Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Slaget om Blasieholmen

I flera decennier har Nobelstiftelsen och Nationalmuseum stridit om Stockholms mest åtråvärda udde. Nu står museets sista hopp till en trumpen miljardär i Djursholm.

Solfrid Söderlinds klackar ekade över fjärden när hon lämnade Nationalmuseum på Blasieholmen och traskade de 400 meterna till Göran Persson i Rosenbad. Det var den 5 april 2005. Solfrid Söderlind var överintendent för Nationalmuseum och hon hade en idé.

Solfrid Söderlind slog sig ner i statsministerns rum i Rosenbad. Inredningen var spartansk, men konsten på väggarna gav rummet viss elegans. Där hängde en Sven X:et Erixson. En Björn Ahlgrensson. Och en Albin Amelin. Så lämpligt, tänkte Solfrid Söderlind, en arbetarmålare från 1930-talet. Sen tog hon statsministern i hand. 

– Solfrid Söderlind, sa han. Det måste vara det vackraste namnet i hela statsförvaltningen.

Statsministerns vurm för konst kom väl till pass. Solfrid Söderlind ville nämligen få med Göran Persson på en utbyggnad av Nationalmuseum.

Nobelstiftelsen hade också visat intresse för marken bakom Nationalmuseum, men när stiftelsens vd Michael Sohlman inte velat samsas om marken, talade Solfrid Söderlind i egen sak.

Solfrid Söderlind såg inledningsvis ut att få som hon ville. Hösten 2005 skrev regeringen in utbyggnaden av Nationalmuseum i sin regeringsförklaring. Men ungefär där tog museets framgångar slut. Efter åratal av förlamning hos staden och staten har det nu i stället bestämts att där ska byggas ett Nobelhus. Protesterna mot arkitekterna David Chipperfields och Christoph Felgers guldiga byggnad är massiva: »för vräkigt«, »för stort«, »ser ut som Joakim von Ankas pengabinge«. »Varför bygga något som gör att Stockholm ser ut som att det bombats under kriget?«

Men inte hjälper det.

I slutet av april klubbar kommunfullmäktige igenom beslutet.

KULnobel_skeppsholmen_1068_08_C_DCA_N8_ny-kopiera
David Chipperfields och Christoph Felgers nobelcenter liknades vid Joakim von Ankas pengabinge.

Innanför Nationalmuseums kalkstensfasad lever nu ett sista hopp.

Blasieholmen, platsen för bataljen, är en liten men långt ifrån oansenlig udde som skiljer Nybroviken från Riddarfjärden. Där kan man, om man står på ena sidan, blicka ut över Kungliga slottet, Skeppsbron och Skeppsholmskyrkan och på andra över vackra Strandvägen. All den äldre bebyggelse som gör Stockholm särskilt unik. Tomten längst ut är delad i två delar. Där samsas staden och staten om varsin halva. På statens halva står Sveriges största konstmuseum, Nationalmuseum. Stadens del är i stort sett obebyggd. Det beror på att det är stadens mest värdefulla tomt och den har sparats till ett »högre ändamål«.

Det högre ändamålet har nu alltså blivit ett Nobelhus, eller Nobel Center som det kallas. Det är i grunden ett museum. Men utöver utställningarna ska det vara ett slags aktivitetshus i Alfred Nobels anda. Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten låter som frälst när han beskriver planerna. Det ska bli »ett av huvudstadens mest attraktiva besöksmål, en byggnad som sjuder av aktivitet på både dag- och kvällstid, under hela året«.

Resan dit har varit lång.

I maj 1992 utsågs Michael Sohlman till vd för Nobelstiftelsen. Många var förvånade över valet, inte minst han själv. Han var en socialdemokratisk inre eminens, som hade ägnat hela sitt yrkesliv åt statlig tjänst och hade inga egentliga planer på att lämna förvaltningen. Han var inte heller nämnvärt intresserad av aktieinvesteringar.

Men han hade ett fädernearv att förvalta. Han är barnbarn till Ragnar Sohlman, Alfred Nobels testamentsexekutor och den som i praktiken skapade Nobelstiftelsen.   Michael Sohlman var övertygad om att Sverige behövde ett  museum över Nobel. Han fick med sig politiker från både staden och staten. I Stockholm var Anna Lindh kulturborgarråd. Ett oskrivet blad när det gällde kulturfrågor, men hon var handlingskraftig och tänkte inte sitta sysslolös. »Nittiotalet är kulturens decennium«, skrev hon i en debattartikel i Expressen. »Låt det inte bli ett förlorat sådant.« Och vad kunde då vara bättre än att få till ett helt nytt, attraktivt museum?

– Om två år ska det stå klart, löd beskedet från Anna Lindh.

Tanken var att lokaler i Stadshuset skulle tas i anspråk för ändamålet. Eller så skulle man köpa Sjöhistoriska museet på Djurgården. Men i stället för ett museum blev initiativet början på en politisk surdeg. Otaliga utredningar följde på varandra. Den första leddes av Bengt Göransson, tidigare socialdemokratisk kulturminister. Han utredde ett tiotal lämpliga platser och föreslog 1997 ett Nobelmuseum på Tegelbacken.

Man skulle bara gräva ner Centralbron först. Nobelstiftelsen förstod vad det skulle innebära i väntan och gjorde en egen utredning. De kom fram till att den obebyggda tomten på Blasieholmen var den bästa platsen.

Men det var det alltså fler som tyckte.

Redan när Nationalmuseum stod klart 1866 konstaterades att huset var för litet för alla de samlingar museet hade. Och det har knappast blivit bättre med åren. Flera av Nationalmuseums överintendenter har därför propagerat för en utbyggnad av konstmuseet. Men det var först när Solfrid Söderlind tillträdde den 1 januari 2003 som saker och ting verkligen började röra på sig.

Hon fick idén om att bebygga en tredje central plats i Stockholm. Den första, menade hon, var bygget av Stockholms slott i början på 1700-talet. Det stod som symbol för den starka kungamakten. 150 år senare, tvärs över vattnet, byggdes Nationalmuseum, en institution skapad i upplysningstidens anda, som med sina samlingar representerade medborgarna och demokratins framväxt. Nu ytterligare 150 år senare, i början på 2000-talet, skulle alltså en ny byggnad uppföras, bakom Nationalmuseum. Den skulle ha stort arkitektoniskt värde, förvaltas av museet och symbolisera Sveriges plats på världskartan.

För att blidka Michael Sohlman föreslog Solfrid Söderlind således att de skulle dela på tomten. Gemensamt skulle de göra Blasieholmen till ett populärt besöksmål.

– Men han ville uteslutande tänka på Nobel Center som en egen satellit, säger Solfrid Söderlind, numera professor i museologi med inriktning mot bildkonst vid Konsthögskolan i Malmö. 

Hon tyckte att det var en märklig inställning. Hon förstod egentligen inte vad det var som var problematiskt. Hon trodde inte att den ena institutionen skulle överglänsa den andra. Men Michael Sohlman gav inte vika. 

– Det hade med varumärket att göra. Vi ville inte riskera vårt varumärke, säger han.

Fast Michael Sohlman ville inte heller ha bråk. Dessutom brådskade ärendet. Inför Nobelprisets hundraårsjubileum hade Sohlman ordnat med ett provisoriskt museum i Börshuset i Gamla stan, och antalet besökare hade på några år stigit till nästan 100 000. Lokalerna i Gamla stan var på tok för små för att kunna ta emot så många människor, så Michael Sohlman började i stället leta efter existerande lokaler. Den 7 april 2005, två dagar efter Solfrid Söderlinds besök hos statsministern, berättade han att Nobel ville flytta in i den avsakraliserade Skeppsholmskyrkan och de underliggande bergrummen.

Solfrid Söderlind var nöjd. Och ännu mer nöjd blev hon givetvis när Göran Persson några månader senare skrev in utbyggnaden av Nationalmuseum i regeringsförklaringen.

KULnationalmuseeum
Det såg ut som att Solfrid Söderlind skulle få sin vilja igenom och att nationalmuseet skulle byggas ut.

Men i stället för utbyggnad blev det regeringsskifte.

– Frågan blev politisk. Utbyggnaden lades på is, säger Solfrid Söderlind.

Men hon gav inte upp. »Nationalmuseum kan beskrivas som ett skattskrin med lönnfack. De dolda samlingarna väntar på sin publik, och mötet dem emellan måste ske i ändamålsenliga lokaler«, skrev hon 2009 i en promemoria i ett försök att få med den nya borgerliga regeringen på tåget. Det lyckades inget vidare.

När Lars Heikensten blev vd för Nobelstiftelsen stod tomten på Blasieholmen ännu obebyggd. Och Lars Heikensten ville skaka liv i drömmarna om ett Nobelhus.

– Jag tänkte att antingen gör vi detta nu eller också lägger vi ner projektet, har han sagt till Svenska Dagbladet.

Lars Heikensten hade varvat offentliga uppdrag med privata. Mellanchef på Finansdepartementet, chefekonom på Handelsbanken och tio år som ansvarig för Sveriges Riksbank fanns på hans meritlista. På Riksbanken hade han lärt känna Anders Borg, som när Lars Heikensten tillträdde var finansminister. Och det dröjde inte länge innan Lars Heikensten började dra i sin gamla kontakt och presenterade idén om ett Nobelcenter för honom. Vips sa det och så hade Borg lovat driftstöd på 30 miljoner kronor. Resten av pengarna fick Lars Heikensten fixa fram själv. Sagt och gjort. Inom några månader hade Heikensten fått med både familjen Persson och familjen Wallenberg på noterna. Tillsammans skulle de stoppa in 800 miljoner kronor.

I Lars Heikenstens regi hade idén om ett Nobelcenter vuxit till ett mastodontprojekt. Det skulle utgöra »den synliga symbolen för Nobel som varumärke och Stockholm och Sverige som Nobelprisets hemstad och hemland«. Det skulle inrymmas i en ny högklassig byggnad om cirka 16 000 kvadratmeter, nästan dubbelt så stor som den som Michael Sohlman hade tänkt sig. Och Lars Heikensten var kompromisslös. Centret skulle ligga på Blasieholmen och ingen annanstans.

Det fanns ett stort krux med tomten på Blasieholmen. Samägandet mellan staden och staten. Under hela den tid som Nobelstiftelsen och Nationalmuseum planerade för sin respektive byggnad och utbyggnad hade samverkan mellan de två aldrig riktigt kommit igång. Men med Anders Borg som finansminister och Sten Nordin som finansborgarråd så blev det ändring på det. De talade samma språk. Projektet hade precis det »högre ändamål« som Nordin hade tänkt sig. Inom loppet av ett år offentliggjorde staden och Nobelstiftelsen sin avsiktsförklaring.

– Initialt blev jag väldigt besviken, säger Solfrid Söderlind. Nobelstiftelsens verksamhet är ju inte platsspecifik. Det rör sig om en typ av verksamhet som inte bygger på samlingar.

Samma månad som Heikensten presenterade sin avsiktsförklaring gick Solfrid Söderlinds förordnande ut. En händelse som ser ut som en tanke. Ny överintendent blev Berndt Arell.

Den 9 april 2014 satte Lars Heikensten på sig finkostymen, det var en stor dag. Vinnaren i den av Nobelstiftelsen utlysta arkitekttävlingen skulle presenteras och en enig jury visade leende upp David Chipperfields guldpalats. En skinande mässingsbyggnad som »har den upphöjda elegans som kan förknippas med Nobelpriset«, löd motiveringen. För att få plats skulle nu det grönmärkta Tullhuset från 1870-talet rivas – grönmärkt, alltså med högt kulturhistoriskt värde – liksom de två maritima magasinen. Det och mycket annat har triggat igång massiva protester. Skönhetsråd, stadsbyggnadskontor, fastighetsverk – alla har de varit negativa. Argumenten är många: Byggnaden passar inte in i den omgivande bebyggelsen. Den ska finansieras med skattebefriade Wallenbergpengar som egentligen borde gå till forskning. Trafiklösningen är undermålig. Det blir för dyrt. Det blir för fult… Slutsatsen är likväl densamma: det förslag som nu ligger måste bort.

Anders Bodin är ordförande i Skönhetsrådet. I grunden är han för ett Nobelcenter på Blasieholmen. Men inte som det ser ut nu.

– Det är tio gånger större än det nuvarande Nobelmuseet. Vad ska de med det till? De borde lagt mer tid på att beskriva verksamhetens betydelse för Stockholm än på att saluföra själva tårtan, säger han.

Från Berndt Arell och Nationalmuseums håll har det varit förvånansvärt tyst. Men strax före påsk la han ut ett lågmält uttalande på museets hemsida. Där skriver han att den framtida utvecklingen inte får »ske på vår och våra besökares bekostnad«. Och avslutar: »Nationalmuseums röst när det gäller Blasieholmens framtid måste få väga tungt.«

Att Nobel Center uppförs utesluter inte att även Nationalmuseum får bygga ut. Men det skulle innebära en förtätning av Blasieholmen som få eftersträvar.

Nu står det statligt ägda Nationalmuseets sista hopp till en stenrik doldis som huserar i kvarteren. Fredrik Lundberg äger fastigheten på Hovslagargatan 5B. Där har han i dag utsikt över hela Stockholm, en utsikt som nästan helt kommer att försvinna om nya Nobel Center byggs. Det förstör värdet på hans fastighet, hävdar han och har sagt att han ska överklaga.

Fredrik Lundberg är Sveriges tolfte rikaste person. En envis och lite trumpen figur, där den baklängesmiddag som serverades på hans svensexa sägs tillhöra de roligare minnena. Han är känd för att vara uthållig, inte den som ger sig i första taget. Och han vet att det mesta kan köpas för pengar. Han lär göra vad han kan för att stoppa bygget. Och han har sina metoder. Det finns en flitigt citerad historia – kanske skröna – om när han ville köpa en tomt i Djursholm som inte var till salu.

– Jag frågade inte om den var till salu, jag frågade vad den kostade, ska Fredrik Lundberg ha sagt och erbjudit ägarna så mycket pengar att de inte kunde säga nej. Sen  sprängde han huset i luften och byggde upp ett nytt efter egen smak.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera