Rättshaveristen i nöden

Text: Ylva Herholz

En 411 år gammal roman om en stolle i femtioårsåldern, som på skraltig häst drar ut för att kämpa mot världens onda: orättvisor, falskhet, väderkvarnar. Ges ut i ständigt nya utgåvor.

»Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha« av Miguel de Cervantes är klassikern bland klassiker, och världens näst mest översatta bok, efter Bibeln; finns på 146 språk.

Hur kommer det sig?

I författarens hemland Spanien har hans mästerverk förresten legat på bestsellerlistan under det senaste året. I en språkligt uppdaterad version, som gjort att den moderne genomsnittsspanjoren (äntligen) rätt kan förstå 1600-talsskrönan – något som i höstas orsakade en het kulturstrid. En konservativt lagd litteraturdocent vid ett Madriduniversitet ansåg exempelvis att det var ett »brott mot litteraturen« att så här förvränga den store spanske diktarens ord. Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa, som skrivit förordet till den moderniserade »Don Quichotte«, höll med nyutgåvans upphovsman Andrés Trapiello: detta är ett bidrag till folkbildningen. Föråldrat vokabulär och omständlig notapparat har både hämmat och avskräckt spanskspråkiga läsare – som fram till våra dagar inte haft samma möjlighet som svenskar, engelsktalande, tyskar och andra världen runt: att roa sig, filosofera och bilda sig i sällskap med tidernas antihjälte på ett modersmål i takt med tiden.

Se där en av fördelarna med översättningar.

I dagarna kommer en svensk nyutgåva – i Jens Nordenhöks glimrande, prisbelönta översättning från 2001, som är en njutning att fördjupa sig i, och ger känslan av att vara på pricken på samma våglängd som Cervantes själv.

Frågan om vad och hur man får göra med en författares originalverk är annars en diskussion för sig. Uppstår med jämna mellanrum. Som när romaner omvandlas till pjäs, eller film – stundom även denna. Quijote finns också i balettform. Och avbildad i målningar och gravyrer av flera av konstens stora. Oftast i sällskap med sin mer jordnära följeslagare Sancho Panza.

Spanjorerna firar i år dessutom 400-årsminnet av nationalskaldens död 1616. Både spanske kungen och kulturministern var på plats vid festligheter på dödsdagen i april i lilla staden Alcalà de Henares, där Cervantes var född.

Inför jubileet grävdes förra året Cervantes kvarlevor fram – ett tilltag som förhånades från flera håll – i den klosterkyrka i Madrid där han enligt eget önskemål ligger begravd. Det lär ha varit just barfotanunnorna i Trinitatisklostret som en gång skramlat ihop lösensumman för att friköpa Cervantes ur ett femårigt slaveri i Algeriet.

KUL-cervantes
Don Quijote är en av världens mest klassiska böcker. Men att författarens kvarlevor grävs fram 400 år efter hans död har kritiserats.

Ja, Miguel de Cervantes Saavedra var själv med om ett antal äventyrligheter under sin levnad. Innan han blev författare på riktigt. Flera av dem finns i lätt förklädnad med i hans berättelse om den förvirrade riddersmannen och hans väpnare. Hans år som skatteindrivare i det spanska inlandet återspeglas även de, i huvudfigurernas framstretande på snustorra vägar i Kastilien, på häst respektive åsna.

Nog kan uppsvinget för romanen om Don Quijote i hans hemland också ha att göra med att dagens spanjorer i släptåg med denne hjälte får chans att drömma sig tillbaka till fornstora dar? Då när Spanien var både rikt och mäktigt, och fjärran från ekonomisk kris, EU-regler och en ungdom utan jobb eller livsuppgift.

Men envar, med någon av de 145 olika översättningarna i knät, kan annars tänka sig in i att likt den tappre gestalten från La Mancha dra ut och kämpa mot övermäktiga byråkratier, inhumana bestraffningsmetoder eller klimathot. Eller inspireras att som volontär hjälpa flyktingar, mobbade, misshandelsoffer och andra medmänniskor i nöd.

Den godtrogne sanningssökaren Don Quijote förstår sig inte på världens list och falskspel. Han agerar enligt sina ideal. Drar fram med sin lans mot allt ondsint. Fast det går på tok, för det mesta. Och alla driver med honom. Men han vill ju bara försvara fattiga och värnlösa...?

Redan i början av historien får vi veta att Quijote blivit som han är av att ha förläst sig på riddarromaner. Av »för lite nattsömn och för mycket läsning torkade hans hjärna ihop och han förlorade förståndet«, som det står.

Den odödlige, 411-årige Don Quijote uppfattas omväxlande som hjälte, antihjälte och rättshaverist. En del av hans fiender är inbillade, han framstår som fån – men samtidigt godmodig, och rörande. Han vill så väl.

Gränsen mellan hjältemod, dåraktighet och rättshaveri kan vara hårfin – även i verkligheten. Vilket omdöme som fälls kan variera över tid, och beroende på vem som uttalar det. Civilkurage kan innebära att man måste uppträda som en besvärlig människa. Kanske rentav bryta mot regler och lagar. För att hjälpa, eller rädda liv. Som Raoul Wallenberg, i ett naziockuperat Europa. Eller Harriet Tubman, amerikanskan som fritog hundratals svarta ur slaveriet i rasåtskillnadens amerikanska 1800-tal, och nu ska få pryda 20-dollarsedeln.

När övergår rättfärdig kamp till rättshaveri – det som enligt Nationalencyklopedin är en »onyanserad och överdriven strävan« att få rätt till varje pris?

I ett hårdnande, polariserat samhällsklimat är »rättshaverist« skällsord, något att ta till för att få tyst på meningsmotståndare – och besvärliga människor.

Visst finns de verkliga haveristerna. De som kan skicka ett par hundra mejl till ett ämbetsverk – i veckan. Med många versaler, dubbla utropstecken och termen »rättsröta« i. Det skrivs böcker också om dem. Framträdande jurister, psykiatrer och psykologer författar krönikor och uttalar sig om dem i intervjuer. Förklarar att en oförrätt eller kränkning oftast finns i bakgrunden hos dem som går över gränsen för det allmänt accepterade.

I tidskriften Dagens Juridik stod häromåret att läsa att antalet svenska rättshaverister har ökat. De syns dessutom mera i dag; tänk sociala medier, nätet.

För inte alltför många år sedan skrev dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz en uppsats om rättshaverister, och hävdade där att antalet sådana är ett mått på det bemötande människor får i samhället. Och att vår tids stress och brådska, tillsammans med bristande engagemang och kvalitet i exempelvis myndighetsutövning, rentav kan skapa rättshaverister.

Tänkvärt. Faktiskt alarmerande.

Sen är det tragikomiskt, nästan som hos Cervantes, att Lambertz (numera justitieråd i Högsta domstolen) själv kallats rättshaverist. Efter sina uttalanden kring rättsskandalen Thomas Quick. Till de få som talade väl om Lambertz då drevet gick för dryga två år sen hörde advokaten Sargon De Basso, som i en debattartikel skrev att Lambertz varit nyttig för Sverige (i alla fall fram till dess). Samt: att en försvarare ofta måste utmana attityder. Något som kan få en att »känna sig som Don Quijote«, som De Basso formulerade det.

Men faktiskt kan hela organisationer uppträda rättshaveristiskt – såklart även en samhällsinstitution – om en fråga blir tillräckligt laddad, och infekterad. Allt enligt psykologen Andreas Svensson, i höstas aktuell som medförfattare till en handbok i hur man kan och bör bemöta de jobbiga haveristerna. Vad gäller enskilda av det slaget är det med empati, enligt hans grundtips.

Just vad man känner med den nördige idealisten Don Quijote.

Författaren Carlos Fuentes skrev i New York Times 2003 att »läsning av Don Quijote är något av det hälsosammaste en modern, demokratisk medborgare kan företa sig, i en alltmer polariserad värld av förenklat Gott mot Ont och inkvisitoriska dogmer«. Det formulerades två år efter terrorattentaten mot World Trade Center; hur det gått med extremism, politisk dagordning och debattklimat sen dess vet vi.

I den bästa av världar behövs inga hjältar.

Fast också vår samtid tycks ha konstant behov av dem, både verkliga och fiktiva. Vad det nu säger om oss.

Nu var det ju så att den sorglige Quijote hade förläst sig på riddarromaner, och blivit stollig av det. Fått förtorkad hjärna.

Man kan då grunna på vad det kan leda till att förläsa sig på deckare – som toppar åtskilliga bästsäljarlistor av i dag.

Historier om brott – där huvudpersonerna för all del brukar ha hjältestatus, men snarare är cyniker, buttra smarta typer, som har att fajtas mot allt råare, växande internationella brottssyndikat – i en allt hårdare omvärld. Hopplöst, kallt, dystopiskt. Kan slukande av sådana stories leda till förhärdat hjärta?

Fixerade vid hjärnkapacitet – och »vetande« – är vi redan. Hellre en godhjärtad tokstolle än ett kallhamrat smarthead – både i romanform och på riktigt.

Skurkarna i deckare är förstås inte sällan en sorts rättshaverister – med sataniskt utformade strategier för att hämnas något i det förgångna. Kufar av helt annat skrot och korn än vår riddarfigur.

Mot slutet handlar Don Quijotes historia dock också om att bli desillusionerad. Förlora sin tro. Det var därför Dostojevskij ansåg den vara den sorgligast tänkbara av berättelser: vår hjälte nyktrar till från sina tokerier, tappar livsgnistan och dör.

Såtillvida en bild av nutidsmänniskan: vilsen, blaserad och andligen uttorkad, i en värld som tömts på mening. Som kan behöva en älskvärd idealist som Don Quijote.

Den svenska nyutgåvan kommer som storpocket i mitten av maj på Nilsson förlag, i översättning av Jens Nordenhök.