Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
RUNjeanettebonnier Minnesord

Jeanette Bonnier

Journalist och författare, dog 16 april, 82 år gammal.

Det tvistas ibland om huruvida stor rikedom enbart är en fördel eller en stor börda. Diskussionen är ganska meningslös. Svaret kan vara både och.

Jeanette Bonnier kom till världen i en tid då Hitler nyss hade tagit makten. 1930-talet skuggades av de judeförföljelser som senare fick sin tragiska botten i det som kallats Förintelsen, den stora destruktionen. Antisemitism och nazibeundran var på modet också i vissa kretsar i Sverige, vilket bland andra Klas Åmark bevisat.

Bonniers var inte heljudar, snarare Mischlinge, men de hade all anledning att känna sig hotade under den tid då Hitlers makt nästan helt omslöt Sverige. Jag vistades en gång med Jeanette i Jerusalem och fick intrycket att det som rörde judisk religion inte intresserade henne speciellt mycket. Jag uppfattade inte henne som troende, snarare som agnostiker eller religiöst likgiltig. Det uteslöt inte en stark klankänsla, blod var tjockare än vatten.

Jag förstod av Jeanette senare att det inte varit enbart angenämt att växa upp och leva i skuggan av capo di tutti capi, den självutnämnde satrapen Abbe, Albert Bonnier Jr. Först efter hans död blev hon den hon blev. Sig själv.

Hon var begåvad (de flesta inom släkten hade goda gener) men relativt obildad, utom när det gällde konst och journalistik. Jag försökte en tid visa väg för henne i filmens värld, men det förblev ett försök. Kanske fanns där hos henne en tanke på att vi båda skulle göra något tillsammans. Lätt var det inte.

Jag fick intrycket att hennes förhållande med en amerikansk skådespelare var på upphällningen när hon och jag blev närmare bekanta våren 1974. För vår del gick det sedan snabbt, i ett romantiskt sinnesrus som svämmade över alla betänkligheter. Jag kom från Toronto till New York, hon småningom även till Finland, vi gifte oss på sensommaren. Jag tror hon hyste tvivel redan någon vecka efter bröllopet.

Den allt överskuggande tragedin i hennes liv var inte världskriget, utan dottern Marias död. Maria var totalt bortskämd och högt begåvad.  I viss mån var rikedomen faktiskt en börda när det gällde Maria. Hon fick oftast som hon ville, vad hon verkligen ville visste man inte alltid. Internatskolor i olika länder, tills hon småningom genom examen vid Columbia i New York våren 1985 tycktes få en viss stadga. Maria var på väg till vuxenhet. Men hon dödades på en väg, mot en bergsvägg. Där hon låg lik anade jag ett slut också för Jeanette och mig.

Vi hade försökt göra barn, men misslyckats. Hon försökte med en annan man, men ångrade sig. UÄ-barnalstrande var inte okänt i hennes familj.

Men medan the going was good var det mesta gott. Vi hade från första stund kommit överens om ett inte ha med varandras förmögenhet och inkomster att göra, vilket ibland framkallade absurda situationer vad mig beträffar, medellös som jag var på den tiden.

När vi reste, och vi reste rätt mycket (Indonesien, Thailand, Laos), eller vistades i New York var tillvaron lätt. Dess komplikationer kom av att Jeanette  hade två hållpunkter, Stockholm och New York, jag själv egentligen bara en. Allt detta gick inte att förena. Fysisk distans blev psykisk.

Senare såg jag med beundran hur Jeanette i kraft av sin personlighet och sitt innehav i bonnierkapitalet skaffade sig en maktposition inom medierna och hur hon försökte förvalta den outsläckliga saknaden efter Maria genom sin stipendiefond och Bonniers konsthall. Men hon dog en bit med Maria.

Trots det geografiska avståndet hade en fortsättning varit tänkbar utan Marias död. Detta är bara ett förmodande. Jeanette meddelade mig om sin sjukdom först i höstas och ansåg att den fortsatta läkarprognosen var dubiös. Hon hade läst mina rapporter om min återfunna lungcancer. Operationen och strålbehandlingen gav nytt hopp för mig, men inte för henne.

Jag får lita på vad hon sa, att hon ofta tänkte på mig. Nu när hon inte kan lyssna kan jag igen säga att jag saknar henne. Föga tröst. Ändå något.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera