Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

STOCKHOLM 2015-12-14 Statsminister Stefan Lˆfven (S) p Rosenbad Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT / Kod 10078 ** OUT DN och Dagens Industri (‰ven arkiv) och Metro**

Inrikes

Slut på spinn

Stefan Löfven saknar rådgivare som bemästrar det politiska spelet.

Efter valet 1940 satte sig en nedstämd Per Albin Hansson och skrev i dagboken.

»Ansvaret känns tungt i dessa tider, inte minst därför att valet betraktas som ett personligt förtroendevotum för mig. Det är förunderligt att det ska falla på en man, som helst skulle vilja komma bort från offentligheten och få vara i fred.«

Socialdemokraterna hade precis fått 54 procent av rösterna och egen majoritet.

Det var mer än vad statsministern hade trott – och önskat.

Mycket vatten har strömmat förbi utanför Rosenbad sedan dess. I dag är det svårt att ens föreställa sig att det fanns en tid när socialdemokraternas största problem var att partiet var för populärt.

Sedan krigsårens toppnotering har det stora arbetarpartiet långsamt tappat väljare, i snitt en procentenhet per val. Sju partiledare senare är partiet nere på 23 procent i opinionsundersökningar, det lägsta stödet som någonsin uppmätts.

Man kan gissa hur Stefan Löfven mår.

Tidningarna frossar i krisen. Medlemmarna kräver handling, ledarskap, reformer, visioner, en ny berättelse – vad som helst som kan vända utvecklingen!

Frågan är bara vem som kan leverera den där smarta lösningen åt Löfven. Om det över huvud taget finns någon i statsministerns innersta krets som är kapabel att rita om den politiska spelplanen.

Statssekreteraren Emma Lennartsson, Handelsekonomen som helst räknar på budgetar och skriver finansplaner? Stabschefen Kristina Persdotter, som fortfarande är färsk i maktens korridorer? Presschefen Odd Guteland, som mest har sysslat med opinionsmätningar? Rådgivaren Wille Birksten, som Löfven plockade med sig från IF Metall?

Ingen av dem kan beskrivas som en spinndoktor direkt, som ägnar dagarna åt strategier och det politiska spelet. Laget runt Löfven är tvärtom typiska policy-människor, som är mer intresserade av sakpolitiken. Vilket märks extra tydligt nu. När regeringen är bakbunden av det parlamentariska läget, oförmögen att driva igenom vilka förslag den vill och under ständigt hot om att fällas av oppositionen. När relationen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet är uttänjd till max efter höstens stora flyktingvåg, som fortsätter att sätta dagordningen och lamslå arbetet i regeringskansliet.

Aldrig har svensk politik handlat så mycket om skuggboxning som för tillfället.

Persdotter

Stabschefen Kristina Persdotter. (Foto: Ola Torkelsson)

Det är alltså i denna period – med den svagaste regeringen som en socialdemokrat lett sedan Hjalmar Branting på 1920-talet – som partiet för första gången på decennier saknar en strategisk rådgivare som rör sig i partiledarens skugga.

Det kan tyckas konstigt.

Socialdemokratiska partiledare hade länge den unika förmågan att kunna gå i opposition mot sig själva, och lyckades därmed med det svåra konststycket att inte bara vinna val utan även bli omvalda. Gång på gång. Bakom segermaskinen fanns oftast en geniförklarad spinndoktor.

I skarven mellan åttio- och nittiotalet hette han Bo Krogvik. Kampanjmakaren som ömsom kallades pr-hövding, ömsom Gud. Som vann valet 1994 och sedan stack utomlands och blev politisk konsult på den internationella scenen. 2010 var han tillbaka som socialdemokraternas valgeneral, men knäcktes av förlusten och är numera ansvarig för samhällskontakter på gruvbolaget LKAB.

Under Göran Perssons tid var det först maktspelaren Pär Nuder som hade statsministerns öra. De talade med varandra varje dag. Inga utspel, utnämningar eller förhandlingar genomfördes utan att de gått genom Nuder. »Kanske har Pär Nuder under dessa tio år styrt landet i minst lika hög grad som Göran Persson. Kanske till och med mer, för det var Nuder som haft tid att tänka och dra upp strategier«, som Erik Fichtelius beskrev det i sin intervjubok med Persson, »Aldrig ensam, alltid ensam«.

Birksten

Rådgivaren Wille Birksten. (Foto: Ola Torkelsson)

När Nuder utsågs till finansminister övertogs rådgivarrollen av Jan Larsson, som var Perssons talskrivare, planeringschef, presschef, statssekreterare och allmänt känd som politiskt underbarn. Efter en sväng i näringslivet återvände han som valledare 2014. Valresultatet blev inte vad socialdemokraterna hade hoppats på, och Larsson lämnade återigen partipolitiken och är i dag vd för Yrkesakademin.

I efterhand är det lätt att peka ut valet 2006 som punkten när socialdemokraterna tappade initiativet och besegrades av moderaterna i sin egen paradgren. Med lanseringen av nya moderaterna lyckades Fredrik Reinfeldt på en och samma gång vrida debatten, neutralisera socialdemokraterna och genomdriva större skattesänkningar än vad företrädaren Bo Lundgren kunde drömma om. Mycket tack vare pr-doktorn Per Schlingmann, som med begrepp som »utanförskap« och »det nya arbetarpartiet« vann kampen om verklighetsbeskrivningen.

I valet 2010 var moderaterna taktiska nog att utnyttja eurokrisen och satsa allt på ansvar och regeringsduglighet. Det var en bild som Mona Sahlin och hennes parhäst, den hemlighetsfulle strategen Stefan Stern, hade svårt att kontra. I en tid av turbulens fick moderaterna väljarna att välja det säkra före det osäkra.

Det kan vara något för Stefan Löfven att tänka på när han sitter i Rosenbad och förbarmar sig över hur flyktingfrågan styr politiken och äter upp hans reformutrymme. Smart spelat kan en kris i själva verket komma som en välsignelse för en sittande regering. Precis som Jan Larsson – han som var Göran Perssons högra hand – konstaterade i en krönika i tidningen Affärsvärlden nyligen: »Därför är flyktingkrisen den här regeringens stoppaket, budgetsanering eller finanskris. Jobbig och svårtacklad, men rätt hanterad också respektskapande och valvinnande.«

Frågan är som sagt vem som ska formulera en sådan plan. Ringer man runt är det ingen som kan peka ut vem som är strategen i regeringskansliet eller ens berätta vilken strategin är. De verkar inte heller leta efter en sådan person. Det råder knappt krisinsikt; både partiledningen och en eventuell intern opposition är alldeles för upptagna av att hantera flyktingsituationen.

Det närmaste Löfvens policyfolk verkar komma en taktik är att försöka pressa ner asylnivån och sitta still i båten. I förhoppning att flyktingfrågan snart blåser över och väljarna återgår till att bry sig om jobben, ekonomin, välfärden och skolan. Bara regeringen börjar visa upp resultat tänker man att opinionen ska vända.

Så mycket mer verkar det inte finnas.

Inte konstigt att det sägs att Stefan Löfven helst flyr i väg med regeringsplanet för att slippa pressen på hemmaplan.

femstrategier

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera