Bodils beska briljans

Bodil Malmsten älskade Sverige, men kärleken var så stor att den behövde gå i exil. Vid femtiofem tog hon körkort, sålde allt, och rattade sin Rover till världens ände, Finis Terae i Bretagne.

Av Kenzaboe Oe, nobelpristagaren från Japan, hade hon lärt att det är varje författares plikt att ta ansvar för sitt fädernesland. Detta ansvar är fullt förenligt med syra och svavel. Att ta ansvar innebär inte att försvara.

De författare Bodil Malmsten själv brann för är just sådana som bråkade oavbrutet med fäderneslandet.

Thomas Bernhard hatade Österrike så mycket att han inte ens kunde emigrera. Han ville sitta kvar och svida. I sitt testamente förbjöd han för all framtid att hans pjäser fick spelas i hemlandet.

Samuel Beckett flyttade till Frankrike och skrev på franska – om evigt irländska frågor, på samma irländska vis.

Frankrikes nationalhjälte Marcel Proust gick i inre exil, i sängkammaren.

Bodil Malmsten åkte hem ofta. Själva glesheten mellan besöken gav henne en ny blick på Sverige.

Storögt såg hon att Posten hade försvunnit. Svenskarna svarade i trance: »Ja den ja. Posten, ja.« Psykiatrin hade skrumpnat ihop. På vårdcentralen hade tre av fyra läkare sagt upp sig. »Det verkar som om hela läkarkåren är utbränd«, suckade den kvarvarande.

Inte bara den! sa Bodil:

– Jag är på besök i ett utbränt land, en Pol Pot har gått fram här. Jag frågar mig i vems namn, jag frågar svenskarna vem som är ansvarig för det här.

När hände det och i vilket styrelserum?

Ibland tyckte jag att Bodil Malmsten tog i så att hon spräckte en tarm. Var hon inte rätt gnällig?

Numera lutar jag åt att hon i stället var klarsynt, tidigare än andra.

Nu när hon är död, vilket inte passar henne alls, skriver man förvånat att hon var folkkär. Kanske har journalisterna som vanligt varit usla på att upptäcka saker medan de pågår, läsarna var det inte.

I en rolig novell berättar Bodil Malmsten om författaren som kommer till stan för en uppläsning.

Arrangören strålar:

»Det förra författarbesöket drog så mycket folk att vi var tvungna att byta till en större lokal.

Hellre dör jag än frågar vad det förra författarbesöket var, tänker författaren.«

Rätt ofta var den författaren Bodil Malmsten. Kan jag tala om.

I publiken satt kulturtanter och unga tjejer, lärda gubbar och SFI. Det var stilister och fyrtiotalister och cyklister.

En tid anlitades hon av de stora talarstolarna och predikade för 800 utmattade medelålders kvinnor, de flesta Kommunals medlemmar. På direkt fråga svarade hon:

– Jag tror att väldigt många är missnöjda med samhället. Jag sa nåt gammaldags samhällskritiskt. Folk applåderade rent sinnessjukt! Applådera inte mig, sa jag, gör något i stället. Men det kommer de inte att göra.

Kan det vara så att media kopplade ihop Bodil Malmsten med sin föraktade tantpublik, att de inte fattade hennes storhet? Hon hade samma veckotidningskulturella bakgrund som Kerstin Thorvall, plus rocken. Och hon var ju själv tant. En liten tant. Liten och snygg flög hon under medias radar.

Alla soffor gullade med henne, men få gjorde reportagen som hon singlade ut:

– Fransk byråkrati är bra, det är svensk byråkrati som är fruktansvärd – där möts man av den vita väggen, man får inga svar.

Gnälligt, elakt och roligt skrev hon om New Public Management. Vänstern jublade, liberalerna fnös. Då tyckte de att hon var monoman. I dag tycker alla att hon hade rätt! Vad hände? Maciej Zarembas stora DN-artiklar förstås, men framför allt var det verkligheten som trängde sig på.

Urholkningen av primärvården och psykiatrin,  förnedringen av glesbygden, tiggarmisären och vardagsrasismen skrev hon om hela tiden. Hon satte sig inte yrvaket upp när romerna kom. Inte hade hon varit usel på att beskriva verkligheten. Hon vågade göra det, både gnälligt, vredgat och – roligt.

Det fanns en droppe populist hos Bodil Malmsten. Det har alla som »går genom rutan«. Hon drog ofta morfar rallaren i Bjärme ur graven för att han skulle bevista socialdemokratins kris.

Vad hade morfar sagt nu?

Han hade frågat varför Löfven och hans gäng inte kan formulera sig på svenska. Krisen är stor, tilltalet obefintligt.

En av Bodil Malmstens sanningar är extra besk. I de välmenandes land är det ingen som klarar att leverera dåliga nyheter. Det gör ont i självbilden. Det är väl  därför Karolinska institutets ledning inte har avgått för länge sedan.

För övrigt kan Experimenten, Bosse Lindquists SVT-dokumentär om KI, vinna Stora Journalistpriset som avslöjare, förnyare och berättare. Vi har inte ens vågat börja begripa innebörden av denna mardröm.

Ulrika Knutson är kulturskribent och tidigare ­ordförande för Publicistklubben.

Text: