Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Nya spöken i Europa

»Husen är alltså borta, men kyrkorna står kvar. Det finns en liten ironi i detta. Den ateistiska marxismen har en pseudoreligiös kärna.«

Flygplatsen Zaventem i Bryssel. Vettlösa köer till avgående flyg. Ett terrordåd har nyligen utförts, av pseudoreligiösa revolutionärer. Följden är oro, inte bara i Bryssel, överallt. Spåren leder mina tankar tillbaks till Karl Marx.

Karl Marx var jude, född i Trier, 1818. Han levde ett rörligt, kanske oroligt liv. På 1840-talet bodde han också i Bryssel. Dit flydde han i exil från Paris. I en tidningsartikel hade Marx angripit den preussiska monarkin, dess maktfullkomlighet, dess sociala inkompetens. Det gillades inte av den preussiska statspolisen. Den ville få orosstiftaren utlämnad, först från Paris, sedan från Bryssel. Mannen från Trier avsade sig då sitt medborgarskap, blev statslös in i döden. Han dog i London i mars 1883 och ligger begravd på Highgate Cemetery. Graven pryds av en gigantisk byst som föreställer hans huvud med tillhörande skägg. Den döde följdes till graven av elva personer.

I Bryssel skrev Marx tillsammans med Friedrich Engels det så kallade kommunistiska manifestet. Det utkom revolutionsåret 1848. Texten börjar med några ord om ett spöke som går runt i Europa. Den slutar med en maning till proletärer i hela världen att förena sig i en kamp för de revolutionära idealen.

Bryssel för Karl Marx betydde infiltration och nya nätverk och, ja, dessutom viktiga tågförbindelser. På Rue de l’Alliance bodde år 1845 inte bara Engels och Marx utan också Moses Hess. Hess lade senare, före Theodor Herzl, grunden till den moderna sionismen med en bok om vad han kallade den sista nationalitetsfrågan, »Rom und Jerusalem«.

På en väggplatta i förorten Elsen kan man läsa att Karl Marx bodde där åren 1846-1848. Det är en sanning med modifikation. Inget hus där Marx bodde finns längre kvar i Bryssel, och Rue de la Révolution översattes tidigare till Opstandstraat på flamländska men är idag Omwentelingstraat, ungefär omvälvningsgatan. Jag undrar vad Marx hade sagt om den saken, i ett land där människor med olika tungomål sedan eviga tider slåss om det nationella problemformuleringsprivilegiet.

Husen är alltså borta, men kyrkorna står kvar. Det finns en liten ironi i detta. Den ateistiska marxismen har en pseudoreligiös kärna. Den har stora likheter med den judisk-kristna eskatologin. Edens trädgård är jämförbar med den tidiga eller primitiva kommunismen, syndafallet är identiskt med utvecklingen av egendom och klassamhälle, de yttersta dagarna har sin motsvarighet i de sista stadierna av kapitalism och Kristi utlovade återkomst är väl själva den kommunistiska revolutionen. Ungefär så där, skulle jag påstå.

Taxichauffören vid Zaventem, nu i slutet av april, säger till mig att den senaste månaden varit en ekonomisk katastrof, men att ljuset säkert kommer åter. På gatorna är stämningen dämpad, kamouflagefärgade militärfordon, någon vill oss riktigt illa. De jihadistiska revolutionärerna i mars hade sina rötter i Paris och de utförde sina dåd med hjälp av spöklika, statslösa nätverk. Graven på Highgate Cemetery i London har för övrigt också den utsatts för åtminstone två sprängattentat sedan 1883.

Finns det då en koppling, ett förebud, en linje? Kanske, kanske inte. Frågan är väl vad man vill se. I den kungliga trädgården ser jag därför det jag vill se. Jag ser skolpojkar kasta sten mot flaxande duvor och jag ser solstrålar silas mot den virvlande sanden genom gröna löv och jag ser stolta kvinnor gå i korta kjolar och jag tänker väl då, eller hoppas väl då, att allt ska förbli som det en gång varit.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera