Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
USA-val

Inte till salu

Oron för köpta presidentval är betydligt överdriven.

Politik, sa skådespelaren Will Rogers en gång, har blivit så dyrt att det kostar en förmögenhet att bli besegrad.

Fråga bara Jeb Bush. Det republikanska etablissemangets favoritkandidat badar i pengar. Hans kampanj, och organisationer knutna till honom, har hittills bränt över 400 miljoner kronor, men i kampen om partiets nominering verkar det än så länge inte spela någon roll. 

Under en period i höstas köpte Bush 50 procent av den tillgängliga reklamtiden i New Hampshires tv-kanaler. Det ledde till att hans opinionsstöd minskade från 9 till 8 procent i delstaten. 

Jeb Bush har fortfarande chans att vinna nomineringen, men hans motvind sätter fingret på ett problem som politiker brottats med länge.

Att det ska vara så svårt att köpa väljare.

Mitt Romney, Rudy Giuliani, Meg Whitman – listan på kandidater som trots obegränsade medel förlorat är lång. Den republikanska guvernörskandidaten Whitman har förmodligen något slags rekord efter att 980 miljoner kronor i Kaliforniens guvernörsval 2010 bara gav henne 41 procent av rösterna.

Men det gäller inte bara USA. I det svenska riksdagsvalet 2014 lade centerpartiet 70 miljoner kronor, men backade trots det med 0,4 procentenheter. Kostnaden landade på 188 kronor per röst, vilket var mer än dubbelt så mycket som något annat parti betalade. 

Om det inte varit olagligt hade det varit mer effektivt att bara ge de få centerväljarna en tvåhundring var.

Frågan om pengarnas inflytande på valresultaten är extra intressant i just detta val. Fem år har gått sedan Högsta domstolen i USA i princip tog bort begränsningarna för hur mycket företag får ge till politiker. Det ledde till domedagsscenarier om kidnappade val.

Så hur blev det? 

Visst, det är ingen nackdel att vara rik: en studie från 2012 visade att kandidaten med störst kassa vinner sitt kongressdistrikt i 91 procent av fallen. Allt tyder dock på att det finansiella övertaget är en konsekvens av politisk styrka – inte tvärtom. Få ger pengar till personer som saknar chans att vinna.

Det magra utfallet av Jeb Bushs blitzannonsering är i linje med vad forskning visat länge: att kampanjutgifter har ett ytterst svagt, knappt märkbart samband med valresultat.

Pengarnas inflytande på politiken är mer subtilt än så. Genom att bidra till kampanjkassor skapas relationer till politiker som på lång sikt är en investering. Bara några års fördröjning av exempelvis klimatlagstiftning genererar så mycket vinster att bidragen bleknar i jämförelse. När skandalomsusade energibolaget Enron skulle utredas i kongressen var det till och med svårt att hitta ledamöter som inte någon gång fått pengar av företaget.  

I Sverige har välbetalda reträttposter blivit ett sätt att skapa sådana band. Landstingsrådet Filippa Reinfeldt (m) och socialministern Göran Hägglund (kd) gick till samma vårdkoncern efter valet. Moderaternas chefsekonom Hans Lindblad efterträdde förre näringsministern Thomas Östros (s) som vd för Bankföreningen. Och så vidare.

Med en sådan utveckling ligger det nära till hands att tro att även valresultaten påverkas av pengar. Men de gör det inte lättare att vinna, de gör det bara dyrare att förlora. 

Det är helt enkelt svårare att köpa väljare än att köpa politiker. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera