Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Utan medvind i vänstervågen

Klyftorna i Sverige är större än på flera decennier. Men Jonas Sjöstedt lyckas inte locka nya väljare.

I helgen håller vänsterpartiet kongress. Politiska frågor ska dryftas och ett nytt partiprogram klubbas. Visionen är tydlig. Att avskaffa klassamhället och krossa de patriarkala strukturerna. Ändå hörs inga slagord, till vardags märks ingen verklig kämparanda. Detta har sina förklaringar. Avskaffandet av kapitalism ska inte längre ske genom revolution. Reformer ska ta Sverige dit. Vänsterpartiet har anpassat sig till den demokratiska och marknadsekonomiska ordningen. Anpassningen har inte varit utan framgångar. Efter de senaste budgetförhandlingarna med regeringen kunde vänsterpartiet glädja sig åt att ha fått igenom sitt krav på 10 miljarder kronor till välfärdssatsningar i kommuner och landsting.

Ändå håller vänsterpartiet låg profil. På första maj demonstrerade vänsterpartister över hela landet. På vissa ställen, som i Göteborg, lockade vänsterns tåg fler människor än socialdemokraternas, men i Sifos väljarbarometer i april sa bara 7,2 procent att de skulle rösta på vänsterpartiet om det vore val i dag. Det är visserligen mer än de 5,7 procent partiet fick i valet 2014, men långt ifrån någon historisk toppnotering.

Detta trots budgetframgångarna, och i tider då utanförskapet är stort, ungdomsarbetslösheten skyhög och klyftorna de djupaste på många år. Varför lyckas inte vänstern locka fler?

Som jämförelse finns en trend i Europa och USA, där har vänstern luft under vingarna. Förra året tog det socialistiska partiet Syriza makten i Grekland. Den demokratiske socialisten Jeremy Corbyn valdes till ny  partiledare i Labour i Storbritannien, och i Spanien fick nybildade Podemos 20 procent av rösterna och blev landets tredje största parti. Den amerikanska vänsterpolitikern Bill de Blasio valdes för två år sedan till borgmästare i New York med budskapet att han ville införa en miljonärsskatt, och socialisten Bernie Sanders har fortfarande en i alla fall teoretisk möjlighet att stoppa Hillary Clintons väg mot att bli det demokratiska partiets presidentkandidat. Även på gräsrotsnivå är vänstertrenden tydlig. I Frankrike är tiotusentals människor ute och demonstrerar mot landets orättvisor i en rörelse som går under namnet »Nuit debout«.

Den tyska ekonomen Luke March från Friedrich Ebert Stiftung, en organisation som står socialdemokraterna nära, har studerat den europeiska vänsterns utveckling under tiden från Berlinmurens fall fram till finanskrisen 2008. Efter Sovjetunionens upplösning befann sig Europas kommunistiska partier under hård press. Inte nog med att de blev av med ekonomiskt stöd från Sovjet, partierna tvingades också leta efter en ny identitet, som tog avstånd från det sovjetiska projektet. En del kommunistiska partier stöpte om sig själva. Vissa, som svenska VPK och tyska SED, tog bort ordet »kommunist« från partinamnet. Andra upplöstes och gick upp i nya grupper och koalitioner eller återuppstod i ny tappning, som GroenLinks i Holland. I Grekland, Portugal, Frankrike och Cypern höll partierna i stort sett fast vid kommunismen. I Östeuropa blev de gamla kommunistpartierna i det närmaste socialdemokrater, eftersom socialdemokratiska partier saknades där. 

Gemensamt för de senare var att de tog avstånd från Sovjet och kallade sig demokratiska socialister och talade sig varma för det välfärdssamhälle som de ansåg att socialdemokraterna övergivit. Miljö- och antiglobaliseringsfrågor, feminism, euroskepticismen och antielitism har stått i centrum.

Luke March konstaterar att de vänsterpartier som förblivit kommunister lyckats sämst, medan de pragmatiska och icke-ideologiska vänsterpartierna lyckats bäst.

De framgångsrika vänsterpartierna är alltså inte längre extrema i sina politiska uppfattningar. De har profilerat sig som ansvarstagande och regeringsdugliga. Ett exempel på detta visar de brittiska forskarna Tim Bale och Richard Dunphy: inget vänsterparti i »avancerade liberala ekonomier« har tackat nej till ett erbjudande om att ingå i en regering.

Valjargrafik

Mot den bakgrunden var det inte konstigt att Aron Etzler, när han blev partisekreterare i vänsterpartiet 2012, bestämde sig för att förstärka bilden av partiet som ett pragmatiskt parti. »R-ordet är något Aron Etzler helst undviker«, skriver tidningen Arena och syftar på revolution. »För att erövra inflytande måste partiet framstå som regeringsdugliga. Ta ansvar.«

Men finanskrisen 2008 har ritat om den politiska kartan på många sätt. De tyska forskarna Manuel Funke, Moritz Schularick och Christoph Trebesch har studerat politiska effekter av  finansiella kriser mellan 1870 och 2014 och visar att den politiska polariseringen alltid skärps i kristider.

Det är lätt att föreställa sig att vänsterpartier skulle vara de som drog nytta av kapitalistiska kollapser, men varken i historien eller i nutid har det varit så. Istället är extremhögern vinnare. Det beror något förenklat på att de gör minoritetsgrupper och immigranter till syndabockar för eländet som följer i krisens spår.

Vänsterns uppsving efter finanskriser ser annorlunda ut. Forskarna skriver att gatudemonstrationer, upplopp och strejker blir vanligare. »Occupy Wall Street-rörelsen« och franska »Nuit debout« är typiska exempel på det. Vänstern har dock haft svårt att förvandla dessa stämningar till stöd i väljaropinionen. Gräsrotsrörelserna är ofta anarkistiska till sin natur, kritiskt inställda till partipolitiken och svåra att mobilisera som väljare.

Att en del europeiska vänsterpartier fick fler röster 2014 än tidigare kan bero på att de använt en ny typ av vänsterretorik  som appellerat till fler gräsrötter. Syriza har segrat genom en anti-etablissemangsretorik och en anti-åtstramningspolitik som lockat hårt prövade grekiska väljare. Och spanska Podemos lyckades bygga ett politiskt parti ur sin proteströrelse, genom att sammanföra nya folkrörelser, gamla kommunister och facebookaktivister. Corbyn har förslag på omfattande nationaliseringar av flera branscher och talar om högre skatter för rika. Bernie Sanders talar om politisk revolution. Väljarna har strömmat till.

I Sverige är det sverigedemokraterna som lyckats bäst i grenen att locka uppgivna svenskar, inte minst genom att i höstas deklarera att de ska agera »utomparlamentariskt«.

Alltmedan vänsterpartisterna inväntar helgens kongress och motionerar om slopade Rotavdrag, lägre moms för hyresrätter och sex timmars arbetsdag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera