Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Vi är kvar i 1978 och det går två tåg om dagen«

Komikern och båtälskaren Kristoffer Appelquist vill framåt, lära sig nya saker och strävar efter utveckling.

Politiker vill han inte bli, Kristoffer Appelquist. Kanske är det synd. Kanske hade Sverige behövt en orädd och en smula drastisk visionär. En som ser på exempelvis skillnaderna mellan stad och land på ett helt eget sätt. Själv är han född och uppvuxen i Malmö, men bor nu i en gammal kyrka i Sunne. För tillfället delar han huset med en man som flytt från Syrien.

Komikern Kristoffer Appelquist insåg för ungefär tio år sedan, trettio år gammal, att ståuppandet var som gjort för honom. 2012 utsågs han till årets manliga komiker. Nu är han på resande fot under stora delar av året. Det kringflackande livet finns i hans blod. Han måste, som han säger det, testa mycket av allt, han måste träffa många olika sorters människor.

– Vi i resten av landet får läsa text efter text om Slussen och på nyheterna visas hur skolbarn i Stockholm jobbar med läsplattor. Vi andra känner inte igen oss i de bilderna. Vi är fortfarande kvar i 1978 och det går två tåg om dagen.

Han tycker att Sverige saknar visioner, att det borde finnas många fler stora städer och framförallt borde vi bli ett land med en mycket större befolkning.

– Släpp in fler människor. Nittionio procent av Sveriges städer plågas av för litet befolkningsunderlag. Sen är det så att Sverige är så glesbefolkat att man inte kan vara invånare i bara en stad. Det är inte lönt att bara vara på ett ställe. Man blir dum i huvudet då, man måste se mer än så av Sverige och världen. Det är ju det vi ser resultatet av nu, människor som tycker att det är bra där de är och stannar kvar. Då blir det ett demokratiunderskott deluxe.

Som Kristoffer Appelquist ser det är våra liv fulla av gamla, mossiga regler, begränsningar och förutfattade meningar. Kommunindelningen är en sådan påhittad gränsdragning. Han menar att skillnaderna mellan stad och land är en klassfråga och i allra högsta grad handlar om var makten och resurserna finns. Han suckar också över okunnigheten som finns i Stockholm om människorna ute i landet. Och tvärtom. Båtälskaren Appelquist suckar  över att Vänerns kust är så oexploaterad och folktom. Det är bara att bygga, utnyttja den som man gör i Stockholms skärgård, det är som att sitta på guldfyndigheter utan att göra något av det.

Så där fortsätter han i det stressframkallande sorlet på restaurangen på Stockholms central. Han hinner med att mosa dagens skola, skolan som institution, skolan som en byggnad dit alla elever förväntas gå, dag ut och dag in, oavsett vem man är eller hur man är.

Gång på gång påpekar han vikten av att tänka nytt och att våga. Strunta i att krama om det fina som varit. Gå vidare och uppfinn något bättre. Bygg gärna på ett sätt som det aldrig byggts på tidigare. Även utanför tullarna.

– Att göra hembygdsmuseum av nittio procent av Sveriges yta, det tror jag inte på.

Han tänker mycket, han tänker snabbt. Ofta på döden och på sorg. När han var ett år gammal dog hans pappa. Kristoffer Appelquist menar att världen ser ut som den gör för att den är full av arga gubbar. Vi killar har, som han uttrycker det, inte fått lära oss att kolla på »Lejonkungen« och gråta en skvätt. Det finns ett utbrett förakt för att visa sig svag och att berätta om sina känslor.

– Bit ihop, håll käften och slå tillbaka, är fortfarande det som gäller i de breda folklagren. Därför är jag intresserad av sorg utifrån den aspekten att jag skulle vilja att min nu vuxne son, ska börja gråta när han blir ledsen. I stället för att ringa till Försäkringskassan i Borås och skrika fula ord, trots att han inte ens har ett ärende igång där.

Hur man hanterar sorg så att det inte blir våld, det är det som intresserar Kristoffer Appelquist. Inställningen till sorg gör att han indoktrinerat sig själv med att tänka: Man lever bara en gång.

– Det handlar om att våga, om att våga gå in i nya relationer, våga krama folk, våga tacka.

Nu vet han att han kan det han kan, han kan vara väldigt rolig på scen. Men innan han testade, kände han sig värdelös. Då plötsligt hittade han en arena där hans talang kom till sin rätt. Med det kom ett mycket bättre självförtroende och ett större mod.

– Jag kan unna mig att vara dålig på annat. Nu kan jag börja träna, nu kan jag garva åt att jag inte orkar springa mer än hundra meter på löpbandet eller åt att jag gör åt fel håll på aerobicspasset. Jag kan bjussa på det när jag har så mycket på det andra kontot.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera