Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
mathatet740 Inrikes

Mäthatet

Ingen vet om sverigedemokraterna har stöd av 17 eller 29 procent. Opinionsmätarna har blivit bättre på att bråka med varandra än att mäta väljarna.

Det var först på valnatten som han insåg misstaget. I två års tid hade Torbjörn Sjöström, vd på opinionsinstitutet Novus, förstått att något höll på att hända i väljarkåren.

Varje dag, minst elva månader om året, lät han ett slumpmässigt urval av svenskar svara på vilket parti de skulle rösta på om det var val i dag. I realtid kunde han följa hur två staplar bara fortsatte att stiga: andelen sverigedemokrater och andelen osäkra väljare.

Han hade stirrat på de där siffrorna så många gånger men inte sett sambandet.

I sista mätningen före valet 2014 spådde Novus att sverigedemokraterna skulle få 9,6 procent av rösterna.

Partiet fick 12,9.

En miss med över tre procentenheter, långt utanför den statistiska felmarginalen.

För ett företag som lever på att veta vad svenska folket tycker så var det ingen bra reklam.

Sjöströms enda tröst var att konkurrenterna hamnade lika snett. Sanningen var att samtliga traditionella väljarbarometrar – Sifo, Ipsos, Demoskop, Novus – alla hade underskattat sverigedemokraterna. Och det grovt.

Problemet var alltså systematiskt, tvärs över hela branschen. Så mycket begrep Sjöström, att det här inte bara skulle försvinna av sig självt.

Han sms:ade Ipsos Nordenchef David Ahlin redan på valnatten. Dagen efter kontaktade han Demoskops opinionschef Peter Santesson.

Något måste göras!

Men vad?

Sjöström startade en eftervalsmätning med detsamma.

När siffrorna var färdiganalyserade hade han identifierat felkällan. Det han trott var en växande grupp av osäkra väljare var, nästan alla, i själva verket sd-väljare som inte ville berätta vilket parti de tänkte rösta på.

Han kallar det en misstroendeeffekt:

– Vissa sd-väljare litar inte längre på opinionsinstituten.

Den växande misstron mot etablissemanget syntes på flera håll i världen, men det fanns också något speciellt med just den svenska valrörelsen. Expressen hade tillsammans med Researchgruppen avslöjat och namngivit lokala sd-politiker som skrivit på hatsajter. Detaljerade uppgifter om partiledaren Jimmie Åkessons spelmissbruk hade publicerats av Ekot i Sveriges Radio.

– Det fanns en utbredd rädsla att opinionsmätningarna var någon form av åsiktsregistrering. Man var rädd att man skulle bli stämplad som sd-väljare och att uppgifterna skulle läcka så att man sedan blev uthängd i media, säger Sjöström.

Hösten efter valet klurade Sjöström mycket på det där, hur man kunde förhindra att förtroendekrisen smittade av sig och förstörde hans väljarbarometrar. Hur mäter man egentligen partisympatier hos någon som inte vill berätta sanningen?

Han kom på en idé. Den var okonventionell men den kunde fungera.

Vid det här laget hade han redan givit upp tanken på en branschöverskridande lösning; Santesson från Demoskop var den enda som dök upp till mötet som Sjöström hade kallade till. De andra svarade att de inte hade tid, eller brydde sig inte om att svara alls.

Sjöström tolkade det som att konkurrenterna var ointresserade av ett samarbete. Så han gick vidare på egen hand.

Strax före jul 2014 smög Novus in en ny metod i sin väljarbarometer. Den var specialdesignad för att mäta sverigedemokrater. I ett steg hoppade Jimmie Åkessons parti från 12,3 procent månaden innan, upp till 16 procent. En ny rekordnivå.

Plötsligt skattade Novus sverigedemokraterna mellan 2,5 och 3,5 procentenheter högre än sina konkurrenter.

»Sverigedemokraterna ökar kraftigt«, löd rubriken i pressmeddelandet från Novus. Någon metodändring nämndes inte, vare sig där eller i själva väljarbarometern. 

När nästa mätning publicerades, i januari 2015, sa Sjöström i ett intervjuklipp i TV 4:

– Vi har nu ett antal trick i verktygslådan för att faktiskt kunna kompensera för dem som är rädda att uppge sitt partival.

Sd-anknutna sajten Avpixlat noterade nyheten. I övrigt flög den obemärkt förbi.

Det skulle dröja ett helt ett år innan opinionsmätarna och statsvetarna började bråka om den.

VFsjostrom

Torbjörn Sjöström: »Vi anklagas ofta för att springa mediernas intresse, som om de skulle ha råd att rigga undersökningar hos oss när de inte ens har råd att betala för riktiga undersökningar.«

Drömmen om att kunna förutspå valutgången innan väljarna ens gått och röstat är nästan lika gammal som demokratin. Det började på 1800-talet, när amerikanska tidningar höll egna provval för att på förhand kunna utropa en vinnare. Störst framgångar hade tidskriften Literary Digest, som prickade rätt i presidentvalen både 1928 och 1932.

Inför valet 1936 sände Literary Digest ut tio miljoner röstsedlar till prenumeranter och personer som fanns i register över bilägare och telefoninnehavare. En fjärdedel av dem svarade och tidskriften proklamerade självsäkert att republikanen Alf Landon skulle vinna stort över demokraten Franklin D. Roosevelt.

En psykolog vid namn George Gallup, som precis startat sin egen undersökningsfirma, var säker på motsatsen. Några år tidigare hade han lagt fram en avhandling om en ny och objektiv metod för att undersöka tidningsläsares intressen.

Det räckte, slog Gallup fast, med ett mindre stickprov för att avgöra vad hela läsekretsen tyckte. På samma sätt kunde man förutspå ett presidentval. Nyckeln låg inte i att fråga många, utan i att göra ett representativt urval.

Gallup kunde lätt räkna ut att Literary Digests undersökning var en dålig spegelbild av den amerikanska väljarkåren eftersom höginkomsttagare var kraftigt överrepresenterade, vilket gynnade republikanerna. Vanliga arbetare – för att inte tala om unga, svarta och arbetslösa – hade knappast råd med bil, telefon eller ens tidningsprenumeration i en tid av djup ekonomisk depression.

Genom en egen undersökning kunde han se exakt hur mycket demokraterna underskattades.

Gallup fick rätt. Roosevelt tog hem en storseger. Och Literary Digest, som byggt sitt varumärke på att förutse valresultat, gick i graven.

Dr. George Gallup, director of the American Institute for Public Opinion, and the institute's chief statistician, Edward G. Benson, standing, are working together at an office in Princeton, New Jersey, on August 7, 1941. (AP Photo)

Herr Gallup. George Gallup (t.h.) revolutionerade politiken på 1930-talet med sin nya metod för att mäta opinionen. Nu, efter flera felaktiga prognoser, börjar den traditionella modellen ifrågasättas alltmer.    

Det amerikanska presidentvalet 1936 blev början på en ny epok. George Gallup hyllades som ett geni. Inte nog med att hans undersökningsmetod var vetenskaplig; den skulle också förverkliga folkstyret genom att förflytta makt från den politiska eliten till väljarna.

Det räckte inte med att hålla val med jämna mellanrum, förklarade Gallup: »Vi måste veta folkviljan hela tiden.« Med Gallupundersökningar var det möjligt att kvantifiera minsta politiska åsikt.

Nymodigheten spred sig snabb till Sverige, bland annat genom Alva och Gunnar Myrdal, som entusiastiska tog med sig idén hem efter en forskarvistelse i USA. 1941 bildades svenska Gallupinstitutet – som senare blev Sifo – och året därefter publicerades landets första opinionsmätning i Dagens Nyheter och tidningen Vi.

Sverige, visade det sig, var rena drömlandet för opinionsundersökningar. Proportionellt valsystem. Högt valdeltagande. Ett offentligt befolkningsregister. Och, inte minst, en stark tilltro till myndigheter och auktoriteter bland väljarna.

Svenska folkopinionen var helt enkelt ovanligt lätt att mäta.

När undersökningsinstituten startade med dörrknackning, och senare telefonintervjuer, uppgav nio av tio svenskar vilket parti de skulle rösta på. En hög svarsfrekvens och ett slumpmässigt urval gav pålitliga resultat. Felprognoserna – 1948, 1968 – var så pass sällsynta att de snarare fungerade som undantag som bekräftade regeln. Opinionsundersökningar gick att lita på.

I ett halvt sekel stod sig George Gallups klassiska metod oifrågasatt.

Men på 1980-talet hände något, både i Sverige och omvärlden. Svarsfrekvenserna började sjunka. Sedan kom mobiltelefonen, folk övergav sina fasta telefon-abonnemang och problemen förvärrades ytterligare. Människor blev allt svårare att få tag på och allt mindre villiga att delta i undersökningar.

År för år förvärrades problemen.

Vilket inte bara gjorde det krångligare och dyrare för opinionsinstituten, det ökade också riskerna för skevhet i mätningarna om bortfallet på något sätt var systematiskt.

2012 hade svarsfrekvenserna i USA fallit från toppnoteringar runt 90 procent ner till 9 procent. Enligt opinionsmätningarna skulle presidentvalet mellan Barack Obama och Mitt Romney det året bli en jämn kamp. Gallup gav Romney en knapp ledning. Det visade sig vara fel. Obama vann med betryggande majoritet.

I valet till representanthuset två år senare gick det tvärtom – denna gång var det republikanerna som underskattades.

Det senaste året har liknande skrällar rapporterats runt om i världen.

I mars 2015 blev Israels premiärminister Benjamin Netanyahu omvald till stor överraskning för landets opinionsmätare. I maj fick Storbritanniens premiärminister David Cameron egen majoritet i parlamentet trots att alla undersökningar talat om dött lopp mellan Labour och Tories. I juli röstade det grekiska folket nej till ett ekonomiskt räddningspaket med 22 procentenheters marginal i en folkomröstning som fram till valnatten sades vara osäker. Tre månader senare misslyckades samma institut med att förutspå vänsterpartiet Syrizas stora valframgång.

 Efter raden av fiaskon var det en bransch i gungning.

 I Grekland förklarade chefen för det ledande opinionsinstitutet uppgivet att den undersökningsmetod man använt sig av i 25 år inte längre var användbar. I Storbritannien tillsatte opinionsföretagens egen paraplyorganisation en oberoende kriskommission som skulle utreda varför det mest undersökta valet i brittisk historia också blev det mest överraskande.

 Mest talande var att Gallup – det institut som psykologen George hade startat 1935 i USA – efter stormissen 2012 kastade in handduken och beslutade att inte publicera några väljarbarometrar tills man hade hittat en lösning på de växande mätproblemen.

Att döma av de amerikanska primärvalen så har det inte gått något vidare. För första gången på 80 år mäter Gallup inte hur det går för kandidaterna.

 »Vårt gamla paradigm har brutit samman, och vi har inte klurat ut hur vi ska ersätta det.«

 De orden kunde man läsa i New York Times i somras, skrivna av statsvetarprofessorn Cliff Zukin, tidigare ordförande i den amerikanska yrkesföreningen för opinionsmätare.

 »Vi är mindre säkra på hur man utför en bra enkät-undersökning i dag än vi var för fyra år sedan, och mycket mindre säkra än vi var för åtta år sedan.«

 Zukins framtidsprognos var dyster:

 »Opinionsmätningarna och opinionsmätarna kommer att vara allt mindre pålitliga.«

I primärvalet i amerikanska Iowa i veckan spådde nästan alla institut att Donald Trump skulle vinna. Det blev Ted Cruz.

 Den magi som en gång omgärdade George Gallup och hans väljarbarometrar är som bortblåst. Kvar finns mest ett utbrett tvivel: Kan man över huvud taget lita på en opinionsmätning?

Torbjörn Sjöström föddes i mitten av sjuttiotalet, när opinionsmätare fortfarande hade stjärnstatus och egna kolumner i tidningarna. Pappa Alf Sjöström var en av pionjärerna, grundare av Svenska Gallup och vd på Sifo. 2006 startade han uppstickaren Novus.

När Alf dog 2011 tog Torbjörn över vd-stolen.

Han tillträdde i en period när den traditionella väljarbarometern med slumpmässigt urval började utmanas av självrekryterade webbundersökningar – där intervjupersoner får anmäla sig frivilligt på nätet – som var enklare, snabbare och billigare att genomföra. Något som omfamnades av kvälls- och gratispressen.

I fem års tid har Sjöström bedrivit ett personligt korståg mot webbundersökningsföretag som Yougov (Metro), Inizio (Aftonbladet) och United Minds, vars väljarbarometer numer är nedlagd.

Han tycker webbenkäterna är ovetenskaplig smörja och misstänker starkt att företagen använder telefonbaserade undersökningar som facit, och korrigerar sina siffror så att de ska stämma bättre.

Sitt förakt för självrekryterade opinionsmätningar har han basunerat ut på sociala medier och snart varenda debattsida i landet.

Ett typexempel, från Dagens Samhälle: »Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har med konceptet ›Sverige tycker‹ tyvärr tagit täten för en ren fördumning inom undersökningsbranschen.« Eller den gången han anklagade nyhetsbyrån TT för att ägna sig åt ryktesspridning varje gång de rapporterar resultat från självrekryterade undersökningar.

På Twitter har han bråkat så många gånger att han nästan gett upp:

»Vet ni! Tror jag hittat en ny religion, de som tror på självrekryterade paneler. Omöjligt att argumentera med fakta man bemöts bara av tro«, skrev han i somras.

Sjöström har dragit kritiken så långt att Novus till och med lämnat branschorganisationen SMIF i protest.

För Torbjörn Sjöström är den klassiska opinionsmätningen fortfarande en oöverträffad modell.

Han köper inte resonemanget att »den slumpmässiga undersökningen med hög svarsfrekvens är död«, som företrädare för Inizio proklamerade på DN Debatt förra året. Eller att svårigheten med att mäta sd-väljare över huvud taget skulle vara del av en global kris för opinionsbranschen.

Han skakar på huvudet.

Storbritannien har 650 enmansvalkretsar, det vill säga 650 olika val, som instituten måste förutspå för att den totala bilden ska bli rätt. USA har i princip lika många soffliggare som valdeltagare, man har inget befolkningsregister att göra urval ur, nästan hälften av befolkningen saknar fast telefoni och opinionsföretagen är i praktiken förbjudna att ringa mobiltelefoner.

– Problemet med fallande svarsfrekvens är så mycket mindre i Sverige att det nästan är fånigt, säger han.

Vad är då problemet?

–Det är egentligen inte ett metodproblem vi har, det är en förtroendekris.

Att en växande del av den svenska väljarkåren misstror etablissemanget och inte litar på opinionsföretagen skyller Sjöström på medierna. Tidigare hade de råd att betala för ordentliga undersökningar och tog tid på sig att analysera resultatet. Nu, tycker Sjöström, handlar det bara om att vara först och ha så stora rubriker som möjligt. Köra ut förändringar som inte är statistiskt säkerställda och låta någon statsvetare som inte ens läst undersökningen spekulera fritt.

Han suckar.

– Media har byggt upp ett flöde där man förminskar oss till en procentsatsleverantör, där vi heller inte har en chans att försvara eller analysera vårt innehåll. Sedan får vi ta skit för att det inte stämmer, när det lika gärna kan vara analysen som är fel, som vi inte kan vara ansvariga för.

Allt hänger ihop, menar Sjöström. Tidningskrisen. Misstron mot etablissemanget. Sverigedemokraternas frammarsch.

– Ju hårdare massmedierna jagar klick som intäkter, desto mer svartvit blir verklighetsbeskrivningen. Ju mer svartvit verklighetsbeskrivningen blir, desto lättare blir det för populistiska partier att växa, säger Sjöström

Det är detta som stör honom mest, att mediernas kris smittar av sig på opinionsmätningarna och sabbar deras mätningar.

Lösningen på problemet, som Sjöström snickrade ihop efter valet 2014, bestod egentligen av två saker. Å ena sidan började Novus saluföra sin integritet hårdare och tryckta mer på att alla som ställde upp i undersökningarna var anonyma. Å andra sidan – och här kommer det kontroversiella – klurade man ut ett sätt att mäta även sd-väljare som inte ville uppge partisympati.

Saken var den att Novus inte hade något problem med att få sd-väljarna att svara på frågor. Svårigheten var att få vissa av dem att avslöja vilket parti de tänkte rösta på. I sin eftervalsmätning, som inleddes dagen efter valet, fann man ett klart samband mellan sd-väljare och hur man svarade på vissa attitydfrågor.

Vad Novus började göra i sin väljarbarometer var att ställa ett par-tre extrafrågor till personer som varken ville svara vilket parti de skulle rösta på, åt vilket håll de lutar eller ens vilket parti de tycker är minst dåligt. 

Vilka extrafrågorna är vill Sjöström inte avslöja. Man kan gissa att någon handlar om invandring. Kanske en om vilket håll samhällsutvecklingen är på väg. Möjligtvis någon om brott och straff. Men det är som sagt bara spekulationer. Detaljerna är hemliga.

Sjöström menar att Novus nu kan få fram mörkertalet. Svarar man som en typisk sd-väljare så räknas man som en sd-väljare i Novus väljarbarometer även om man inte uppger partisympati.

Det dröjde ett år efter metodändringen innan det uppmärksammandets i den lilla opinionsmätarvärlden vad Novus faktiskt höll på med. Då hände något intressant. Torbjörn Sjöström gick från att vara den som anklagade andra för ovetenskapliga metoder till att plötsligt stå anklagad själv: Är det verkligen vetenskapligt att göra så här?

VFanders

Anders Sundell: »Vi vet inte hur bra Novus nya metod är eftersom vi inte vet vad de faktiskt gör. Jag vill se bevisen.«

Statsvetaren Anders Sundells dom är hård:

– Det här är ett typiskt fall av två fel gör inte ett rätt. Man har ett problem, sedan gör man en ad hoc-lösning som kan se bra ut men som vi inte har en aning om den visar rätt eller inte.

Han är forskare och lärare vid Göteborgs universitet, och bloggar nästan lika ofta som han lägger upp grafer på sociala medier

Två dagar före julafton 2015 radade han upp en lång lista på Twitter med invändningar mot Novus metod att mäta sverigedemokraterna.

Varför bara mäta sd-väljare på det här sättet och inte göra likadant med alla partier? Hur vet vi att samma åsikter som korrelerade med sd-väljare i valet 2014 gör det i dag, eller för den delen i september 2018? Speciellt efter en höst där både socialdemokraterna och moderaterna stramat åt sin invandringspolitik. Vi vet ju faktiskt inte, säger Sundell, om sverigedemokraterna ens längre är underskattade i väljarbaro-metrarna.

– Det är ett avsteg från hela grundprincipen att man frågar vad folk ska rösta på. Nu försöker man gissa vad folk ska rösta på. Det är en annan femma, säger Sundell.

 »Tålamod Anders Sundell, å andas!«, skrev Torbjörn Sjöström tillbaka på Twitter: »tror inte du har fattat alls«.

Sundell och Sjöström brukar vanligtvis stå på samma sida och turas om att såga oseriösa webbundersökningar.

Den här gången blev Sjöström så förbannad på Sundell att han vägrade att svara på kritiken. Vilket knappast har gjort Sundell mer positivt inställd.

– Det är alldeles för lite transparens. Vi vet inte hur bra Novus nya metod är eftersom vi inte vet vad de faktiskt gör. Jag vill se bevisen. Innan jag ser det så tycker jag att det här är mycket hokuspokus, säger han.

– Man kan inte bara hitta på en hemlig trollerilåda som gör att sd får tre procent mer och sedan inte säga vad det är. Det är mycket oseriöst, tycker jag.

Han får medhåll av statsvetarkollegan Johan Martinsson, chef för LORE – The Laboratory of Opinion Research – vid Göteborgs universitet, som genomför datainsamlingar via webbenkäter. Han har stort rött skägg och är något av ett unikum bland svenska akademiker som intresserar sig för opinionsmätningar.

VFmartinsson

Johan Martinsson: »Gudskelov tillhör inte jag dem som behöver leva på att göra den typen av undersökningar.«

Martinsson är förmodligen ensam om åsikten att självrekryterade webbpaneler, med rätt förutsättningar, kan vara lika bra som undersökningar med slumpmässigt urval. Som exempel pekar han på att alla tre institut med självrekryterade paneler – United Minds, Sentio och Yougov – lyckades bättre med att mäta sverigedemokraterna i förra valet än samtliga institut med slumpmässigt urval. Webbundersökningarna var till och med mer korrekta än SVT:s stora valundersökning, med 13 000 intervjuade vid vallokalerna.

– Jag är inte så imponerad av dagens undersökningar med slumpmässiga urval. Om man fortfarande kunde göra som förr, då man hade svarsfrekvenser på 70, 80 eller 90 procent med bra urvalsramar och information om befolkningen, ja då är det klart att det vore bättre. Men så ser det inte ut i dag. Svarsfrekvenserna är ofta extremt låga, då är det för mig inte självklart att de är bättre, säger han.

Den stora fördelen med webben, menar Martinsson, är att den upplevs mer anonym och att människor därför kanske svarar mer ärligt.

– Jag tror att det är därför som sverigedemokraterna ibland får mer korrekta siffror på webbundersökningar än via telefon.

Man kan förstå varför Sjöström och Martinsson brukar bråka om både det ena och andra. Deras historia är minst sagt ansträngd. Martinsson har anklagat Sjöström för att ha manipulerat en undersökning om svensk flyktingopinion. Sjöström har kallat Martinsson »ovetenskaplig och fullständigt inkonsekvent« på Twitter.

Nu försöker Martinsson vara lite diplomatisk, för att inte reta upp Sjöström i onödan. Han säger att han är lite kluven inför Novus metodändringar.

Å ena sidan tycker han att den har stora vetenskapliga brister, åtminstone utifrån den knapphändiga information som har kommit ut hittills.

– Jag kan inte begripa hur man kan beräkna felmarginaler och statistisk signifikans med den här metoden, säger han.

Å andra sidan tycker han det är bra att opinionsbranschen prövar sig fram för att hitta nya metoder.

– Jag vet inte om det kan kallas kris. Men opinionsinstituten har många utmaningar framför sig, kan man lugnt säga. Att då hålla fast vid principer utan att med öppna ögon se andra möjligheter tycks inte vara den bästa vägen för mig i alla fall. Men gudskelov tillhör inte jag dem som behöver leva på att göra den typen av undersökningar, säger han.

På Mäster Samuelsgatan i Stockholm sitter en man som försörjer sig både som opinionsmätare och opinionsbildare. Peter Santesson är opinionschef på Demoskop. Han är också före detta förlagschef på näringslivets tankesmedja Timbro och krönikör i diverse tidningar.

Han anser att hela debatten om opinionsmätningarna har hamnat snett. Vad ingen talar om är allt som instituten faktiskt fick rätt i på valnatten 2014. Vinnaren stämde, likaså balansen mellan blocken och vilka partier som skulle klara riksdagsspärren.

Sedan är det frågan om sverigedemokraterna.

Det är två saker folk missar, menar Santesson. För det första att underskattningen av sverigedemokraterna är en tämligen ny företeelse. I valet 2010 var tendensen betydligt svagare. Demoskop var bara tiondelar ifrån, klart inom felmarginalen. För det andra att telefoninstituten överskattade miljöpartiet nästan lika mycket som man underskattade sverigedemokraterna.

Det här talar för att problemet inte är konstant över tid eller rum.

Santesson vill inte kommentera vad konkurrenterna gör men säger:

– Man ska akta sig för att skräddarsy en lösning. Om man bara tittar specifikt på de problem som uppstod i oktober 2014 så kommer man att ha en metod som är skräddarsydd efter ett resultat som redan ligger i historien. Det här är rörliga mål.

VFsantesson

Peter Santesson: »Problemet med opinionsmätningarna är att de fungerar som en klocka som man bara kan stämma av mot Fröken Ur vart fjärde år.«

Inte minst det senaste året har med tydlighet visat att väljarlandskapet är föränderligt och partierna kan ompositionera sig, menar Santesson.

– Vi behöver en metod som ger oss hållbara och trovärda serier över tid, inte skruva på enskilda resultat vid enskilda tillfällen för enskilda partier, säger han.

Demoskop har inga planer på att, som Santesson uttrycker det, »lägga på en bonus och införa en andra chans« för sverigedemokraterna.

– Det är inte svårt att hitta en perfekt viktnyckel för att reproducera ett valresultat som är ett och ett halvt år gammalt. Men det är inte den uppgiften som ligger framför oss.

Torbjörn Sjöström har svårt att förstå kritiken som riktas mot Novus nya sätt att mäta.

– Jag anser inte att vi har försämrat vetenskapligheten på något sätt, snarare förbättrat den. Om man vänder på det: Skulle vi ha ignorerat ett känt fel bara på grund av att forskarna är så pass slöa?

Han säger att han tjatat i fyra år på statsvetarna i Göteborg för att få till ett samarbeta kring metodutveckling. Ingen har visat intresse. Och han är besviken på konkurrenterna som inte velat ta tag i mätproblemen tillsammans trots att han bjudit in till samarbete. Nu är det för sent att komma och kräva öppenhet, tycker Sjöström.

– Det blir jättekonstigt när man kritiserar oss för att inte publicera saker vi har lagt väldigt mycket pengar på att affärsutveckla, eftersom ingen annan ville vara med på det från början. Sen vill man kanske åka snålskjuts på det efteråt och tror att vi är någon form av samhällsinrättning dit skattepengar går.

Fångar ni opinion och sd-väljarna nu?

– Ja, det tror jag. Det hade varit kul med ett extraval så att vi kunnat se snabbt att det funkade, säger Torbjörn Sjöström.

Man kan fråga sig vad det egentligen spelar för roll. Tjafsa om metodteknikaliteter och några procentenheter hit eller dit i opinionsmätningarna – varför skulle någon utanför den akademiska världen ens bry sig?

Kanske för att mätningarna påverkar mer än många tror.

Här vilar en paradox: ju osäkrare opinionsmätningarna har blivit, desto mer inflytande har de fått.

Det räcker med att se på sverigedemokraternas rekordsnabba klättring i opinionen för att förstå att framgång föder framgång. Och ingen kan säga att Jimmie Åkessons höga siffror inte har vägt in när moderaterna och socialdemokraterna har stramat åt sin flyktingpolitik under hösten.

Trots att opinionsmätarbranschen befinner sig i en förtroendekris så mäts det mer än någonsin. Bara sedan årsskiftet har regeringen fått den lägsta förtroendesiffran i en Skop-mätning på 28 år; socialdemokraterna har gjort sin sämsta notering sedan Sifo startade sina mätningar 1967; och moderaterna har gått om socialdemokraterna i en Ipsos-undersökning för första gången på fyra år.

Nyheter som just nu sätter den politiska dagordningen, och får partierna att bete sig som om det vore en febrig valrörelse.

I Novus senaste mätningar fick sverigedemokraterna över 20 procent av väljarstödet. Det är två och en halv procentenhet mer än vad partiet har i snitt hos konkurrenterna Ipsos, Sifo och Demoskop.

Frågan är vem som speglar verkligheten och vem som formar den.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera