna i sextioårsåldern och Elena får ett telefonsamtal från vännens son som berättar att Lila försvunnit. Det är visserligen inte första gången Lila sticker, men den här gången har hon på allvar försökt röja alla spår av sitt forna liv. Hon har till och med klippt ut sig själv ur familjefotona. Elena blir arg och sätter sig vid datorn för att som i protest skriva ner deras gemensamma berättelse.

Lila är den intelligenta skomakardottern som nekats det mesta av den skolgång hon borde fått. I stället hoppar hon rastlöst mellan rollerna som skomakare, fru, expedit, älskarinna och salamislav. När hon är tillräckligt intresserad av ett ämne smalnar ögonen och hon ger sig in i det för att totalt uppslukas.

Elena å andra sidan får fortsätta studera och läser sig blodig för att komma ifrån det fattiga kvarteret. Hon tvättar bort spåren av dialekten till förmån för en ogrumlad italienska och lyckas komma in på universitetet. 

Genom deras skilda men sammanflätade liv lyckas romanerna också skildra Italiens moderna historia kantad av Camorrister, kommunister, våldskultur och ojämlikhet. Elena och Lila är vänner, men inte på ett idealiserat sätt. Allt det som oftast finns mellan riktigt goda vänner är där, kärlek, avundsjuka och ibland också hat.

Framför allt kretsar romanerna kring de två vännernas kreativitet. De är på ett stundtals olustigt sätt beroende av varandra för att kunna arbeta. Romanens Elena blir till exempel våldsamt illamående när hon inser att den bok hon är på väg att få utgiven egentligen stammar från ett färglagt litet häfte Lila skrev som barn. Plötsligt är det inte helt solklart vem som egentligen har skrivit vad.

Och man inser snart att de sammanlagt 1 700 lättlästa sidorna inte är fyra böcker utan en enda. Efter ett pliktskyldigt redovisande kapitel som inledning till bok nummer två – som ett recap i en tv-serie – är man tillbaka igen, precis där den första boken slutade. Men i Ferrantes fall är det inte »Min Kamp« utan »Vår Kamp«. För till skillnad från Knausgårds romansvit är det inte den ensamma mannens kreativitet som står i centrum, utan de två kvinnornas gemensamma genialitet.

Samtalet med Elena Ferrante på Hotel Royal Continental i Neapel varar enligt förläggarna Sandro och Sandra Ozzola Ferri fram till sent på kvällen. Det är ingen särskilt intressant intervju, den är alldeles för ordnad och tillrättalagd. Men kanske tjänar den ändå sitt syfte: vem som dricker det där kaffet i lobbyn – om det nu ens är någon som dricker det – är skitsamma.

Daniel Sjölin tyckte det var en pärs att vara anonym i två månader – Elena Ferrante har klarat det i drygt två decennier. Det är sådana som hon som kan återupprätta förtroendet för pseudonymen, lyfta den ur missbruksmisären.

George Eliot hade nog varit stolt.

»Min fantastiska väninna« är den första boken i Neapel-tetralogin och ges ut på svenska på Norstedts i mars.

Fakta | Fått miljoner läsare

Pseudonymen Elena Ferrante är en av Italiens internationellt mest framgångsrika författare just nu. Ferrante är född och uppvuxen i Neapel och har en universitetsexamen i klassiska språk och antikens kultur- och samhällsliv. Hon undervisar på ett universitet och arbetar som översättare.

Ferrante debuterade med kortromanen »L’amore molesto« (»Den kvävande kärleken«) 1992. Hennes böcker har översatts till ett tjugotal språk och har fått miljoner läsare i hela världen. Hon blev i år nominerad till det prestigefyllda Strega-priset för den sista boken i Neapelserien, »Storia della bambina perduta«.

Fakta | Tre andra pseudonymer

                          King

Richard Bachman
(Stephen King)

Stephen King ville ge ut böcker oftare än vad som var möjligt med ett enda namn och skapade därför Richard Bachman. Pseudonymen avslöjades 1985 och King deklarerade att Bachman dött i »pseudonymcancer, en sällsynt variant av schizofreni.«

                          Bronte

Currer, Ellis och Acton Bell
(Charlotte, Emily och Anne Brontë)

Charlotte, Emily och Anne Brontë skrev under många pseudonymer, men mest under namnen Currer, Ellis och Acton Bell. För att Actons andra roman »Wildfell Hall« skulle kopplas till framgången med »Jane Eyre« och på så sätt sälja bättre, började förläggaren sprida ryktet om att bröderna Bells böcker egentligen var författade av en och samma person. Då gick Charlotte och Anne Brontë i taket, trotsade en snöstorm och hastade in till London för att personligen presentera sig för förläggaren. Ett år senare avslöjades pseudonymerna.

forfattare

Bo Balderson

Pseudonymen Bo Balderson har mellan 1968 och 1990 skrivit elva deckare. Författarens identitet har aldrig offentliggjorts men många har gett sig in i gissningsleken. Det har spekulerats i över 100 namn, från Astrid Lindgren, Ebbe Carlsson och Sven Delblanc till en okänd adjunkt vid namn Björn Sjöberg. Förutom författaren och dennes familj sitter tre personer inne med svaret: litteräre agenten Bengt Nordin, förlagschefen Eva Bonnier och Elisabeth Stern (avlidne förläggaren Åke Runnquists sekreterare).

Bo Balderson? Sven Delblanc, Astrid Lindgren och Ebbe Carlsson.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera