Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Nato-kriget

Snart klubbas det som kallats den största säkerhets­politiska omvälvningen på 20 år. Vägen dit har blottat en djup spricka i regeringen.

Man talade om vädret den sommaren. Snön som föll över fjällen i mitten av juni. Den svinkalla midsommaren. Rekordvärmen som uppmättes i juni. Torkan. Den stora skogsbranden i Västmanland. Sedan augusti. Skyfall, blixtoväder och översvämningar i Västsverige.

Sådant som svenskar älskar att prata om.

Det var valår, och enligt opinionsmätningarna skulle det bli regeringen Reinfeldts sista sommar. Åtta år av alliansstyre var snart till ända. I Rosenbad hade man sparat ett stort beslut. Det så kallade värdlandsavtalet med Nato.

Avtalet – som skulle underlätta för Sverige att ta emot militär hjälp från Nato i såväl fredstid som krissituationer – var en av de största säkerhetspolitiska omvälvningarna i Sverige på decennier. Det skulle förändra hela den geopolitiska maktbalansen mellan USA och Ryssland och leda till den här mandatperiodens mest utdragna och uppslitande inrikespolitiska strider.

Men det var senare.

När alliansregeringen den 26 juni gav Försvarsmakten klartecken att börja förhandla med Nato var avtalet fortfarande okänt för allmänheten. Man hade väntat tills riksdagen stängt för sommaren för att undvika debatt. Försvarsmakten, som drivit och förberett frågan i åratal, betade av pappersarbetet på några veckor. Den 28 augusti, innan riksdagsledamöterna ens var tillbaka från semestern, gav regeringen överbefälhavare Sverker Göransson mandat att underteckna avtalet.

Allt hade glidit under radarn, precis som det var tänkt.

2014 var trots allt ett valår. Och man vinner inga val på utrikespolitik, som statsvetarna brukar säga. Speciellt inte genom att närma sig Nato i ett land där alliansfriheten länge ansetts helig.

Värdlandsavtalet signerades mitt i valrörelsen, bara tio dagar före valet, av Sverker Göranson och Natos befälhavare i Europa, Phil M Breedlove. Ceremonin som ägde rum på en exklusiv golfresort i Wales, där Nato samlats för sitt viktigaste toppmöte sedan kalla krigets slut.

Tidigare under året hade Ryssland invaderat Ukraina.

Det som i årtionden varit en vilsen försvarsallians hade plötsligt återfunnit sitt syfte. Precis som när Nato skapades 1949 handlade det återigen om att garantera den kollektiva säkerheten i Europa. Men för första gången fick nu Karin Enström – som representant för Sverige, ett land som inte var medlem av försvarsalliansen – slå sig ner runt bordet med försvarsministrarna från de 28 Nato-länderna.

Sverige skulle från och med nu få vara med och planera Nato-övningar och delta i ett utökat underrättelsesamarbete. USA kallade det »ett guldkort«, en unik ställning bland försvarsalliansens många samarbetsländer.

Det inkluderade i princip allt utom säkerhetsgarantin som kom med ett fullvärdigt medlemskap.

Så strategiskt viktig var Sverige för den transatlantiska försvarsalliansen. Med värdlandsavtalet på plats skulle amerikanska trupper snabbare få tillgång till svenska hamnar och flygbaser i händelse av en öppen konflikt med Ryssland.

Vilket var precis vad Nato-ledarna på Celtic Manor i Wales rustade för.

VFceltic-manor
Värdlandsavtalet med Sverige var viktigt för Nato-ledarna.

Inför ett stort pressuppbåd deklarerade Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen att alliansen »står med Ukraina«. Han meddelade att Nato skulle inrätta en snabbinsatsstyrka som skulle stationeras i östra Europa och backas upp av luftförsvar.

I ett uttalande från Vita huset förklarades att USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien »enats om behovet av att låta Ryssland betala ett växande pris för sitt agerande«.

Med det nysignerade värdlandsavtalet med Nato var Sverige mitt i vad som såg ut att vara ett nytt kallt krig.

Men för att avtalet skulle börja gälla krävdes att riksdagen, som regeringen Reinfeldt så skickligt rundade sommaren 2014, gav den sitt godkännande. Och på hemmaplan började nu ett politiskt inbördeskrig ända upp på regeringsnivå, som 17 månader senare är på väg att få sin upplösning när avtalet i slutet av denna månad läggs fram för riksdagen.

Den andra söndagen i september 2014 förlorade alliansen valet. Den 3 oktober 2014 läste statsminister Stefan Löfven upp sin första regeringsförklaring. I den stod det:
»Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato. En modern svensk säkerhetspolitik byggs i stället på ett ökat samarbete inom Norden, Östersjöområdet, EU och FN.«

Efter maktskiftet landade frågan om värdlandsavtalet på Peter Hultqvists bord. Att socialdemokraternas starke man i Dalarna, som under sina 17 år som kommunalråd i Borlänge sysslat med näringslivsfrågor och falangsstrider, skulle bli försvarsminister var mest en slump.

Absolut inget som Hultqvist hade planerat när han valdes in i riksdagen 2006.

Men man tar den uppgift som partiet tilldelar en, tänkte han, när Håkan Juholt utsågs till partiledare 2011 och Hultqvist fick frågan om att ersätta honom som försvarspolitisk talesperson och ordförande i försvarsutskottet.

Lika oväntat var det att vänstersossen och Nato-motståndaren Hultqvist – som avbröt sin värnplikt på Dalaregementet I13 i Falun efter bara 57 dagar och ansökte om vapenfri tjänst – skulle bli så omkramad av försvarsetablissemanget.

Han vann deras förtroende först i försvarsberedningen, där han drev en hårdare linje mot ryssarna och föreslog mer pengar till försvaret än vad moderaterna gjorde. Sedan som färsk försvarsminister, som omgående kastades in i en ubåtsjakt i Stockholms skärgård, och på presskonferenserna framstod som en handlingskraftig man som inte darrade på manschetterna.

Efter det hade han regeringens näst högsta popularitetssiffror, endast överträffad av utrikesminister Margot Wallström. Sveriges mest kända försvarsbloggare Carl Bergqvist, mer bekant som »Wiseman’s Wisdoms«, beskrev hur imponerad han var av den nya försvarsministern. Det dröjde inte länge innan förre moderata försvarsministern Mikael Odenberg förklarade att Hultqvist var bättre än de moderata företrädarna Sten Tolgfors och Karin Enström.

VFhultqvist
Peter Hultqvist var en oväntad försvarsminister men han blev snabbt populär.

För Peter Hultqvist var frågan om värdlandsavtalet med Nato enkel. Avtalet, ansåg han, låg i linje med den så kallade solidaritetsförklaringen som riksdagen antog 2009 som bygger på att Sverige ska kunna »ge och ta emot civilt och militärt stöd«. Det låg också i linje med Hultqvists egen doktrin, som menade att ett svenskt medlemskap i Nato var onödigt så länge samarbetet med försvarsalliansen och framför allt USA fördjupades.

Hultqvist hade gett sitt medgivande till värdlandsavtalet redan när alliansregeringen beslutade om det sommaren 2014, och då sagt till Svenska Dagbladet att »allvaret i omvärldsläget understryker vikten att vi håller ihop och har breda uppgörelser i riksdagen«.

Även socialdemokraternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin hade gett sitt godkännande.

Men Hultqvists problem, nu när det var hans uppgift att lotsa frågan genom riksdagen, var att avtalet bara hade förankrats hos en liten klick i den socialdemokratiska partiledningen. Hos många i partiet fanns det en grundmurad skepsis till allt som kunde tolkas som ett närmande av Nato, som nu började synas i tidningarnas debattsidor.

Den socialdemokratiska utrikespolitiken styrdes inte längre av Ahlin, utan av Margot Wallström, som hellre ville samarbeta i FN än med Nato och gillade att prata om nedrustning. Gamla utrikesrävar i partiet som Pierre Schori och Maj-Britt Theorin var aktiva motståndare och varnade för att avtalet var en smyganslutning till Nato och att det öppnade upp för kärnvapen på svensk mark.

Även toppdiplomaterna Hans Blix och Rolf Ekéus argumenterade emot.

Inom miljöpartiet, som socialdemokraterna nu satt i regering med, var kritiken om möjligt ännu hårdare. Partiet, med sina djupa rötter i fredsrörelsen, hade deklarerat missnöje redan från början.

– Ett närmande till Nato skulle öka konfliktytan mellan Nato och Ryssland samt öka spänningarna i Östersjön. Det är ett steg i fel riktning, sa Peter Rådberg, som då var miljöpartiets försvarspolitiska talesperson, till Svenska Dagbladet.

– Rysslands president Vladimir Putin vill inget hellre än att Peter Rådberg säger just detta, replikerade liberalernas försvarspolitiska talesperson Allan Widman.

Det som för Peter Hultqvist mest var en fråga om teknikaliteter utvecklades snabbt till ett flerfrontskrig med djupa skyttegravar. Försvarsministern låg i strid med delar av sitt eget parti, regeringen var splittrad och olika departement i regeringskansliet skulle snart börja bråka sinsemellan.

Oppositionen gjorde inte livet enklare för Hultqvist. Under sensommaren 2015 svängde både centerpartiet och kristdemokraterna i Nato-frågan, vilket öppnade upp ännu en konfliktlinje. Samtliga fyra allianspartier var nu för ett svenskt Nato-medlemskap. Och Peter Hultqvist tvingades motvilligt debattera mot Nato samtidigt som han försökte rädda det alltmer ifrågasatta värdlandsavtalet med samma försvarsallians.

I september 2015 kom uppgifter i tidskriften Foreign Policy om att USA börjat damma av och uppdatera sin planering i händelse av krig i Östersjön, dokument som legat i låda sedan kalla kriget. Krigsspel visade att Ryssland skulle inta Baltikum inom 48 timmar, såvida Nato-styrkor inte först tog kontroll över Gotland.

Svensk säkerhetspolitik har alltid varit ett dubbelspel. Mellan 1949 och 1992 löd den officiella doktrinen »alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig«. I hemlighet hade man försvarssamarbete med västmakterna och säkerhetsgarantier från USA; med omfattande praktiska förberedelser för att kunna ta emot militärt stöd vid ett angrepp utifrån.

Något som Sovjetunionen var väl medvetet om.

I maj 1994, när kalla kriget var över, gick Sverige med i Nato-samarbetsorganet Partnerskap för fred. Förhållandet till Nato kom därefter att präglats av de små stegens politik, där samarbetet – genom systemanpassning, övningar och internationella insatser – sakta men säkert har fördjupats.

Värdlandsavtalet vore att sätta på pränt det som länge gällt men som tidigare dolts.

Att försvarsminister Peter Hultqvist gång på gång försäkrade att avtalet inte ger Nato rätt att verka på svenskt territorium utan en svensk inbjudan, och att det egentligen bara handlar om att förbereda juridiska detaljer som tullfrihet och momsbefrielse, lugnade knappast kritikerna.

Vad Nato-motståndarna oroade sig över var det som inte stod i värdlandsavtalet. Ingenstans, vare sig  i avtalet eller den medföljande promemorian från försvarsdepartementet, stod att Nato-länderna var förbjudna att föra in kärnvapen på svenskt territorium. Ingenstans stod det att den militära alliansfriheten fortfarande gällde.

Kunde man lita på Peter Hultqvist – när hans företrädare under lång tid fört medborgarna bakom ljuset?

I slutet av oktober 2015 meddelade Peter Hultqvist att Sverige övervägde att gå med i Natos center för strategisk kommunikation, Stratcom i Riga, för att stärka förmågan att bemöta psykologisk krigföring. Två dagar senare skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg: »Peter Hultqvist åtnjuter ett omotiverat gott rykte som försvarsminister, även bland meningsmotståndare. Det beror på att han är foglig och mjukryggad.«

I regeringskansliet hade värdlandsavtalet lett till en infekterad strid om vem som egentligen bestämde över svensk säkerhetspolitik. Utrikesministern eller försvarsministern? Källor i regeringskansliet uppger att en alltmer ansträngd Hultqvist försökte stoppa UD-anställda från att tala om militär alliansfrihet eller argumentera mot Nato för att inte underminera hans kampanj för värdlandsavtalet.

Det gjorde utrikesminister Margot Wallström rasande.

När Hultqvist efter terrordåden i Paris ville erbjuda svenskt stöd till Frankrike genom att skicka Jas-plan i kampen mot Islamiska staten – med hänvisning till EU:s solidaritetsklausul – satte Wallström stopp.

Hultqvist var så förbannad efter regeringsbeslutet att han stängde av sin mobiltelefon och vägrade att svara på journalisternas frågor.

Ministrarna körde sina egna race och Sverige hade nu två säkerhetspolitiska linjer, en styrd från försvarsdepartementet och en från UD.

Maktkampen handlade lika mycket om personerna som om det politiska innehållet.

VFwallström
En maktkamp utspelade sig mellan försvarsminister Hultqvist och utrikesminister Wallström.

Peter Hultqvist var van att styra och ställa från tiden i Dalarna. Han var också lättsmickrad, som en person uttrycker det, av sina nya vänner i försvarsetablissemanget.

Hans närmaste medarbetare på försvarsdepartementet var alla försvarsmänniskor utan någon politisk erfarenhet. Statssekreteraren Jan Salestrand, tidigare chef för Försvarsmaktens högkvarter och ledningsstab. Rådgivaren Anneli Gregor, från ÖB:s ledningsstab. Pressekreteraren Marinette Nyh Radebo, med 30 år i försvarsindustrin bakom sig.

Det var därför inte så konstigt att Hultqvists linje i stort sett var identisk med Försvarsmaktens, som hela tiden varit drivande bakom närmandet av Nato och tecknandet av värdlandsavtalet. Det var heller inte underligt att den krockade med gamla antikärnvapenaktivisten Margot Wallströms linje. Hon, som efter alla år på den storpolitiska scenen i EU och FN, nu ville bedriva en feministisk säkerhetspolitik från Arvfurstens palats – byggd på nedrustning och alliansfrihet.

Till slut insåg Hultqvist att han behövde Wallströms stöd för att få igenom avtalet.

Hon var inte direkt emot det, utan insåg att det redan var påskrivet och snart skulle läggas fram inför riksdagen. Men hon var angelägen om att få vara med och bestämma.

Topptjänstemännen från UD och försvarsdepartementet möttes under hösten 2015 för att reda ut konflikten. Mats Andersson – statssekreterare från samordningskansliet – och Åsa Lindestam – vice ordförande i försvarsutskottet – var med för att medla och punkt för punkt gå igenom frågetecken kring värdlandsavtalet och den militära alliansfriheten.

Det krävdes fyra långa möten för att reda ut allt.

Den 9 januari skrev Svenska freds- och skiljedomsföreningens ordförande Anna Ek en debattartikel i nätmagasinet Mänsklig Säkerhet om att Sverige kan användas som bas för Natos militära aktiviteter om värdlandsavtalet godkänns: »Att tro att vi själva äger möjligheten att säga nej vid en sådan förfrågan är naivt. Det politiska trycket på Sverige kommer att bli så stort att vi inte skulle ha någon realistisk möjlighet att säga nej.«

Högfjällshotellet i Sälen är det försvarsindustriella komplexets Mecka i Sverige. Dit ett par hundra försvarspolitiker, myndighetschefer och höga militärer vallfärdar varje år för Folk och Försvars årliga rikskongress.

Det är Peter Hultqvist hemmaplan, och det märktes när han ställde sig på scenen en måndag halvvägs in i januari i år. Bekvämt vilade han händerna på podiet och lutade sina kilon över manuset.

– Ambassadörer, överbefälhavare, mina damer och herrar, sa han på sitt distinkta dalmål.

Han strök publiken medhårs i några minuter. Talade om att sol i dag kan vara mörker i morgon och att vi därför måste rusta oss och öka vårt militära samarbete. Sånt som försvarsmänniskorna gillade att höra. Sedan kom huvudnumret:

– Varför sprids det konsekvent myter, felaktigheter och desinformation om vad värdlandsavtalet innebär? Jag ställer mig också frågan: Vem tjänar på det?

Hultqvist radade upp påståenden i debatten om värdlandsavtalet som han vände sig emot: att Sverige skulle tvingas acceptera utplacering av kärnvapen på svenskt territorium, acceptera permanenta Nato-baser och att Nato-soldater skulle få straffimmunitet inom landets gränser.

– Jag vill bara klart och tydligt deklarera: detta är lögn och förbannad dikt. När saker som detta sprids i debattens undervegetation handlar det om att så osäkerhet och plantera myter. Det är ett klassiskt sätt att arbeta för den som vill underminera, sa han.

Han nämnde inte Ryssland förrän flera meningar senare. Men alla i rummet förstod vad han syftade på; att regimen i Moskva försökte påverka utländska mål via tusentals betalda nättroll var vid det här laget välkänt. Hultkvist hade själv fallit offer för ett falskt twitterkonto och ett fabricerat brev undertecknat i hans namn som spårats tillbaka till Sankt Petersburg.

– Sanningen är den att det inte kommer in ett enda stridsfordon, stridsflygplan eller pistol på svenskt territorium utan en inbjudan från Sveriges regering. Det är grundläggande för hela värdlandsavtalet.

– Så ser verkligheten ut! Punkt slut!

Utspelet var del av en större offensiv från försvarsdepartementet, där man mötte informationskriget med samma medel. Dagen innan hade Hultqvist framfört samma budskap i en intervju med Dagens Nyheter.

Många som engagerat sig i debatten om värdlandsavtalet kände sig utpekade. Om inte som ryska påverkansagenter så åtminstone som Vladimir Putins nyttiga idioter. Det var riktigt fult gjort, tyckte Svenska Freds ordförande Anna Ek, som omgående gav mothugg och kallade Hultqvist för både ignorant och oproffsig.

Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld – som är ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet och adjungerad i partiets verkställande utskott – bloggade: »Jag tycker det är olyckligt att försvarsministern använder ett språkbruk som mer bidrar till att förvilla och att trissa upp konfliktnivån än till att skapa klarhet.« Han tillade: »Tala klarspråk eller var tyst är ofta en god regel.«

Men Peter Hultqvist tänkte inte vika ner sig för några halvpacifister.

Det här var ett krig som försvarsministern skulle vinna.

Den 22 februari krävde sex framstående miljöpartister i en debattartikel i Aftonbladet att värdlandsavtalet måste omförhandlas:

»Ett värdlandsavtal och en process som inte förändras enligt ovan är oförenligt med den gröna rörelsens grundvärderingar och står i strid med Miljöpartiets valmanifest och partiprogram«, skrev bland andra riksdagsledamoten Carl Schlyter och före detta språkröret Per Gahrton.

Samma dag replikerade moderaternas Karin Enström och Hans Wallmark:

»Det är oansvarigt av mp att sprida myter om värdlandsavtalet som bara gynnar regimen i Moskva och skapar osäkerhet kring Sveriges säkerhetspolitiska linje.«

VFnatoövning
Sverige samarbetar med Nato, på bilden ses en övning i Norge. Det kan ske på svensk mark men Peter Hultqvist betonade att Sverige har sista ordet i frågan och ingen annan.

Utrikesministern hade bestämt sig för att få sista ordet.

Om Folk och Försvar var Peter Hultqvists tillfälle i rampljuset så var den årliga utrikesdeklarationen i slutet av februari Margot Wallströms. Hon utnyttjade det till att slå undan benen för försvarsministern.

Dagen före deklarationen tog Wallström emot journalisten Annika Ström Melin i Arvfurstens palats och gavs utrymme att breda ut sig i Dagens Nyheter.

Ström Melin frågade om värdlandsavtalet.

– Krävs det ett klarläggande om att Sverige inte accepterar kärnvapen på svenskt territorium?

– Ja, debatten som förs visar kanske att det behövs. Det finns så många missförstånd om detta som måste klaras ut, svarade Wallström.

– Försvarsminister Peter Hultqvist hävdar att avtalet inte ger Nato en sådan rätt och att ett tillägg därför inte behövs, inflikade DN-reportern.

– Ja, men det kanske krävs ett politiskt förtydligande, inte minst för vår koalitionspartner i regeringen.

– För oss är dessutom den folkliga förankringen viktig. Det var den förra regeringen som beslutade om avtalet utan att ha debatt, svarade Wallström.

Frågan var om utrikesministerns uttalanden var att klassa som myter, felaktigheter eller desinformation enligt försvarsministerns skala.

Från riksdagens talarstol hyllade Margot Wallström dagen efter den militära alliansfriheten och meddelade att regeringen skulle tillsätta en särskild ambassadör för arbetet med internationell nedrustning.

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Valter Mutt kände sig uppenbarligen stärkt av regeringens dubbla budskap. I den utrikespolitiska debatten förklarade han att Peter Rådbergs uttalande från valrörelsen 2014 om att Sverige inte bör ingå ett värdlandsavtal med Nato fortfarande gällde som partiets ställningstagande.

– Det är klart att vi står fast vid det. Hade jag varit statsminister hade det inte blivit något värdlandsavtal, sa Mutt.

Men frågan var vem man kunde lita på. Var Valter Mutt uttryck för en växande kritik inom miljöpartiet eller var han i själva verket i opposition i ett parti som i sin tur var i opposition i regeringen, och därför inte hade mycket att säga till om?

Lyssnade man på partiets försvarspolitiska talesperson Jakop Dalunde var tonen inte alls lika bestämd.

Från miljöpartiets båda språkrör var det alldeles tyst om värdlandsavtalet.

Skulle man sätta ner foten den här gången eller skulle man låta sig köras över av socialdemokraterna, precis som i migrationsfrågan?

Den 26 februari sa miljöpartiets riksdagsgrupp ja till värdlandsavtalet. Den 28 februari publicerade Margot Wallström och Peter Hultqvist en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans med miljöpartiets säkerhetspolitiska talesperson Pernilla Stålhammar och miljöpartiets försvarspolitiska talesperson Jakop Dalunde. Dagen efter skickade regeringen ut värdlandsavtalet på lagrådsremiss.

Om det var en seger för Peter Hultqvist så var det en med många förluster.

Ett och ett halvt år hade det tagit försvarsministern att få med sig partiet och regeringen att sluta upp bakom värdlandsavtalet. Det hade kostat honom. I politiskt kapital och popularitet.

I bakgrundstexten som medföljde avtalet med Nato hade utrikesdepartementet fått in sina skrivningar om vikten av den militära alliansfriheten. Och försvarsdepartementet tvingats göra en rad tillägg för att bemöta de påståenden – om kärnvapen och självbestämmande – som Hultqvist några veckor tidigare kallat myter med syfte att underminera den svenska säkerhetspolitiken.

Så löper arbetet vidare i en splittrad regering med så otydligt ledarskap att ministrar får obegränsat med utrymme att driva motstridiga linjer.

Peter Hultqvist hann knappt ta sig ur korselden innan han hamnade i nästa.

Samma dag som Lagrådet gav tummen upp åt värdlandsavtalet – 1 mars 2016 – deltog Försvarsmakten i militärövningen Cold Response, där amerikanska trupper tränade landstigning i Norge.

I TV4:s Nyheterna sa USA:s arméchef för Europatrupperna, Ben Hodges, att han ville öva på att snabbt förflytta amerikanska luftvärnsrobotar in och ut på svensk mark för att sända en signal till Ryssland.

Solen hade ännu inte gått upp, det var stjärnklart och frisk sunnanvind.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera