Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Älskade assistent

Poliser ska få jaga bovar på heltid igen, läraren lära ut och läkaren bota patienter. Allt för att en utdöd yrkeskategori nu gör comeback.

»Egentligen är det rena vansinnet«, säger ekonomiprofessor Magnus Henrekson, chef för Institutet för näringslivsforskning, IFN.

Han skrattar lite uppgivet vid tanken. De flesta av hans professorskolleger på universiteten saknar assistenter eller sekreterare. De får numera ägna en stor del av sin tid med att boka resor och konferenser, kopiera papper och syssla med allehanda administration i stället för att jobba med huvudsysslan; akademisk forskning eller undervisning.

Själv har han en sekreterare, men det är snarast ett undantag.

Många känner nog igen snacket, att man numera ska »göra allting själv«. Det gäller inom polisen, åklagarmyndigheten, sjukvården, skolan, universitet och högskolor, handel, ja mer eller mindre överallt i arbetslivet.

Det handlar om en typ av jobb som fanns förut, men som har försvunnit. Förutom sekreterare också civila polisassistenter, vårdbiträden, lärarassistenter.

Även inom journalistiken. På Sveriges Radios Ekoredaktion fanns på åttiotalet tre sekreterare i reporterkorridoren. Kompetenta kvinnor som höll ordning på allt från kopieringsmaskiner och resedokument till journalister på gränsen till sammanbrott. I slutet av nittiotalet fanns det bara en administrativ befattningshavare kvar.

Lika vanliga är berättelserna om vart sysslorna har tagit vägen. Att de hamnat på proffsens bord. På radioreportrarna som blev kvar. På sjukhusläkaren som fått nya arbetsuppgifter vid sidan av jobbet som kirurg. Rena rockar och skyddskläder får hen hämta själv i förråd långt borta från operationssalen. På ekonomiprofessorn, som får gå till kopiatorn själv. Den senaste tiden har de här yrkena åter hamnat på allas läppar.

I flyktinginvandringens spår har det dragit i gång en debatt om behovet av fler nya jobb. Eftersom många av dem som kommer har liten eller ingen utbildning har arbetsgivare och politiker sin lösning klar: fler jobb som vem som helst klarar av. De har kallat dem »enkla jobb«. Svenskt Näringsliv hävdar att det behövs 300 000 nya jobb.

Det handlar om städ- och andra typer av renhållningsjobb. Packa kassar i matbutiken är ett annat.

Men det har också handlat om mer komplexa sysslor. Vi kan kalla dem svårare enklare jobb. På sista tiden har inläggen som ropat på denna typ av tjänster avlöst varandra.

Det började den 26 februari med att liberalernas Jan Björklund på Dagens Nyheters debattsida krävde återinföranden av vårdbiträden. Någon vecka senare efterlyste moderaternas Anna Kinberg Batra på samma plats införandet av lärarassistenter. Inläggen fick genast mothugg från främst fackförbund. Akademiker har också gett sig in i debatten. Under påskhelgen gjorde Lundaforskaren Louise Bringselius ett debattinlägg där hon menar att den offentliga sektorn borde återinföra administratörerna:

»Samtidigt som vi behöver fler enkla arbeten i samhället, har vi organisationer där antalet sekreterare har decimerats kraftigt under de gångna decennierna. I stället har det administrativa arbetet lagts över på andra medarbetare, inte minst på de grupper som kallas professioner, till exempel lärare, läkare, poliser. Offentliga sektorn kan här vara en föregångare genom att uppmuntra återinförande av dessa funktioner och på så vis kan man erkänna det viktiga arbete som administratörerna gör. Samtidigt som man också låter professionerna göra det som de är anställda för.«

Assistent2

Plötsligt ropar alla efter dessa nygamla svåra enkla jobb. Men vad vet vi egentligen om dem? Vad var det egentligen som hände? Varför försvann de och var det egentligen så dåligt? Och är de verkligen på väg tillbaka?

Någon sammanhållen definition av dessa svårare enkla jobb går inte att hitta. Forskningen är överlag svag på området. För att sätta siffror på vad det var som egentligen har hänt de senaste decennierna får vi antingen borra i enskilda yrkeskategorier eller granska bredare lönestatistik.

Att läsa en tabell över personalförändringar i Stockholms läns landsting är som läsa en Agatha Christie-deckare. För trettio år sedan fanns det 15 000 vårdbiträden i landstinget. 2010 var de bara 32. Städare, skötare, läkarsekreterare gick samma öde till mötes, utgjorde någon enstaka procentenhet av hela personalstyrkan, medan undersköterskor legat kvar på ungefär samma nivå, 13 procent.

Inom Polisen ser utvecklingen nästan likadan ut. Under loppet av ett par år i slutet av nittiotalet blev 500 civilanställda inom Stockholmspolisen uppsagda från sina administrativa jobb. Det var sekreterare, assistenter, receptarier, de allra flesta var kvinnor. Deras jobb att skriva ut polisrapporter, dokumentera, arkivera lades över på poliserna. Som klagade högljutt i pressen över att skrivarbetet stal tid från de polisiära arbetsuppgifterna.

Trenden märks också i statistiken över utvecklingen för olika lönekategorier.

Studier i flera OECD-länder visar att andelen höglönejobb och låglönejobb ökar, medan medelinkomstjobb minskar. Mönstret kallas för jobbpolarisering. Medelinkomstjobb är inte direkt synonymt med de svårare enkla jobb vi analyserar här, men borde ge en hyfsad uppskattning.

Arbetsuppgifterna som minskat är till exempel repetitiva industrijobb, växeltelefonistjobb och jobb relaterade till ekonomisk bokföring.

Nationalekonomen Magnus Gustavsson och Adrian Adermon vid Uppsala universitet har visat att antalet medelinkomstjobb i Sverige minskat med 150 000 under perioden 1990 till 2005. Andelen låginkomstjobb har varit i stort sett oförändrad.

– Vi har visat två saker, att jobb med hög grad av rutinuppgifter förefaller ersättas av datorer medan icke-rutinjobb som kräver sociala och emotionella förmågor hittills inte tycks ha påverkats av datoriseringen, säger Magnus Gustavsson.

I den så kallade mittensektorn hittar vi industrijobb, som mekaniserats och utsätts för konkurrens från låglöneländer, och i låglönesektorn till exempel städare.

Jobbpolariseringen bekräftas av siffror över sysselsättningen.

Mellan 2010 och 2015 ökade antalet högkvalificerade jobb med 15 procent, de mellankvalificerade backade med 1 procent och jobb med de lägsta kraven på kvalifikationer ökade med 3 procent.

Ett problem med att fånga utvecklingen i siffror är att arbetsinnehållet i jobb skiftar, att det som varit ett helt enkelt jobb kan ha blivit ett som kräver större kvalifikationer. Gemensamt för de flesta jobb är att de »förfinas« med åren, till följd ny teknik och kunskap. Städjobb i dag kräver ibland hantering av avancerade maskiner.

Vad är då enkla jobb i en kontext som denna? Hur ska de definieras?

Adrian Adermon har inga forskarsvar på den frågan, men han funderar så här:

– Min gissning, som optimist vad gäller ny teknik, är att mycket av frustrationen med att syssla med sådant man inte är utbildad eller anställd för kan vara barnsjukdomar.

De båda Uppsalaekonomerna konstaterar att vi bara är i början på att utforska jobbspecifika arbetsuppgifter som en konsekvens av tekniska framsteg.

– Medan förändrade arbetsuppgifter på individnivå tillhör den sociologiska forskningen är nationalekonomin mycket väl anpassad att besvara de här frågorna, men då just på en mer aggregerad nivå i linje med den forskning som vi har gjort, säger Adrian Adermon.En annan fråga som påverkar vem som gör vad på arbetsplatsen är hur kompetenskraven ser ut. De stiger och i dag talar man om att arbetskraften är »överutbildad«.

– Det höjer ribban för vad som kan betraktas som ett enkelt jobb och betyder att det blir allt svårare att definiera vad som är ett enkelt jobb, säger Andreas Mångs, analytiker på Arbetsförmedlingen.

Att de svårare enkla jobben har minskat dramatiskt borde alltså stå helt klart. Orsakerna till detta  är också uppenbara.

Datorisering och robotisering är som nämnts ett par av förklaringarna. Det finns åtskilliga exempel på hur utslagningen av vissa enkla jobb är produktstyrd i takt med digitaliseringen.

Du skannar själv dina varor i matbutiken och vips försvinner en kassörska!

– Visst, allt går ut på att spara pengar, säger Magnus Henrekson.

Hans förklaring är de svenska sammanpressade löner i kombination med hög skatt på arbete och låg skatt på kapital.

Tillverkning som flyttat utomlands till länder med lägre arbetskostnad är en annan. Utlandsflytt kan i och för sig också bero på att man vill komma närmare enskilda marknader.

Ekonomiska kriser är ytterligare en förklaring, eftersom de möts med rationalisering, lean production, nedbemanning eller outsourcing. Under den svenska nittiotalskrisen försvann tiotusentals arbetstillfällen inom skola, vård och omsorg. Industrijobben flyttade utomlands eller ersattes av maskiner.

En sista förklaring är att detta är jobb som det helt enkelt har gått att spara in på. När utsatta sektorer som den offentliga sektorn eller mediebranschen tvingats krympa har man börjat i den ände där det helt enkelt varit praktiskt möjligt att ta bort folk. De läkare, poliser och reportrar som utför själva jobbet har däremot varit långt svårare att dra in på. Vad neddragningarna i sin tur haft för konsekvenser, har man tänkt mindre på.

Vad har det egentligen kostat att flytta en del av arbetsuppgifterna till bättre betalda medarbetare? Hur stor andel av en högavlönad läkares arbetstid går i dag åt till att hämta rena arbetskläder och skriva rapporter över patientbesök? Eller, hur lång tid det tar för den välavlönade professorn att själv fixa konferensbokningen?

Det finns naturligtvis en prislapp på den här transformeringen. Men det saknas forskning, utvärdering och siffror i kronor och ören.

En av dem som tycker att frågan är värd en diskussion är Oskar Nordström Skans, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.

– Denna hittills dolda kostnad vore intressant att titta närmare på, säger han. Vi ekonomer har varit inne och snuddat vid frågan men har ännu inte dragit i gång någon forskning.

Det finns internationella studier som visar till exempel att svenska läkare ägnar mindre tid åt sina patienter än läkare i andra länder. En OECD-undersökning från 2013 visar att svenska läkare träffar 900 patienter om året jämfört med snittet på 2 400. Men vad skillnaden beror på är oklart.

Karin Svenning, som förhandlar för de civilanställda inom polisen på fackförbundet Statstjänstemannaförbundet, säger att det som hände under nittiotalet inte alls var bra.

– Civilanställda blev en slags budgetreglerare, konstaterar hon.

Vad det har kostat att låta bättre betalda poliser sköta bokningar och rapportutskrifter vet hon däremot inte.

assistent3

Ekonomen Klas Eklund är mer luttrad och sörjer inte det som hände. Han påpekar att en del av de så kallade enklare jobben som rationaliserades bort på nittiotalet har övergått till att bli mer sofistikerade. Det kan handla om VD-assistenter som har betydligt mer kvalificerade uppgifter i dag än att bara skriva brev åt chefen eller vaktmästare som hanterar digitala tjänster.

Han tycker inte att det är dugg konstigt att det inte går att räkna på hur mycket dyrare en relativt enkel arbetsuppgift blev när den började utföras av någon högre upp i organisationen.

– Av den enkla anledningen att arbetsuppgifter förändras hela tiden i vår digitala värld.

Så vad händer framöver?

De borgerliga utspelen som efterfrågade vårdbiträden och lärarassistenter mötte motreaktioner från respektive yrkes fackförbund. Allt som handlar om att föra in lägre lönenivåer i deras branscher möts förståeligt med viss skepsis.

Vårdförbundet reser till exempel ragg inför tanken på att återskapa vårdbiträden. Människor ligger mycket kort tid på sjukhus i dag och då behöver man avancerade insatser, och omvårdnad och eftervård som ofta sker i hemmet kräver specialistsjuksköterskor, skrev Vårdförbundet i sitt svar till Jan Björklund.

De båda lärarförbunden däremot har själva föreslagit att lärare ska få hjälp av lärarassistenter. Det kan handla om kopiering eller rapportering om till exempel frånvaro, alltså administrativa. Men framför allt handlar det om att låta proffsen vara proffs, skrev Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand i en debattartikel redan i januari.

Klart är att behoven finns. Ett färskt exempel är Vårdförbundets senaste chefsenkät som bland annat visar att hälften av alla sjuksköterskor med chefsbefattning tycker att de har för lite administrativt stöd.

Nya arbetssätt inom sjukvården är också exempel på att man redan håller på att tänka om. Det handlar om helt nya befattningar som går under namnet »vårdnära service«. Det är personer som städar, sköter förråden eller hanterar maten på en vårdavdelning eller vårdcentral.

I Norrbotten har det första pilotprojektet just avslutats. 230 personer sökte till 19 tjänster. De fick utbildning i tre veckor och frigjorde flera timmars arbete från framför allt undersköterskorna. Projektet har fortsatt och ska löpa ända fram till februari 2018.  Hittills har 39 kvinnor och 18 män anställts. Utbildningen är förlängd till fyra veckor.

Lisette Sällström, som är projektledare, säger att det handlar om en slags utveckling av de arbetsuppgifter som vårdbiträden gjorde bortsett från själva omvårdnadsarbetet. Man kan också beskriva det som ett slags kompetensväxling.

– Vi ser hur undersköterskor har blivit av med vissa arbetsuppgifter. Nu kan de i stället ägna sig åt patienterna, sköta administrativa uppgifter som sjuksköterskor hittills har gjort. Det kan till exempel handla om att skriva in eller ut patienterna, vilket rum de ska ligga på etcetera.

Ambitionen är att få så stor spridning på de nya befattningshavarna som möjligt både vad gäller kön, ålder och etnicitet.

I Skåne är man också på väg att skapa ett nytt yrke. Ett 90-tal servicevärdar ska börja arbeta på 28 olika avdelningar vid Skånes universitetssjukhus i Malmö. Några är redan på plats.

De har fått fem veckors utbildning i allt från att städa, ta hand om maten och hjälpa patienten med sysslor som att packa inför hemresan.

Det är arbetsuppgifter som hittills legat framför allt på undersköterskor.

Servicevärdarna sorterar organisatoriskt under serviceförvaltningen Regionservice.

Verksamhetsutvecklare Liselotte Jonsson säger att det handlar om att » alla jobbar med rätt kompetens«.

Hon tycker inte att det handlar om att »ta ett steg tillbaka« utan tvärt om.

– Servicevärdarna har en egen profession.

Tanken är att frigöra resurser för sjuksköterskor och undersköterskor så att fler vårdplatser kan öppnas och bemanningspersonal minskas. Under nästa år hoppas vi få svaret, säger Liselotte Jonsson.

I Göteborg diskuterar man att börja anställa vård-biträden inom sjukvården igen.

Gunnar Wetterberg, historiker och tidigare samhällspolitisk chef på akademikerorganisationen SACO, applåderade nyligen i Expressen den nya idén om vårdnära tjänster i vården.

»Många av dem som i dag börjar i den vårdnära servicen skulle antagligen lockas att utbilda sig in i själva vården, en öppning som både nyanlända invandrare och skoltrötta tonåringar skulle behöva.«

De enkla jobben i en komplex miljö försvann men är alltså på väg tillbaka. Men sannolikt inte i riktigt samma form som tidigare. I hur stor omfattning återstår att se, liksom hur väl de kommer att fungera för att få nyanlända i jobb.

Inom många professioner får man nog dock finna sig i att assistenterna försvunnit en gång för alla. Såväl ekonomiprofessorer som reportrar får nog finna sig i att boka sina egna flygbiljetter, även i framtiden. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera