Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Terrorstrategin som funkar

Bästa sättet att stoppa terroristerna kan vara att ignorera dem. Det har Storbritannien och Israel bevisat.

Winston Churchill såg en gång London som en ko. En »fet, dyrbar ko, bunden för att locka till sig rovdjuren«.  Det här var i slutet av 1930-talet. Molnen tornade upp sig nere på kontinenten. Adolf Hitler hade Tyskland i ett järngrepp, ännu ett stort europeiskt krig verkade alltmer oundvikligt.

Det såg ut som att London var illa ute.

Om tyskarna började bomba staden, tänkte Churchill, skulle inget finnas kvar av den. Folk skulle vägra gå till sina jobb. Tre, kanske fyra, miljoner Londonbor skulle fly ut på landsbygden.

Han var inte ensam. Den brittiska militärledningen räknade 1937 ut att industriproduktionen skulle stanna av, armén skulle inte ha tid att göra något annat än att ta hand om den panikslagna civilbefolkningen, ja hela kriget skulle troligen förloras just på grund av rädslan. Av paniken. Rädslan för rädslan var så stor att det började uppföras mentalsjukhus utanför stadsgränsen, för att kunna ta emot den väntade strömmen av psykiskt drabbade krigsoffer.

Så kom kriget. Hösten 1940 inledde tyskarna en åtta månader lång terrorbombning av den brittiska huvudstaden. Över en miljon brandbomber föll över London. Tiotusentals sprängbomber. Fyrtiotusen människor dog. Ännu fler skadades.

Det var ganska exakt det scenario som regeringen och militärledningen förutspått.

Förutom att paniken aldrig kom.

Mentalsjukhusen stod tomma. Någonting som liknade likgiltighet började sprida sig.

»Såvitt jag kunde se var det ingen som ens tittade upp i skyn«, skrev en psykiater som i oktober 1940 körde bil genom London under ett flyglarm, och som citeras i journalisten Malcolm Gladwells bok »David och Goliat«.

Varför tog britterna terrorn med jämnmod? Den klassiska förklaringen handlar om brittisk kultur och brittiskt kynne, men den motsägs av att liknande effekter syntes bland civila i andra städer som bombades under kriget.

En teori, som förts fram av den kanadensiske psykiatern J.T. MacCurdy i boken »The Structure of Morale«, går ut på att den övervägande majoriteten av Londonborna ändå klarade sig. De hörde flyglarmen och smällarna, men var inte i närheten av att bli skadade. Trots de många dödsfallen var risken för en genomsnittlig Londonbo att stryka med ändå ganska liten.

Så efter två, tre, fyra incidenter började den där likgiltigheten infinna sig. Londonborna fick, som MacCurdy skriver, »en anstrykning av osårbarhet«.

Osårbarhet?

Det finns mycket att säga, att skriva eller att tycka efter terrordåden i Bryssel den 22 mars.

Den som intresserar sig för kulturella faktorer kan bråka i oändlighet över vilken religion eller ideologi som har flest terrordåd på samvetet.

Den som intresserar sig för detaljer i underrättelsearbete kan uppröras över den bristfälliga informationsöverföringen mellan europeiska länder, eller över den belgiska polisens agerande dagarna före dåden.

Den som föredrar sociologiska faktorer kan påpeka att amerikanska muslimer är mindre radikaliserade än europeiska.

Politiker kan plocka lätta poäng, vilket de gör: EU-motståndare i Storbritannien ser det som en anledning att lämna EU. Förespråkarna hävdar att dådet stärker skälen att vara kvar.

Oftast utgår diskussionen från en oomtvistad premiss: att terrorhotet i Europa är ett nytt och ökande fenomen. Det är en bild som kablas ut från både politiker och statsvetare; när IS började sprida terror omkring sig sa USA:s försvarsminister Chuck Hagel att organisationen var »bortom någonting vi tidigare sett«. Efter dåden i Bryssel hävdade vissa experter att »terrorism är det nya normala i Europa«.

Det går att ha olika åsikter om hur man ska rangordna grymheterna som ETA, RAF, al-Qaida, IS och andra terrorgrupper stått för, men klart är att det inte finns något som tyder på att västvärlden är mer drabbat än någonsin. Tvärtom har antalet terrorrelaterade dödsfall minskat stadigt i Europa sedan 1970-talet. Inte ens dåden i Paris och Bryssel ändrar den bilden. Det är en bild som människor har oerhört svårt att ta till sig; som om terrorism är en så emotionell företeelse att varje påpekande av fakta upplevs som cyniskt.

Terrorstatistik
Antalet som faller offer för terrordåd i västvärlden minskar enligt statistik, men det är få som har den känslan. (Klicka för att förstora grafiken)

Men på samma sätt som att det vid varje terrordåd är relevant att ställa frågan vad som gått fel, måste det vara relevant att åtminstone en gång fråga sig vad det är som fungerar.

Och kanske är det den där likgiltigheten som fungerar.

Den israeliska tidningen Jerusalem Post gjorde år 2012 en opinionsundersökning bland israeliska judar. Frågan löd: Vad oroar dig mest?

Färre än en av sex – 16 procent – svarade terrorism. Fler av de svarande sa att de oroade sig för kvaliteten på det israeliska utbildningssystemet än för att bli sprängda i luften nästa gång de flög eller satte sig på bussen.

Få länder har drabbats av så mycket terror som Israel. Och inget land har som Israel visat att det går att leva under ett ständigt terrorhot.

Faktum är att det lilla landet i Mellanöstern har byggt upp något av en acceptans mot småskalig terrorism. Sedan länge har polisen som mål att rensa en bombplats inom fyra timmar. Allt för att livet ska återgå det till normala så fort som möjligt och att samhället inte ska förlamas av attackerna.

Har israelerna gjort ett strategiskt val? En del litteratur från det säkerhetspolitiska fältet tyder på att resurserna är inriktade på de stora hoten – på bekostnad av vaksamheten mot de små. Inte sedan 1979 har något terrordåd i Israel dödat fler än 200 personer.

Den israeliska strategin gör inte bara medborgarna lugnare – den gör dem också säkrare. För enligt terrorismens matematik skapar få, men stora, terrordåd fler dödsoffer än många små.

Det syns i västvärlden. Under en enda dag – den 11 september 2001 – dog fler människor än under samtliga terrordåd i alla Natoländer mellan 1979 och 2009. Att fokusera på de stora terrordåden, på bekostnad av de små, är alltså en strategi med stöd i vetenskapen; den amerikanske forskaren Aron Clauset har till och med jämfört terrorism med jordbävningar. De riktigt stora skalven är ytterst få, men på längre sikt är det de som dödar flest människor.

Om man applicerar jordbävningsstrategin på händelserna i Belgien kan man till och med se det som att en större katastrof avvärjts. Två av självmordsbombarna planerade att ta sig in på ett kärnkraftverk och tillverka en »smutsig bomb«, men avbröts alltså innan planerna kunde sättas i verket.

Problemet med israelernas jordbävningsstrategi är att den är så svår att kommunicera. Ytterst få politiker eller opinionsbildare är beredda att erkänna att några enstaka terrordåd är ett pris demokratin måste vara beredd att betala.

Ett undantag är den text som David Rosenberg, redaktör på tidningen Haaretz, skrev efter Brysselattackerna. I en analys uppmanade han världen att »ignorera hysterin« och konstaterade att »Europa kan leva med terrorn«. IS, skrev han, var ändå på tillbakagång i Mellanöstern.

Det var troligen det mest provokativa inlägget efter dådet – men var det mindre sant för det?

J.T. MacCurdy – psykiatern som studerade Londonbornas reaktioner – skriver att »moralen i samhället beror på reaktionen hos de överlevande«.

Churchills regering visste det. De lät till och med trycka upp 2,5 miljoner affischer med budskapet »Keep calm and carry on«.

Men den stora kampanjen sjösattes aldrig. Affischerna, som långt senare blev berömda, sågs i stort sett inte av någon.

Inga politiker behövde berätta för britterna att ta det lugnt.

Det var ju ändå det de gjorde.

Och när IRA härjade på sjuttiotalet gjorde britterna likadant. Tills IRA inte fanns längre.

Att lära sig leva med terrorn – att ta det lugnt – är en strategi som har fungerat förr. Den har bara varit väldigt outtalad.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera