Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Komplicerad kristallkula

Hösten 2015 vände Migrationsverkets prognos upp och ned på politiken. Nu är det dags igen. I myndighetens ledningsrum blir människor volymer och volymer människor.

Hon drömmer inte precis om siffrorna. Men de pressar henne. Liksom tanken på människorna bakom.

Hon var ju en gång själv en sådan människa. En siffra i mängden, en av 84 018.

Men det är länge sedan. Tjugotre år har gått sedan hon kom från Bosnien.

Nu står Merjem Maslo, 39, i ett stort konferensrum av sjuttiotalssnitt –  bara hon och jag –  lågt i tak, synliga elledningar, inga fönster, ett vitblankt blädderblock, susande ventilation och powerpointbilder som sprutar ut ur projektorn.

Merjem Maslo ska förklara för mig hur man skapar Migrationsverkets verksamhets–  och utgiftsprognos. Ett dokument som kommit flera gånger per år under många år och aldrig gjort så stort väsen av sig.

Men den 22 oktober 2015 vände det. De femtiofem sidorna blev en »game changer« i svenskt samhällsliv. Med hänvisning till dess siffror har regering och opposition genomfört en 180 graders ändring av svensk flyktingpolitik. En u-sväng om man vill, eller ett lappkast.

Merjem Maslo minns det stora medieintresset.

Hur tidningarna sände direkt och hur hon jobbade till klockan ett natten före presskonferensen. Och sedan steg upp klockan fem och gjorde de sista ändringarna i prognosen klockan halv åtta.

En stund senare satt hon och verkets generaldirektör Anders Danielsson och ekonomichefen Anders Lundbeck framför reportrarna på ett hotell på Vasagatan i Stockholm.

Det var vid det tillfället Anders Danielsson citerade ur prognosen och sa:

– För tre månader sedan var Sverige ett land i norra delen av Schengenområdet, i dag kan situationen liknas vid att vi skulle ha en direkt gräns mot Turkiet.

Dagen därpå, den 23 oktober, radade partiledarna (utom sd och v) upp sig framför tv-kamerorna i Riksdagshusets pressrum på ett sätt vi blivit vana vid.

Den här gången berättade de om en ny migrationsöverenskommelse. Ljusår från den som alliansregeringen och miljöpartiet ingick den 3 mars 2011.

Det nya dokumentet innebar en kursändring med nytt tonfall.

Men den 24 november kom regeringens riktigt hårda paket.

Sverige ska lägga sig på EU:s miniminivå för asylregler. Den 22 mars behandlas förslaget i riksdagen och det väntas gå igenom.

Merjem Maslo bryter projektorns ljuskägla och för ett ögonblick står ordet »länder« som tatuerat i pannan på henne.

– Vi lever i en ny tid, säger hon. Många etablerade institutioner har upphört att fungera. FN klarar inte Syrienkriget och EU är splittrat inför flyktingkrisen. Världen ser många fler aktörer. Osäkerheten kommer att fortsätta. Flyktingkrisen påverkar och omformar Sverige i decennier framöver.

Merjem Maslo byter till en bild som visar flyktvägar genom Europa 2015. Ett virrvarr av pilar.

Genom labyrinten kommer nu knappt tusen asylsökande till Sverige per vecka. Har signalen om planerade skärpta asylregler i kombination med ID-kontrollen mot resenärer från Danmark redan haft effekt? Eller handlar minskningen till stor del om årstid, våghöjd, kyla?

– Så här års är det alltid en minskning, säger Merjem Maslo. Vi gör vårt bästa när vi sammanställer vår prognos men migration handlar om en genuin osäkerhet. Något som inte går att helt reducera genom mer kunskap.

Nästa bild visar antalet asylsökande de senaste trettio åren. Ett år sticker ut, 1992. Då kom 84 018 asylsökande.

Merjem Maslo kom året därpå. Hon var 16 år, och en av de många flyktingarna från kriget i före detta Jugoslavien.

Hur var det, hur gick det med din pappa som blev sårad i en granatattack?

– Jag är en statlig tjänsteman, säger Merjem Maslo, jag måste ha distans. Tills vidare parkerar vi din fråga.

Sverige har varit precis på den här fläcken förut. Om än i en helt annan skala. Det var 1989 och vi fick det restriktiva så kallade Luciabeslutet.

På långt håll, och med en klump i magen, brukade invandrarminister Maj-Lis Lööw (s) se handläggarna komma emot henne i departementets korridorer. De drog på stora kundvagnar, överfyllda med dokumentmappar med överklagade asylfall.

Det var jobbigt med alla överklaganden, berättade Maj-Lis Lööw när jag intervjuade henne för tio år sedan. Beslut skulle fattas en gång i veckan medan demonstranterna samlades utanför departementet.

Maj-Lis Lööw hade suttit i Ingvar Carlssons regering några månader när hon märkte hur antalet som sökte asyl sköt i höjden.

Europa var oroligt. Berlinmuren skulle falla i november. Redan under sommaren steg siffrorna. Volymerna.

Den svenska godheten hade då som nu en gräns.

Fast den var tajtare.

Maj-Lis Lööw tittade oroligt på siffrorna. Juli, 2 000, augusti 3 000, september och oktober 4 000, i november 4 500, i december 5 000.

Där gick gränsen. Den som multiplicerade med tolv månader skulle få 60 000 asylsökande på ett år. Nytt var också att så många bulgarienturkar, en åtminstone tidvis förföljd europeisk minoritet, sökte sig till Sverige. Under året blev det totalt 5 013.

Den socialdemokratiska regeringen under statsminister Ingvar Carlsson kände sig tvungen att agera och vi fick det som kom att kallas Luciabeslutet.

Allt är så lika men ändå inte.

Socialdemokraterna var ensamma i regeringen, ingen gråtande miljöpartist, och i grunden fanns ingen stor opposition mot beslutet inom partiet. Lite grums på partiets verkställande utskott, men inte mycket.

När år 1989 summeras slutar det med 30 335 asylsökande.  Det var den högsta siffran sedan andra världskriget.

Året därpå skulle siffran sjunka igen.

Pressen på Maj-Lis Lööw var stor. Christina Rogestam, chefen på dåvarande Invandrarverket, hade slagit larm. Utan åtgärder skulle systemet kollapsa till jul.

Maj-Lis Lööw var öppenhjärtig i regeringens pressmeddelande:

»Det svenska flyktingmottagandet befinner sig i kris«, »En ohållbar situation«,  »Vi har nått gränsen för vad vi klarar av«.

Regeringen använde en specialregel i utlänningslagen som fick användas vid »stora påfrestningar för det svenska samhället«.

I dag måste regeringen ha riksdagens stöd för att göra något liknande.

Hur tajt är gränsen i dag?

Under 2015 var antalet asylsökande som kom till Sverige 162 877.

I höstas, den 25 november, angav för första gången en minister eller partiledare (undantaget Jimmie Åkesson) en gräns för Sveriges mottagande.

Fram till dess hade det varit tabu.

Det var migrationsminister Morgan Johansson som angav en siffra. Redovisade en volym.

Det var i P1-morgon i Sveriges Radio och ministern sa att Sverige kan klara att ta emot 50 000 till 100 000 flyktingar på ett år. Det vill säga 1 000–2 000 asylsökande per vecka. Tre gånger så mycket som ansågs »normalt« för några år sedan.

Kanske har han ångrat sig. Eller inte.

Han har inte tid för en intervju. Men säger via sin pressekreterare:

»Jag vill i dagsläget inte låsa mig vid en särskild siffra. Det vi behöver är att ha en långsiktigt hållbar nivå, där vi klarar av att ge dem som kommer ett bra mottagande, men exakt var den nivån ligger är svårt att säga. Det beror bland annat på tillgången till asylboenden.«

Kommer Morgan Johansson att bli bönhörd?

Är 50 000–100 000 det nya normala?

Projektorn susar. Merjem Maslo byter bild.

Diagrammets linjer far upp och ner. Migration är inte regelbundenhet och harmoni.

Anders-Delgado

Prognos på väg. Andres Delgado, chef för operativ styrning och samordning på Migrationsverket, i rummet uppkallat efter Harald Edelstam, Sveriges ambassadör i Chile under militärkuppen 1973. Delgado kom själv till Sverige från Chile 1976.

Den 23 juli förra året sänkte Migrationsverket sin prognos neråt och förutspådde att facit för 2015 skulle bli 74 000 asylsökande, varav 12 000 ensamkommande barn. Utfallet blev i stället 162 877 asylsökande, varav 35 369 ensamkommande, minderåriga under 18 år. Hur kunde det bli så fel?

– Just då drog vi för långtgående slutsatser av att syrierna ökade i Tyskland men inte i Sverige, säger Merjem Maslo.

Hon menar att det är svårt att bygga en prognos på historien.

– Vi har många gånger gjort kraftiga över-  och undervärderingar. Varje kris är specifik. När Serbien blev kandidatland till EU missade vi till exempel att den nya viseringsfriheten skulle innebära en våg av asylsökande i huvudsak utan tillräckliga skäl för att få stanna.

Var inte det naivt?

– Tja, vi hade inte rätt tänk. Nu utgår vi mer från individen. Vi gör migrantprofiler enligt en rad olika variabler. Varje människa har sin egen utgångspunkt, sina egna drivkrafter för att lämna sitt land.

Merjem Maslo beskrev redan i oktoberprognosen Turkiets nyckelroll.

De flyktinggrupper som uppehållit sig där har fått starka drivkrafter att söka sig vidare när livsvillkoren försämras. I det ögonblick Turkiets styre släppte efter på gränskontrollerna så blev det en ketchupeffekt.

Schengens yttre gränser kollapsade inför anstormningen och många länder slutade registrera eller kontrollera flyktingarna. Det var då Turkiet blev som vårt grannland. Som generaldirektören Danielsson sa på presskonferensen i oktober.

I oktoberrapporten konstateras att det i Turkiet fanns 2,2 miljoner registrerade syrier och en miljon oregistrerade. Endast trehundratusen av dem bodde i flyktingläger. Syrier får inte arbetstillstånd och har svårt att komma vidare med sina liv i Turkiet. I ett beslut den 8 januari säger den turkiska regeringen att flyktingar kan få arbetstillstånd och sociala förmåner om de stannar i de städer där de är registrerade.

Afghaner fanns det 60 000 registrerade i Turkiet. De får inte lämna orten där de är registrerade. Men de som undviker registrering riskerar deportering till Iran, där de ofta uppehållit sig under lång tid.

I Iran kan afghaner inte få asylansökan prövad. Uttryckt på byråkratiska: »De saknar möjligheter till varaktig legal vistelse.« Migrationsverket beräknar att det finns 2,5 miljoner afghaner i Iran.

Irakier finns det cirka 100 000 i Turkiet. Många är kristna från Mosulområdet i norra Irak. Många flyr för att de inte vill slåss mot IS, Islamiska staten.

FN har varnat för att 500 000 irakier kan komma att fly mot Europa om den irakiska armén försöker återta staden Mosul från IS vilket kommer att kräva många unga irakiska mäns liv.

Sammantaget: många ögon vänds mot Europa.

Den 29 november 2015 slöt EU ett avtal med Turkiet. Mot att få 27 miljarder kronor till flyktingläger, återupptagna förhandlingar om medlemskap i EU och en rad andra uppfyllda krav lovade Turkiet att skärpa gränskontrollerna.

Merjem Maslo visar mig en rapport från FN:s flyktingorganisation, UNHCR. Organisationen är skeptisk till Turkiets förmåga att bevaka gränserna. Åtminstone på kort sikt:

»Sannolikheten är låg för att gränskontrollerna skärps så att antalet som kommer till Grekland påtagligt reduceras under de närmaste tre månaderna.«

Flyktingorganisationen konstaterar torrt att det är lågsäsong just nu. Färre kommer. Men ändå många fler än vid den här tiden förra året.

De första sjutton dagarna under 2016 kom 30 000 via det som kallas den Östra Medelhavsrutten, från Turkiet till Grekland. Siffran samma tid förra året var 1 700 personer.

Det är vinter, vågorna är höga och efterfrågan på överfarter är mindre än på sommaren.

Då sjunker priserna. Det är också siffror.

Båtfärden mellan Turkiet och Grekland som kostar 1 200 dollar per person på sommaren slumpas nu till något mellan 750 och 900 dollar.

I april är sommarsäsongen i gång igen.

Om en stund ska Merjem Maslo och hennes kollega Ola Esaiasson dra utgångspunkterna för den kommande prognosen för ledningen.

Merjem tar omvärlden, Ola verksamheten i Sverige. Och allt ska utmynna i prognosens tredje del: kostnaderna.

Myndighetssverige väntar. Hur ska vi planera? Vad kostar det?

Avgörande är antalet ensamkommande barn. Det beror på att de kostar mycket under lång tid. Eftersom de är barn eller ungdomar under 18 år krävs hög personaltäthet. Det handlar om miljarder kronor.

Ola Esaiasson prövar olika nivåer i sin dator. Simulering är hans specialitet.

Statsmakten vill ha en prognos med kostnader på fem års sikt.

Fem år!

Merjem berättar om några av de källor hon har när hon fixerar prognosens tre nivåer för antalet flyktingar.

UNHCR, FN:s flyktingorganisation, tycker hon är pålitlig. Organisationen har medarbetare på plats nästan överallt. Frivilligorganisationer av olika slag är också källor, liksom EU:s gränskontrollmyndighet, Frontex.

På olika håll i Sverige finns sammanlagt tretton anställda inom Migrationsverket som arbetar med den omvärldsanalys som Merjem Maslo samordnar.

Någon studerar medierapporter i olika länder, en annan är kunnig på flyktvägar och smugglingsrutter.

Migrationsverket och polisen har sambandsmän på olika ambassader. I till exempel Bryssel och i Tyskland och Turkiet. Mannen i Ankara besöker ofta Izmir, startpunkten för många resor över havet till Grekland.

Var kommer prognosen att landa?

Det är förstås hemligt några dagar till.

Ola Esaiasson säger att det är viktigt att vara ganska övertygad innan man gör radikala ändringar uppåt eller neråt i en prognos.

– Planeringen för statsbudgeten ska vara så säker som möjligt för så lång tid som möjligt. Om vi höjer prognosen kraftigt och detta sedan inte inträffar riskerar vi att nästa prognos inte tas på allvar.

– Gränskontrollerna och ID-kontrollerna i Danmark kommer säkert att påverka statens kostnader. Men ännu har åtgärderna inte stresstestats. Vi kommer troligen att få se nya typer av falska handlingar och nya smugglingsvägar.

Verksledningen väntar. GD och operativa chefen, och rättschefen och HR-chefen och kommunikationsdirektören och kvalitetschefen och ekonomichefen.

De ska få se en virtuell migrationsprocess i Olas dator. Vilken väg tar de åtta olika hushållstyperna/migrantprofilerna genom systemet? De har förstås olika stor chans att få ett ja och behöva en bostad. Oddsen är sannolikt olika för den syriska barnfamiljen och den ensamme mannen från västra Balkan, även om prövningen alltid är individuell.

De lysande rutorna som beskriver asylsystemet ser ut som ett flipperspel, föreslår jag.

– Nej, säger Ola Esaiasson med ett leende, mer som processchemat i kontrollrummet till ett kärnkraftverk.

Jag blir ensam med Merjem Maslo igen.

Hon är utbildad statsvetare. Tidigare arbetade hon i tio år vid gränspolisen i Göteborg, på Landvetter. Under uppväxten i Bosnien jobbade hennes mamma som jurist och pappan var polis.

– Vi lyckades ta oss ut och hit från det belägrade Sarajevo precis två veckor innan möjligheten stängdes när Sverige införde visumtvång för bosnier. Jag tänkte ofta på det i höstas när jag såg grupper av asylsökande som väntade på gräsmattan utanför min arbetsplats i Göteborg. Vilka hade mina livschanser varit om vi gett oss av för sent?

Pappan hade fått granatsplitter i huvudet, som gav en inre blödning och han måste opereras. Men det var för riskfyllt på grund av ständiga elavbrott i Sarajevo. Han blev sämre, kände inte igen sin familj längre. De bodde i en källare, det var ont om mat.

– Vi tog oss ut via flygplatsen som var bevakad av FN-trupper och efter en vandring på två mil kom vi till en säker by. Därifrån transporterades vi i en kylbil till den kroatiska gränsen. Där blev det stopp. Kroatien ville inte ta emot fler flyktingar från Bosnien, taket var nått. Mina föräldrar fick lita på en främling som erbjöd sig att köra oss barn över gränsen. Mamma och pappa skulle komma efter. Det var de längsta timmarna i mitt liv. Från Kroatien tog vi sedan buss till Sverige.

Merjem Maslo vill gärna förminska dramatiken i familjens flykt.

– Jag jämför med syrierna. Det måste vara så oerhört mycket tuffare att sätta sina barn i en gummibåt och riskera deras liv. Jag ser på flyktingbarnens ansikten och undrar alltid vilka de var före kriget. Ofta får de inte med sig någonting. Kanske en ryggsäck som flyktingsmugglaren dumpar i havet.

Själv fick hon inte med sig mycket mer än ett 20-tal foton.

Det var våren 1993 som cirka 1 500 bosnier anlände varje vecka till Sverige från brinnande krig. Regeringen Bildt tyckte att situationen blev ohållbar.

Den 21 juni 1993 fattade den borgerliga regeringen ett beslut som likt Maj-Lis Lööws och Ingvar Carlssons Luciabeslut strypte en flyktingström.

Samma avvägning gjordes mellan nationens intresse och asylrätten som regeringen Löfven med stöd av de flesta oppositionspartier gör just nu.

Samtidigt som visumtvånget infördes förklarade Birgit Friggebo, som var invandrarminister, och socialminister Bengt Westerberg att de 40 000 bosnier som redan fanns i Sverige kunde räkna med att få permanent uppehållstillstånd.

Året därpå hade antalet asylsökande sjunkit till 37 581.

Volymer och människor.

Hur ska debatten föras? Sverige har i flera år vridit sig som en mask på kroken.

När dåvarande migrationsministern Tobias Billström under vårvintern 2013 använde ordet volymer fick han det hett om öronen.

Till Expressen sa han bland annat: »Integrationen påverkas väldigt mycket av mängden människor som kommer till Sverige. Därför måste vi diskutera volymerna.« Vid ett annat tillfälle talade han om den ökade ström av migranter från Balkan, oftast utan asylskäl, som kom under början av 2013: »Där kan vi också prata om volymer och volymproblem«, sa Billström.

Han fick mycket kritik. Krav ställdes på att han skulle avgå. Statsminister Reinfeldt läxade upp honom offentligt.

Det skulle dröja till efter valet 2014 innan några moderater på central nivå i partiet skulle återkomma med liknande tankar.

I en krönika i Metro använde författaren Johan Norberg ordet volymer på ett annat sätt, drastiskt, för att visa på risken för avhumanisering:

»2 058 kubikmeter. Så stor volym fyller de som drunknade i Medelhavet i försök att ta sig till Europa under årets nio första månader. I alla fall om de har en genomsnittlig kroppsvolym, så siffran bör justeras nedåt då många av de döda är barn.«

Strömmar, volymer.

På Migrationsverket blir människorna med nödvändighet till sist en del i ett flöde. Myndighetens »produktion« är att fatta asylbeslut på ett rättssäkert sätt. Och att sörja för de asylsökande under väntetiden.

Marcus Karlsson är ekonom och jobbar med den kommande prognosens tredje del. Den som kretsar kring pengarna. Vad kommer det att kosta?

Marcus Karlsson kom till Migrationsverket 2010 från det tyska företaget Boschs svenska del.

– Jag hade aldrig jobbat med så stora siffror tidigare. Då, 2010, låg de kostnader som Migrationsverket hanterade och som jag skulle redovisa på drygt 11 miljarder kronor, 2013 var de drygt 15 miljarder och nu kommer det att handla om 55–60 miljarder för 2016.

Marcus Karlsson redovisar kostnader till justitiedepartementet och finansdepartementet. Han måste ange siffror fem år framåt.

– Det är omöjligt. Det är inte ens en prognos, det är bara ett räkneexempel.

De stora siffrorna i Marcus Karlssons kalkyl är kostnader för boende och schablonersättningar till kommunerna. De mindre siffrorna handlar om myndighetens expansion. Rekrytering pågår hela tiden. I dag har verket 7 700 anställda.

Den tyngsta biten är kostnaden för ensamkommande barn och ungdomar.

Det finns en rad olika nivåer för omhändertagande. Men alla är dyra.

En del boenden ersätts för faktiska kostnader, men de flesta enligt ett schablonbelopp, 1 900 kronor per individ och dygn.

Räknat på 35 000 individer under 18 år och cirka tvåtusen kronor per dag och person blir kostnaden 70 miljoner kronor under en dag. På ett år blir det 25 miljarder kronor.

Två tredjedelar av de ensamkommande är afghaner.

Afghanistan är Sveriges största biståndsmottagare, år 2014 var summan 892 miljoner.

Miljarder och miljoner. För närvarande tas en stor del av utgifterna för flyktingmottagandet från biståndsbudgeten.

I ett förslag den 5 november öppnar regeringen för  möjligheten att inrätta boenden med lägre personaltäthet och därmed lägre kostnader. I vissa fall kan det räcka med ett billigare så kallat stödboende, som kostar ungefär 1 000 kronor per dag, i stället för ett hem för vård och boende, HVB. Men det är ännu oklart när och om det blir någon besparingseffekt. Än så länge är det kommunerna själva som bestämmer vilken boendeform de vill driva.

Marcus Karlsson säger att hans tabeller i prognosen antagligen inte tillhör de mest lästa.

Men i finansministern har han sannolikt en hängiven läsare.

Whiteboarden är full av styr- och byråkratord som säkerställa, struktur och måluppfyllelse. På ett brunt omslagspapper sitter gula post it- lappar: stödjande, trend, process.

Mötet går mot sitt slut. Andres Delgado, som är chef för det som kallas operativ styrning och samordning, ber deltagarna titta i sina kalendrar.

Nästa möte, vecka 9? Nej, det är stockholmarnas sportlov, det fungerar inte.

Vi befinner oss i Harald Edelstam-rummet. Harald Edelstam var Sveriges ambassadör i Chile under militärkuppen 1973 och han räddade livet på åtskilliga oppositionella.

Andres Delgado kom själv från Chile 1976, när han var sex år gammal, är jurist och har varit åtta år på Migrationsverket.

Mötet håller på att bli filosofiskt. »Vi har problem med planeringshorisonten«, säger någon, »vi tittar inte på tillräckligt lång sikt.« »Vad är lång sikt?«  undrar någon annan.

Andres Delgado tar med mig till ledningsrummet. Hit har bara de högsta cheferna tillträde.

Väggarna i det fönsterlösa rummet är fyllda med skärmar med all tänkbar information som kan ha betydelse för ledningens beslut.

Andres Delgado är stolt över systemet som han konstruerat. Det kallas Milos. Uttytt blir det Migrationsverkets ledningsinformation för operativ styrning.

– Här träffas ledningen varje vecka. Med hjälp av all information kan vi fatta snabba beslut som har stor betydelse för människorna som flyr. När krisen var akut och människor stod i kylan utan tak över huvudet fyllde vi sexton bussar och skickade dem norrut utan att målet var klart. Regioncheferna fick ett antal timmar på sig att lösa boende och det gick till slut.

Två dagar senare är det veckomöte i ledningsrummet.

Det leds av Mikael Ribbenvik, operativ chef och ställföreträdande generaldirektör.

Regioncheferna är med på videolänk. Ribbenvik anropar.

I Region Göteborg försöker man få bättre fart på asylbeslutsproduktionen. I Region Öst rekryteras nya chefer efter ledningsproblem. I Region Malmö är inflödet just nu obefintligt, säger chefen. »Vi ställer om, men det är inte bara att knäppa med fingrarna.« I Region Stockholm pågår »chefsförtätning«, tretton nya är på gång. I Region Mitt är »allt under kontroll och stämningen god«.

En analytiker drar läget i omvärlden, land för land.

Danielsson

Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson. (Foto: Claudio Bresciani/TT) 

Norge har dragit igång »Operation Winter Return«. Asylsökande som kommit in via Ryssland och inte bedöms ha skäl snabbutreds och bussas sedan tillbaka till Ryssland som enligt ett nytt avtal tar emot dem. Av rädsla för detta är det många som avviker och väntas ta sig till Sverige för att slippa transporten. Många av dem åker sannolikt vidare till Tyskland.

Analytikern rapporterar vidare att av dem som kommer via den Östra Medelhavsrutten är 45 procent män, 35 procent barn och 20 procent kvinnor. Många är syrier.

På den Västra Medelhavsrutten, från Libyen till Italien, är 70 procent män. Många från Nigeria.

Säkerhetschefen rapporterar om en brand på ett asylboende i Halmstad under natten. Hon vet inte så mycket mer än att fyra personer satte sig i säkerhet.

Mikael Ribbenvik ber om att få uppdaterad information under dagen.

Mötet är slut.

Är krisen över?

Mikael Ribbenvik undrar vilken kris jag menar.  Flyktingkrisen eller samhällets systemkris?

– Flyktingarnas kris är inte över, säger Mikael Ribbenvik. I debatten kommer de asylsökande bort ibland. Syrienkriget är inte slut. Även om inflödet sjunkit till tusen per vecka så blir det räknat på hela året en nivå på 50 000. Den siffran är den fjärde högsta någonsin.

Är 50 000 per år det »nya normala«?

– Det vet jag inte. Var den politiska smärtgränsen går är inte en fråga för oss.

Har Migrationsverket en systemkris?

– Vi klarade hösten till slut. Fyra dygn på ett liggunderlag på Mässan i Malmö tror jag inte ger några trauman om det löser sig sedan. Men vi har fortfarande svårt att ordna mer långvariga boenden. Det är flera år sedan någon kommun hade tomma lägenheter i större mängd att erbjuda oss. Snart åker vi ut ur de säsongsboenden vi hyrt över vintermånaderna. Våra senaste upphandlingsomgångar har gett allt färre napp. Standarden är ofta för dålig när det gäller brandskydd och det sanitära. Där kan vi inte gå under vissa normer. Utan privata seriösa entreprenörer som Bert Karlsson skulle vi inte klara oss. Vi tittar just nu också på om bostadsplattformar och fartyg kan vara alternativ.

Få myndigheter har så nära till den verklighet som ska hanteras som Migrationsverket.

I bottenvåningen, under de tusen tjänstemännen, väntar som vanligt ett hundratal människor på sin tur på asyl- och mottagningsenheten.

Generaldirektören och hans ställföreträdare kan vara här på tre röda, tre trappor ner.

Muna sitter på sin campingstol och väntar på frågor på arabiska och på tigrinja, det största språket i Eritrea. I pauserna häller hon upp hett kaffe ur medhavd termos. Hon är utbildad men inte auktoriserad. Har jobb som tolk här hela veckan.

Fatimeh tolkar från persiska och dari och en variant av det språket som heter hazaragi, vanligt bland ensamkommande barn. Fatimeh kom från Iran 2003. Det har gått bra. I dag är hon auktoriserad tolk.

Muna och Fatimeh får frågor från en iranier och en palestinier som funderar på att åka hem.

Männen gör en kalkyl.

Villkoren kommer att bli hårdare. Tillfälliga tillstånd. Ingen återförening med familj.

De är inte som syrierna, drömflyktingar med klockrena asylskäl.

Merjem Maslo kommer ner i receptionen och säger hej då.

Vilket är hennes budskap? Kanske att det onormala kommer att bli det normala.

Vi får se i prognosen den 4 februari.

Hur gick det för Merjem Maslos pappa?

Han lever.

»Hela Sverige skramlar«, hette en kampanj och ett SVT- program som sändes direkt från Globen den 29 september.

Ett femtiotal artister ställde upp gratis. Insamlingen drog totalt in 42,8 miljoner kronor till UNHCR, FN:s flyktingorganisation. På plats i flyktinglägren räcker det till mycket.

I Sverige räcker pengarna till utgifterna för de ensamkommande barnen under knappt en dag.

Kvällens höjdpunkt var när professor Hans Rosling höll ett bejublat tal och vände sig direkt till Syrienflyktingarna:

»Att ni inte får söka asyl där ni befinner er, utan i stället måste ge er ut på farliga båtfärder, det är pinsamt. Förlåt.«

Det känns länge sedan.

Lasse Granestrand har under decennier skrivit om migration och migrationspolitik, bland annat i Dagens Nyheter. Hans bok »I Sveriges väntrum« (Norstedts 2007) belönades med Röda Korsets journalistpris.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera