Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Teater Tribunalen var som ett punkband«

Regissören och skådespelaren Frida Röhl tycker att fler borde bråka från teaterscenen.

Det är lätt att förknippa Frida Röhl med politiskt färgad och engagerad teater. Inte i betydelsen att hon levererar enkla svar, däremot problematiserar hon gärna och väcker samtidsrelaterade och kniviga frågor med sina uppsättningar.

För ett par år sedan tog hon sig an ledarskapet på Folkteatern Göteborg, efter att under tio år ha varit konstnärlig ledare för Teater Tribunalen i Stockholm.

– Jag tror att jag har burit på ett stort raseri mot orättvisor, och en vanmakt och frustration, och det passade väldigt bra ihop med Tribunalen. Det var lite som att vara med i ett punkband.

Egensinnet och frimodigheten från den tiden, att våga tänja på de konstnärliga ramarna, har hon behållit. Raseriet är också intakt. Hon tycker det är svårt att leva med vetskapen om sina egna privilegier i en värld som vår, med stora klassklyftor, flyktingströmmar, människor i nöd …

Var kommer ditt engagemang ifrån?

– Jag har alltid haft ett stort intresse för människor. Med hjälp av teatern vill jag berätta något som gör världen lite större, som kanske ökar förståelsen och empatin.

Snart är det premiär för Alejandro Leiva Wengers pjäs »Minnesstund« på Kulturhuset Stadsteatern, som Frida Röhl regisserar. Det här är deras tredje samarbete och det blir en avskalad uppsättning med texten och skådespelarna i centrum. Kanske mer existentiell och filosofisk än politisk. Pjäsen kretsar kring minnet. Frida Röhl fascineras av hur vi försöker återskapa våra närstående som har dött, genom att samla minnesfragment av dem. Som familjen i pjäsen. De ringer en gammal tonårsvän till sin nyligen avlidne son, Sackarias, som de tror kände honom väl. Men det visar sig att Jon har inget minne alls av Sackarias …

– Det handlar om vad ett minne är, vem som har makten över minnet, vilka minnen som inte får finnas och hur minnen kan förvanskas och manipuleras. Det är något förrädiskt med minnen, och något spännande.

Frida Röhl vrider och vänder gärna på sina resonemang, söker sig fram under samtalets gång och har lätt för att verbalisera. Hon brukar tala om teatern som en av få platser i dag där vi kan mötas och öppna upp för demokratiska samtal och hon har alltid intresserat sig för teaterns roll i samhället.

– Behovet av att samlas kring en berättelse och gemensamt uppleva vad det är att vara människa har nog alltid funnits. Teater kan öppna upp för fantasin och visa på motsägelser. Två saker kan vara rätt samtidigt, människor har dubbla ansikten.

Konstens förmåga att fördjupa sig i det komplexa och att väcka en idé om att samhället kan förändras, tror hon definitivt behövs i dag.

– Alla traumatiska nyheter som har staplats på varandra under hösten kan skapa en outhärdlig känsla av vanmakt, sorg och meningslöshet. Kanske är det viktigare än någonsin att hitta en framtid som det går att tro på.

Kan teater verkligen förändra samhället?

– En teaterföreställning kan inte omedelbart förändra sin publik, men att titta på världen genom en konstnärs blick har en förändrande potential.

Hon längtar efter bråkigare teater än dagens, teater som vågar ställa obekväma frågor kring exempelvis samtiden. Och hon tror det är farligt när starka åsikter läggs som ett raster över konsten, att det blir en »tyckartradition«, för att det kan hämma kreativiteten.

Just nu funderar hon mycket på om det går att gestalta ett förtryck utan att reproducera det.

– I det ögonblicket jag som skådespelare lägger mig ner och tar en käftsmäll som misshandlad kvinna har jag reproducerat den bilden. Men hur ska jag annars gestalta misshandel?

Det sker kvinnomisshandel hela tiden, ska vi inte berätta om det då på våra scener?

– Jo, absolut. Men frågan är hur. En ökad medvetenhet kring en del frågor är ju superbra, men ibland kan just medvetenheten skapa en svårighet som gör att exempelvis kvinnliga konstnärer avkrävs ett större ansvar för sina konstnärliga val än män.

Som tonåring var Frida Röhl en av dem som inte kände att teatersalongen tillhörde henne, att hon inte förstod koderna. Många kommer aldrig på tanken att gå på teater, påpekar hon. Att nå den publiken är en stor utmaning. Det handlar både om vilka berättelser som ställs på scen och om vilka som berättar dem. Hon tror det är väsentligt att öka mångfalden i båda fallen.

– Det finns en enorm kompetens och kunskap i samhället, som inte tillvaratas – människor som har erfarenheter av krig, flykt, alkoholmissbruk, sådant som vi skildrar på våra scener. Varför ser vi inte till att dessa människor kommer in på teatrarna?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera