Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Putins plan för Syrien

Ryssland har gjort en bättre analys än USA, EU och Nato. Målet är att hålla kvar Bashar al-Assad vid makten. Till varje pris.

Det vita bombplanet dånade in över Aleppos klarblå himmel och släppte sin last av ryska klusterbomber. Ett hastigt blixtrande sken lyste upp hela stadsdelen. Långa rader av flervåningshus rasade ihop, grå rök steg mot himlen. Bara sekunder senare sken samma blixtar upp ännu en stadsdel. Byggnader kollapsade, sjukhus och skolor blev till grus. Män, kvinnor och barn dog. Exakt hur många offer flygattackerna krävde är fortfarande osäkert, men de inträffade tre dagar efter att den ryske utrikesministern Sergej Lavrov i München förutspått en möjlig vapenvila i Syrien. Bara en vecka innan Obama och Putin i telefon kom överens om att vapenvilan skulle inledas den 27 februari. Under tiden fortsatte bombningarna, och Frankrike och människorättsorganisationer anklagade Ryssland för att begå krigsbrott.

Krig är lika hänsynslösa som de alltid varit. Amerikanska krigsplan har bombat människor till döds för att rädda kvar värre diktatorer än Bashar al-Assad vid makten. Men den brutala ryska offensiven i Syrien är svårsmält för väst på mer än humanitära grunder. Den varslar om att det är Putin som håller på att vinna kriget, och att Ryssland, till skillnad från väst, från början analyserat det syriska kriget bättre än USA, EU och Nato. Samtidigt har det varit svårt att fullt ut förstå de ryska avsikterna. Som om ryssarna inte tycks lita på kraften i sin egen avsikt, har man blandat upp informationen om den med desinformation.

Det kan vara läge att agera djävulens advokat och försöka förstå de ryska bevekelsegrunderna. En lämplig början är hos Sven Hirdman. Han är en av Sveriges främsta Rysslandskännare, har arbetat med Ryssland sedan 1958, varav tolv år som diplomat i Moskva och som ambassadör mellan 1994 och 2004. Förra året kom Hirdmans bok »Ryssland och svensk säkerhetspolitik«. Där berättar han om sina möten med ryska ledare från Chrusjtjov till Putin. I debattartiklar har han de senaste åren tagit ställning mot ett svenskt Nato-medlemskap. Om Hirdman har vissa sagt att han är »Putins röst i Sverige«. Hirdman själv säger att han bara försöker förklara hur ryssarna tänker, och berättar att han var i Moskva när upproret mot al-Assad började i Syrien 2011.

– Jag pratade med ryska viceministrar som sa att om Assad faller utbryter fullständig anarki. Det blir mer kaotiskt än Irak, snarare som Somalia och Afghanistan. Ledande ryska arabister gjorde en bedömning av ett Mellanöstern som inte skulle bli sig likt om Syrien som stat kollapsade. I Syrien med sin stora religiösa och etniska mångfald, med en komplicerad regional rivalitet med Turkiet, och med stöd från Iran, skulle ett undanröjande av Assad helt enkelt få katastrofala konsekvenser, var den ryska bedömningen. Från rysk sida tyckte man att västmakternas stöd till upproret dels bortsåg från lokala förutsättningar och förvärrade situationen, dessutom var stödet till rebellerna ett uttryck för arrogans, eftersom det gavs utan hänsyn till Ryssland, som kände till förutsättningarna, säger Sven Hirdman.

Det är svårt att blunda för att händelseutvecklingen i Syrien har visat att ryssarna varit bättre informerade än väst om vad kampen mot Assad skulle resultera i. Syrien har länge varit strategiskt viktigt för Ryssland. I mitten på 1950-talet, när dåvarande Sovjetunionen som en av efterkrigstidens två supermakter ville skaffa inflytande i Mellanöstern, knöts de första kontakterna. När Hafez al-Assad genom en statskupp 1971 tog makten i Syrien fördjupades alliansen. Sovjet blev Syriens främsta vapenleverantör. Den ryska flottan fick en bas i kuststaden Tartus, nära gränsen till Libanon. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 övertog Ryssland flottbasen. Sedan 2009 har man muddrat och renoverat hamnen för att större fartyg ska kunna lägga till. I dag finns 1 700 ryska militärer i Tartus, och man har en radarstation som kan övervaka utvecklingen på marken i hela regionen. Syrien är helt enkelt strategiskt viktigt för Ryssland, som ser västs stöd till sunnigrupper i landet som ett fatalt misstag, en säker väg mot att regionen tas över av nomad-jihadistiska rörelser, som i Afghanistan.

 Sven Hirdman:

– Ryssarna tycker att utvecklingen i Libyen gett dem vatten på sin kvarn. I Libyen hade Khadaffi störtats, men någon demokrati blev det långt ifrån. Ryssarna känner sig medskyldiga, eftersom de lade ner sina röster i FN:s säkerhetsråd när Storbritannien och Frankrike fick klartecken att bomba. Men de gick också in med marktrupper, i strid med FN-resolutionen. »Aldrig att vi gör något sådant mer«, sa ryssar jag talade med när kriget i Syrien började bli fragilt 2011–2012 och alla började hata Assad. Ryssarna retade sig på att väst fortfarande trodde att man kunde få bort Assad med egna metoder, väst körde sitt eget race. Ryssland insåg att Assadregimen borde avvecklas, men på sikt. För Ryssland är det viktigt att bevara Syrien som stat, och man tyckte att väst var naiva. Ryssarna har hela tiden varit inne på att tills vidare rädda Assad. Man tycker att han är en seriös förhandlingspartner.

Våren och sommaren 2015 såg läget i Syrien alltmer osäkert ut för Assad. Islamiska staten ryckte fram och Damaskus såg ut att kunna falla senast under hösten. Assad ringde Putin och bad om hjälp. Den 30 september flög ryska krigsplan in över Syrien och inledde vågor av luftbombardemang. Putin sa att syftet med denna första ryska krigsinsats utanför gamla Sovjet-unionen sedan Sovjet upphörde, var stoppa jihadistisk terror. Men det var ett av många förvirrande ryska budskap. Attackerna de första dygnen avsåg något annat. Bomberna träffade den väststödda Fria syriska armén och andra islamiska grupper, men inte IS. Allt de väststödda trupperna uppnått under fyra krigsår sopades bort på ett par dagar.

Ryssarna tycker att man har rätt att bomba, eftersom man till skillnad från alla andra främmande trupper i Syrien faktiskt är ombedd att komma av den än så länge erkända syriska staten.

Först i november 2015 började ryssarna bomba IS-mål. Strategin att angripa Assads motståndare oavsett gruppering i första hand, och därefter IS, ger en vink om hur ryssarna själva prioriterar sina syften i Syrien. Att hålla kvar Assad vid makten är viktigast. Det är det övergripande strategiska målet. Därefter kommer kampen mot den muslimska terrorismen. Den ryska rädslan för muslimsk fanatism behöver inte piskas upp. Den finns ständigt närvarande i den egna nationella erfarenheten. Kaukasiska muslimska terrorister sprängde tunnelbanan i Moskva 1994. I Kaukasus finns starka radikala muslimska rörelser, och även i Volgadalen. Ryssland vill inte ha ett eget inbördeskrig med muslimska jihadister. Många ryska jihadister har rest till Syrien för att kriga. Bättre att bomba dem där än att behöva göra det i det egna landet.

– Det finns ju en okänslighet för människoliv i den ryska krigföringen. Så har det alltid varit. Man bombar, men terrorister döljer sig ju i civilbefolkningen, det är collateral damage, som amerikanerna säger. Det finns en brutalitet i rysk militär men den är inte avsiktlig, säger Sven Hirdman.

Brutalitet, men också konsekvens och bakom dimridåerna: en Syrienpolitik helt i linje med en egen analys. Det är vad som skiljer den ryska hållningen från den i väst. Vapenvilan, med sina kryphål som i praktiken säger att den gäller alla utom de som Assad och Ryssland tycker att man vill fortsätta att bomba, IS och Nusrafronten, är i sig ett bevis på att det är ryssarna som är på väg att vinna.

Gudrun Persson, Rysslandsforskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, säger att den ryska militära aktiviteten också handlar om att man vill ta plats på världsarenan, men att det bakom den nuvarande ryska ledningens agerande även finns en syn på hur man ska förhålla sig till folkliga uppror i andra länder. Det är en syn som skiljer sig från hur man i västvärlden ser på liknande uppror. Revolten mot Assad som inleddes 2011 sågs i väst som en fortsättning på en demokratiseringsvåg, och att stödja kampen mot diktaturerna var en del i att stödja utvecklingen av demokrati och rättsstater.

– Den ryska politiska ledningen delar inte den synen, säger Gudrun Persson. Vladimir Putin sa nyligen att modern historia känner ett antal exempel på hur det brukar gå när USA vill bomba fram demokrati och nämnde Irak, Libyen och Jemen. Vilket styrelseskick en folklig revolt leder till är dessutom enligt ryssarna upp till de enskilda länderna att avgöra själva. Om det blir auktoritärt är det lika mycket värt som om det blir demokratiskt. Den nuvarande ryska ledningen erkänner inte att folk kan få för sig att ett förtryck är nog och vilja resa sig. Det är en mycket diskutabel hållning, men vill man förstå Rysslands agerande måste man inse att det är så.

Ryssland vill återta en roll som central aktör i världspolitiken. Det har lyckats. Telefonsamtalen mellan Putin och Obama om vapenvila i Syrien ledde också till att man bestämde sig för att återupprätta en hotline mellan Washington och Moskva.

– Att det var Putin själv, i direktsändning i rysk tv, som efter förhandlingarna om eldupphör med USA förklarade och garanterade överenskommelsen, visar hur viktig den är för Putin personligen, efter all kritik mot ryskt agerande, säger Sven Hirdman.

Internationella framgångar är viktiga för Putin på hemmaplan. På rysk tv spelas det upp långa inslag om flyginsatserna i Syrien. Rubriken lyder »Luftens herrar« och inslaget visar gamla arkivbilder på ett jaktplan, en SU-355, mycket likt det plan som i mitten av februari släppte klusterbomber över Aleppo. Filmen i rysk tv visar hur planet gör loopar i luften, ackompanjerat av upphetsade reporterröster.

Gudrun Persson skriver i en kommande artikel i Vårt Försvar om hur det sociala kontraktet har skrivits om när man inte längre kan erbjuda ekonomisk tillväxt återstår stormaktstillhörighet.

– Efter Ukraina avtog den nationalistiska yran, berättar Gudrun Persson. Det behövs något nytt att samlas kring. Med Syrien erbjuds stormaktsstatus och samling kring ett angripet fosterland.

Om vapenvilan håller och huminaitär hjälp kommer fram ska fredsförhandlingarna mellan den syriska regeringen och rebellerna återupptas den 9 mars.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera