En lyxig lunch är långsam

Det var först när jag började skolan som jag stötte på konceptet lagad lunch. Mat? Mitt på dagen? Jag fann det hela oerhört exotiskt och sofistikerat. Hemma åt vi filmjölk och cornflakes vid tolv. Den hugade kunde få skiva ned en banan i tallriken. Det hela hade inget med armod att göra, utan handlade mer om logistik: hur utfodra sju ungar med minsta möjliga spill och stök? I mötet med resten av världen insåg jag därmed att min familj var en smula eljest.

Å andra sidan var åttiotalet ganska avslappnat – ingen utredning tillsattes om mina vårdnadshavares lämplighet trots att jag i första klass råkade uppge »akvariefiskmat« som svar på min favoriträtt. Jag hade ännu inte lärt mig vikten av att ljuga i offentliga sammanhang. (Akvariefiskflingor smakar mycket umami. I dag har jag hittat ett snudd på socialt accepterat substitut för denna skamliga njutning: koreansk torkad bläckfisk.)

Nuförtiden har jag förstås vant mig vid den lagade lunchens fröjder. Men än idag känner jag en liten ilning av njutning.  Det är ju som en middag, fast helt utan konventioner! Lyx kan definieras som trevliga men onödiga saker; den lagade lunchen är följaktligen extremt lyxig.

Än lyxigare var det förstås förr. En snabb kokboksbläddring tyder på att lunchandet nådde sin höjdpunkt någon gång under sjuttiotalet. Ordet «lättare lunchrätt» förekommer sällan i dagens kokböcker – ett klart tecken på kulturell utarmning. Var är skinklådan? Vart tog äggtimbalerna vägen? Och consommé – varför äter ingen längre consommé? Den lätt fjantiga «bone broth»-trend som tydligen nått även Stockholm räknas inte – buljong ska inte sörplas som latte utan ätas civiliserat, med sked.

Nåväl, tiden är som vanligt ur led och mattrender är alltid fåniga. Bort med dumplings och pulled pork och food trucks och vad allt som nu är på modet. Är det särskilt konstigt att vi blir feta och ätstörda när vi envisas med att importera andra kulturers festmat bara för att kasta i oss den i all hast mellan två möten?

En idealisk lunch ska vara lätt, lång och sorglös. Det ska kännas som om man är i Provence på den tiden Provence fortfarande var exotiskt. Eller ännu hellre som om man sitter på Karen Blixens afrikanska farm. Det kan gärna vara blommor i salladen (man får pilla bort dem). En träskärbräda med ost eller charkuterier ska stå i ett hörn och vara fotogenisk. Om bröd finns ska det brytas snarare än skäras. Maten bör vara grönsaksbaserad: blomkål polonaise, släpärter med smör, en sallad på solvarma tomater. Kanske ett kokt ägg eller två. Man ska dricka vin utspätt med mineralvatten och ingen ska ha bråttom någonstans. De stora frågorna avhandlar man med munter grace och alla ska förstås vara både bildade och vackra utan att se banala ut.

Sådana luncher är inte helt okomplicerade att få till i vardagen.

I verkligheten tycks lunch vara något som liksom bara drabbar en, vare sig man är förberedd eller ej. Helt plötsligt, mitt i skrivandet, slår klockan tolv och maken har i all hast fått ett blodsockerfall som förvandlat honom till ett apatiskt vårdpaket och vad finns det ens i kylen att värma på? Några torra potatisar, lite bedagad broccoli. Äh, det får bli omelett igen.

Och så sitter man där i sitt lite för mörka kök och petar håglöst i äggen och undrar vad det ens är för mening med allt, när man ändå bara måste laga mat hela tiden? Den som ändå finge äta fil och flingor utan omvärldens dömande blickar.

Margits bästa luncher:

Purjolökslåda

Massor av strimlad purjo (inklusive det gröna) läggs i smord ugnsform. På häller man en väl saltad äggstanning och det hela gräddas gyllene. Bräckt skinka är förstås gott till.

Filbunke

Mjölk värms till kroppstemperatur och blandas med några droppar filmjölk. Slå det hela på portionsskålar och låt syra ett dygn. Servera iskall med lite socker och kanel.

Ägg i kopp

Två fortfarande heta, mellankokta ägg knäcks i en kaffekopp, en klick smör och lite salt. Mosa samman med en sked och doppa nyrostat bröd i geggan.

Text: