Sanning och konsekvens

»Publish and be damned!« Arthur Wellesleys inställning till sin älskarinnas memoarer illustrerar en journalistisk princip: När man avgör om en nyhet ska publiceras, ska man inte ta hänsyn till vilka konsekvenser den får.

Den senaste tiden har många slungat det något mindre slagfärdiga svenska uttrycket för samma sak: Var konsekvensneutral! Bland annat har det hörts i en debatt om journalisters påstådda avsteg från principen vad gäller sverigedemokraterna.

Det här är inte ett inlägg i den debatten. Det är bara ett försök att sätta begreppet »konsekvensneutralitet« i moralfilosofins ljus.

När jag en gång presenterade idén om konsekvensneutralitet för en professor i etik var han nära att trilla av stolen av indignation. Just då höll mediechefer igen med rapporteringen om två kidnappade svenska journalister i Syrien. Detta för att inte försvåra frigivningen. Gjorde de sig därmed skyldiga till yrkesfel?

Nej, det beslutet skulle nog få invända mot. Och så ser den publicistiska etiken ofta ut: Man väger allmänintresse mot publicitetsskada.

Samtidigt finns det gott om fall där professionell likgiltighet är på sin plats. Om Ekot kan visa att Bofors använt mutor i Indien ska de vara helt konsekvensneutrala i förhållande till hur publiceringen påverkar svenska företags intressen, för att ta det exempel som fick Erik Fichtelius att mynta begreppet.

En renhårig debattör måste alltså svara på följande: Varför ska en journalist vara konsekvensneutral? I vilka fall bör hon göra undantag?

Journalistens yrkesetiska dilemma är rätt likt byråkratens. Ett samhälle där alla ständigt gör en egen kalkyl av konsekvenserna för varje handling skulle bli oförutsägbart och dysfunktionellt. Därför vill även benhårda konsekvensetiker ha domare som dömer enligt lagboken, och lärare som sätter underkänt även om de vet hur hjärtskärande väl just den här eleven hade behövt sin examen.

Vissa utilitaristiska filosofer skulle säga att konsekvensneutraliteten, precis som andra yrkesprinciper, är en prima facie-princip, alltså en sorts tumregel som vi i allmänhet bör följa. Att bryta mot den kostar – bland annat genom att principerna urholkas. Men eftersom principerna inte är mål i sig kommer det alltid att uppkomma extremfall där kostnaden för att bryta principen trots allt är lägre än att följa den. De två gripna journalisterna skulle kunna vara ett sådant extremfall.

Inför valet 2010 förde kulturjournalisten Per Svensson, tidigare chefredaktör för Kvällsposten och kulturchef för Expressen, ett liknande resonemang om sverigedemokraterna i tidskriften Axess. Pressen, menade han, tjänar ytterst till att upprätthålla ett demokratiskt samhälle. Sverigedemokraterna hotade i hans ögon demokratin.

Den västerländska journalistiken utgår från en brett definierad liberaldemokratisk värdebas. Pressens uppgift är inte enbart att berätta vad som faktiskt hänt i världen. Den ska också värna dess gemensamma demokratiska värden och vara ett granskande korrektiv till den politiska makten … Om ett nytt politiskt parti uppenbart definierar ut sig från det demokratiska rummet, gör till sitt mål att underminera och på sikt smula sönder den demokratiska värdegrunden, så varken kan eller ska pressen förhålla sig konsekvensneutralt till detta parti.”

Hans avvägning blev att partiet visserligen skulle granskas opartiskt och sakligt precis som andra partier, men att man skulle ge akt på hur mycket strålkastarljus de fick.

Personligen är jag tveksam till Svenssons resonemang. Bland annat för att det skulle öppna för en mängd undantag om journalistiken skulle ha som mål att främja demokratin i så bred bemärkelse. De undantagen skulle urholka systemet på ett helt annat sätt än fallet med de kidnappade journalisterna.

Men poängen är att publiceringsbeslut inte kan kokas ner till en enda princip. Det vore klädsamt om fler erkände det.

Text: