Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Zlatansyndromet

Det är dags för sportjournalisterna att sluta agera hejaklack och börja granska.

Jag tycker synd om Zlatan, jag menar det. Här gör han allt han kan för att ge journalistkåren motstånd och det enda han får tillbaka är ett bröl. Ett kollektivt bröl av distanslös beundran.

»Då och då händer det att det föds en människa med övernaturliga krafter i världen. En människa som gör det där ingen annan tycks lyckas med.« Så inleder Pamela Andersson sin krönika om Zlatan i Söderhamns-Kuriren och den fortsätter i samma anda. Hon skriver om »ett glow som liksom strålar inifrån«, »en bländande färgstark aura«, »en personlighet som ett enormt magnetfält«.

Ingår frälsning i sportjournalisternas uppdrag? Jag undrar, eftersom journalisterna som bevakar Zlatan för det mesta ägnar sig åt mirakelosande svammel. Ibland liknar det blind förälskelse. Som när Expressens Mats Olsson satt på ett hotellrum i ett regntungt Köpenhamn i november förra året och deppade inför det som kunde bli Zlatans sista landslagsmatch. Och mindes hur allting började: »Jag erkänner: Jag föll för honom första gången jag såg honom, och då hade han inte ens spelat i matchen med Malmö FF.« I rättvisans namn ska sägas att det inte bara är sportredaktionerna som kapitulerat inför Zlatan. I dagarna har en reklamfilm han gör för ett dryckesföretag slagits upp stort på landets nyhetssajter. Inte konstigt att företagen slåss om att få associeras med fotbollsspelaren. Marknadscheferna, och Zlatan själv såklart, vet vad journalistkårens devota kärlek är värd. Minns bara när DI Weekend publicerade ett nio sidor långt bakom-kulisserna-reportage av Jan Gradvall inför premiärvisningen av Volvos reklamfilm. Som det såldes bilar!

Hyllningarna av Zlatan är så iögonenfallande att man måste ställa sig frågan vem som inte får samma välvilliga behandling och varför? Representerar du landslaget så ingår det att svara, förklarade sportjournalisten Johan Esk i Dagens Nyheter efter att Charlotte Kalla visat sig ovillig att prata med journalister under några tävlingar i Falun nyligen. »När Zlatan spelar i PSG eller om Kalla börjar köra för ett proffsteam på långsloppstouren går det inte att ställa de kraven. De representerar då inte Sverige.«

Ja, då så.

I vevan då medeldistanslöparen Abeba Aregawi ertappades med olovliga preparat konstaterade samma Johan Esk att hon aldrig vann folkets kärlek. »Hon tände knappt ens folkets intresse.« Men varför?

Sällan hörs det talas om ett kollektivt »vi«, svenskhet och Sverige på ett lika slängigt och oreflekterat sätt som inom sportjournalistiken.

I sin kandidatuppsats »Löperska på löpet« undersöker statsvetaren Amanda Holm Strandqvist just rapporteringen kring Abeba Aregawi under friidrotts-VM i Moskva 2013. Slutsatsen: det som var positivt kring Abeba Aregawi beskrevs som svenskt – att hon sprungit hem det första svenska medeldistansguldet sedan OS i London 1948. Det negativa däremot, till exempel att hon inte stödde Emma Green Tregaros hbtq-kampanj, hade med hennes etiopiska identitet att göra.

Det tog lång tid innan Zlatans beteende ansågs vara svenskt nog.

Men det är glömt nu.

Journalistkåren har fullt sjå med att tradera Zlatan-skämt om Eiffeltornet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera