Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Alla är rädda för mig

Benny Fredriksson på Kulturhuset Stadsteatern blir nervös bara han ser mig. Jag är sedan länge Lars Vilks väninna, sånt kan göra vem som helst stirrig.

När förre Moderna museet-chefen Lars Nittve överlämnade stafettpinnen till sin efterträdare Daniel Birnbaum, varnade Nittve honom för mig: Akta dig för henne! När unga konstkritikern Natalia Kazmierska gjorde entré som nyupptäckt stjärnskott i Expressen, sa hon i en intervju att hennes styrka som kritiker låg i att hon inte var rädd för Marianne Lindberg De Geer. När Viggo Cavling frågade Bukowskis om inte han och jag skulle kunna få sända en podd från auktionshuset, fick han nobben. Chefen var rädd för att dra in mig i huset. Efter att ha lämnat galleri Andréhn-Schiptjenko, då jag starkt ogillade deras affärsmetoder, ville ingen av de samtida galleristerna ta i mig med tång. Marina Schiptjenko var då ordförande i Galleriförbundet. När jag till Magasin 3, Sthlm, sålt en skulpturgrupp i gips föreställande en svältande och en välmående naken kvinna i naturlig storlek som båda bar mina ansiktsdrag betitlad »Jag tänker på mig själv«, förbjöd David Neuman, konsthallens chef, mig att göra fler, till  och med i annat material, till exempel brons. (Om man kan något om skulptur så vet man att Skulptörförbundet slår fast att man kan göra 3–5 likadana skulpturer och forfarande kalla dem original.) Neuman hotade flera gånger med att om jag trotsade honom skulle han se till att jag inte ställde ut mer i stan. Naturligtvis gjorde jag ett par till. I brons. De står nu utanför Växjö konsthall.

Så här kan det hålla på. Med min kritik har jag lyckats göra mig osams med nästan hela Konstsverige, särskilt på den manliga sidan. Lätt hänt i en liten konstvärld som vår. Det är inget som bekymrar mig. Tvärtom. De ska var rädda för mig. Som intellektuell och debattör har jag gett mig själv det uppdraget. Att fritt och utan lojaliteter till höger och vänster kunna förhålla mig till omvärlden och då särskilt till kultursfären där jag verkar. Tycker jag att Moderna bara köper in mäns alster, så sätter jag mig bara och räknar på deras hemsida och så offentliggör jag det i Expressen. I konsten, liksom i övriga delar av samhället, pågår ständigt saker som bör genomlysas. En som hade skarp blick för konsten, konstvärlden och tidsandan var Jeanette Bonnier (1934–2016). Som central del-ägare i Bonnierkoncernen och diger konstsamlare var hon också konstnärernas vän och mecenat. Alltid intresserad av den konstnärliga processen och ständigt nyfiken på det nya. 2006 startade hon Bonniers konsthall, som genast, i samarbete med  konsthallens chef Sara Arrhenius, placerade sig som en av samtidskonstens djärvaste utposter. Dessutom numera, generöst nog, med fri entré.

Inför det stundande 30-årsjubileet för den stiftelse som Jeanette Bonnier instiftat till sin dotter Maria Bonnier Dahlins minne (1964–1985) och som finansierar konsthallen, har Sara Arrhenius intervjuat Jeanette Bonnier.

Jeanette svarar där på frågan om hur hon ser på konstscenen i New York under sent 80-tal i förhållande till dagenskonst: »Pengarna har förändrat allt. I dag handlar det mycket mera om pengar än om konst och så var det absolut inte på 80-talet. Då var det konsten som stod i första rummet; det här med pengar och auktioner kom senare och i dag handlar det mycket mer om att köpa och sälja än om konsten i sig. Frågan är hur det påverkar konsten? Det kan man fundera mycket på tycker jag.«

Jag kan bara hålla med Jeanette Bonnier. Ett klimat som detta, där konsten slutar vara intellektuell och känslomässigt stimulerande, där konsten slutar skava, uppröra och gå på tvärs, är förödande för konstarterna och är en av orsakerna till att jag tagit paus från mitt konstnär-skap och numera mest ägnar mig åt det litterära. Där fortfarande, särskilt inom teatern, upplevelsen får överraska, skrapa i och vända upp och ner på förväntningarna. En konstart som det än så länge inte går att slå mynt av, på samma sätt som konsten råkat ut för.

I en nyligen utgiven liten bok om min konst har Johan Croneman skrivit texten. Essän har rubriken JAG ÄR INTE LÄNGRE RÄDD FÖR MARIANNE LINDBERG DE GEER.

Ja, med versaler. Efter att ha läst igenom texten första gången, var inte jag heller längre rädd för Johan Croneman.

En som alltid skrev med versaler var Jeanette Bonnier. Att hon dött gör mig förkrossad på ett sätt som överraskat mig. Vi kände inte varandra på det sättet att vi umgicks. Men när vi träffades kände vi igen varandras hållning. Jeanette har genom hela mitt konstnärskap kommit med uppmuntrande tillrop: »På dom bara!« Hon har också köpt några av mina bästa verk till sin samling. Hon var vår konstvärlds president, vd och kritiker. Det finns ingen som hon och ingen kommer nånsin att kunna ta hennes plats.

För övrigt vill jag citera Henrik Tikkanen: Att uppleva den eviga kärleken tar inte lång tid.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera