Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
USA-val / Utrikes

Den dolda vänsterkroken

Hillary Clinton ser ut som en mittenpolitiker, men har i realiteten tagit ett medvetet stort steg åt vänster.

Lyssnar man på Bernie Sanders och den amerikanska vänsterns kritik av Hillary Clinton så handlar den oftast om 1990-talet. De pratar om alla de kompromisser som Bill Clinton gjorde, om frihandelsavtalet Nafta, brottspolitiken, socialbidragsreformerna och hela demokraternas »tredje vägen«-agenda, där man ställde sig mittemellan höger och vänster.

Att kritiken från vänster handlar om det förflutna är talande. Om man i stället tittar närmare på Hillary Clintons faktiska lagförslag inför valet så är det en helt annan politiker som framträder. Där får vi i stället möta en ny Hillary Clinton, som lanserat sig som den inrikespolitiskt mest progressiva demokraten sedan 1960-talet.

I sakfråga efter sakfråga har Clinton tydligt ställt sig på demokraternas vänsterflank. Redan när hon lanserade sin ekonomiska sakpolitik i ett tal förra sommaren – symboliskt nog på Franklin D Roosevelts Four Freedoms Park i New York – pratade hon om ett ekonomiskt system som är »riggat för de rikaste«. En av kampanjens inofficiella motton är »Inga fiender till vänster«.

Många av USA:s progressiva aktivister avfärdar Clintons sakpolitiska vänstersväng som ren opportunism. Men frågan är om de inte i stället borde vara malliga för att de lyckats mobilisera sig så effektivt politiskt att de faktiskt lyckats släpa Clinton åt sitt håll. Den här förändringen handlar dels om att hon vill göra en annorlunda kampanj än 2008, då hon förlorade mot Barack Obama efter en kampanj som uppfattades som otillräckligt idealistisk och progressiv (trots att hon ofta faktiskt stod till vänster om Obama i sakfrågor). Dels handlar det om att distansera sig från just 1990-talet och den mittenpolitik som både hon och Bill Clinton så länge har förknippats med. Hillary Clinton har alltid formats av sin samtid, i lika hög utsträckning som hon själv har format den. I det här valet har hon valt att kandidera som en stolt feminist, som oftast låter mer som den progressiva senatorn Elizabeth Warren än som sin egen make. I demokraternas första tv-debatt i höstas kallade hon sig »progressiv politiker som får saker gjort«. I stället för att hoppas på gemensamma överenskommelser och kompromisser med republikanerna, som rört sig ännu längre ut på högerkanten sedan Obama blev president, väljer hon att närma sig den nya vänstern och de rättighetsrörelser som står för den politiska energin i demokraternas väljarkoalition på 2000-talet. Det vi ser är helt enkelt en pragmatisk mittenpolitiker som gör allt hon kan för att överleva det här radikala ögonblicket i USA.

Men Clintons vänstersväng handlar också om ren väljarmatematik för demokraterna. Partiets koalition har helt enkelt vuxit så snabbt att de inte längre behöver bekymra sig om att övertyga moderata mittenväljare, utan snarare försöker man mobilisera högre andelar kärnväljare, vilket gör det mer politiskt lönsamt att prioritera just de progressiva hjärtefrågorna.

I början av Clintons valkampanj sa hennes långvariga rådgivare James Carville i en intervju med New York Times:

– Den viktigaste väljaren i valet 1992 var någon som skulle kunna rösta på båda partierna. Nu är den viktigaste väljaren någon som förmodligen kommer att rösta på dig, men som är mindre sannolik att rösta överhuvudtaget. Det innebär en gigantisk förändring i strategiska avväganden.

För Clinton handlar valet 2016 alltså mer om att öka valdeltagandet bland kärnväljarna, snarare än att övertyga »swing voters« och mittenväljare. Väljarkåren i presidentval har förändrats väsentligt, till demokraternas fördel. Sedan Bill Clinton blev president 1992 har etniska minoriteters andel av väljarkåren blivit dubbelt så stor. Det är svarta och latinamerikanska väljare som har sett till att Clinton i praktiken har vunnit primärvalet över Bernie Sanders, och deras växande inflytande har även förändrat demokraterna som parti. Man fokuserar nu mindre på att vinna villaförorternas medelklass, och mer på frågor som berör de mest ekonomiskt utsatta, eller rättighetsfrågor som specifikt rör just etniska minoriteter.

Allt det här var Clinton medveten om redan innan hennes kampanj började. Så den populära medieberättelsen om att Clinton går till vänster på grund av Bernie Sanders stämmer inte; hon visste redan långt innan Sanders kampanj började att hon skulle vara tvungen att tillfredsställa en väljarkår som rört sig rejält åt vänster sedan hennes man var president.

Man kan däremot säga att det här projektet har varit en klar utmaning för Clinton. Hon är en politiker som är mer bekväm i lågmälda samtal med väljare, eller i sakliga diskussioner om policydetaljer, snarare än att hålla känslosamma kampanjtal om ekonomisk rättvisa. Generellt är hon en osannolik ledargestalt i en tid då så många väljarna kräver en omfattande protest mot hela det befintliga ekonomiska systemet.

Hon har kompenserat för detta med den förmodligen mest ambitiösa sakpolitiska plattform vi sett i ett amerikanskt presidentval. Washington Post konstaterade nyligen att om man skriver ut hennes samlade lagförslag så blir det en bok dubbelt så lång som »Hamlet«.

Det nya politiska klimatet verkar även sätta sin prägel på diskussionerna om Clintons potentiella vicepresidentkandidat. Där nämns förvisso en del trygga alternativ från demokraternas mittfåra, som Virginia-senatorn Tim Kaine. Men många av de kandidater som tycks ha bäst odds just nu är de mest progressiva demokraterna, som Ohio-senatorn Sherrod Brown, arbetsmarknadsministern Tom Perez och den progressiva senatorn Elizabeth Warren, som blivit en stjärna inom vänstern. Det anses inte ens helt otänkbart att Clinton skulle kunna välja Bernie Sanders till vicepresident, även om det inte är sannolikt.

Hillary Clinton leder än så länge i opinionsmätningarna mot Donald Trump, men inget säger att det blir en enkel seger för Clinton. Kan en kandidat som så många förknippar med Washingtons status quo vinna ett presidentval i en tid då alla verkar prata om revolution? I en intervju med nyhetssajten Politico säger den demokratiska opinionsanalytikern Celinda Lake:

– Det kommer att bli en rejäl utmaning, i synnerhet när det gäller ekonomin. I många avseenden är hennes pragmatiska tillvägagångssätt väldigt attraktivt, i synnerhet nationella säkerhetsfrågor där nya idéer kan vara väldigt farliga. Men när det gäller ekonomin så letar många, speciellt arbetarna, efter mer fundamentala förändringar.

Martin Gelins nya bok »Den längsta kampen – Hillary Clintons väg till makten« kommer i slutet av maj på Natur & Kultur.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera