Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

När frihet smakar brist

»Jag skulle vilja ha ­›skyldigheter‹, tvingas ›anpassa‹ mig, rentav ­›underordna mig‹ – en man och en familj«.

I Finland har feminismen aldrig fått samma fäste som i Sverige. Länge var nog Märta Tikkanen skäligen ensam på barrikaderna och även om hon numera har en del sällskap där hon står, är leden betydligt glesare och exklusivare än i Sverige där det är politiskt inkorrekt att inte vara feminist.

Själv är jag helt visst en smula inkorrekt på denna punkt av skäl som säkert inte tål granskning. Men jag minns mina tankar från det sedan länge svunna sjuttiotal då jag ännu levde i Finland och Märta Tikkanen slog igenom med sina böcker om kärlek, passion, beroende, frigörelse och revolt på det frontavsnitt i livet som kallas äktenskap.

Jag tänkte att jag skulle vilja vara »beroende«. Jag skulle vilja »höra till« någon. Jag skulle vilja ha »skyldigheter«, tvingas »anpassa« mig, rentav »underordna mig« – en man och en familj.

Jag var ensam då – som jag har förblivit. Nästan hela decenniet sörjde jag en kärlekssorg sedan »mannen i mitt liv« hade kommit på att kvinnan han var gift med kanske ändå passade honom bättre. Jag kände mig övergiven och är man övergiven smakar frihet brist.

I en sådan känslomässig jordmån grodde inte feminismens frö i mitt inre.

Fyrtio år har gått och jag har kommit på något bättre tankar även om de inte är helt korrekta än. Med växande uppsluppenhet reflekterar jag över Ebba Witt-Brattströms så kallade punktroman »Århundradets kärlekskrig« som ju är en parafras på Märta Tikkanens dundersuccé »Århundradets kärlekssaga«:

Å, vad mycket elände jag har kommit undan, tänker jag i min ensamhet! Fy sjutton så de har det, »hon« och »han« i denna äktenskapliga gyttjebrottning, som förefaller att ha pågått ett bra tag innan fru professorn bestämde sig för att hela eländet borde offentliggöras. Och dessvärre fick det offentliggjort. Äktenskapet är nog en grovt överreklamerad inrättning!

Tacka vet jag hundarna! De har varma nackskinn att borra näsan i när man behöver tröst. De slickar en mjukt i örat när de visar sin kärlek. De sover kanske inte på ens arm men på ens fötter. Hundarna kan förstås också bli sura, förnärmade, upproriska och arga och de skäller ju en del. Men de tjatar inte och säger inte »jävla fitta« när de tappar humöret.

Det ledsammaste med »Århundradets kärlekskrig« är att »han« och »hon« säger så platta saker till varandra. De har ingenting av Strindbergs infama uppfinningsrikedom eller Märta Tikkanens språkliga uttryckskraft när de förolämpar varandra. De säger »bla, bla, bla« eller »gå din väg«, »sluta grina« eller »sluta ömka dig«, och detta lyfter estetiskt ungefär som en tallrik kallnad havregrynsgröt.

Beskäftiga recensenter har i tidningarna påstått att de under läsningen av »Århundradets kärlekskrig« har försökt bortse från huvudpersonernas förmodade förlagor, fru professorn och Svenska Akademiens förre Ständige Sekreterare, och förhållit sig till boken som till vilken recensionsbok som helst.

Därefter har anmälarna vridit ur sig viss uppskattning.

Detta är nog hyckleri. Vari ligger det litterära värdet och stora intresset i att han säger »jävla fitta« och hon säger »din megalomani skrämmer mig« om inte baktanken är att det är Horace och Ebba som säger dessa saker till varandra.

Handen på hjärtat Norstedts förlag: Hade denna »punktroman« publicerats om inte de ledsamt malande makarna hade varit just de personer de är, vilket läsarna förmodades hålla i minnet när de vältrade sig i högt uppsatta personers låghet?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera