Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Länge leve de överviktiga

De som jobbar med folkhälsa tycks dock inte ta till sig detta hoppfulla budskap. De upprepar lika bekymrat som alltid att vår vikt är farlig.

Ett sinnrikt system gör att vi inte behöver äta hela tiden. När blodsockerhalten ökar efter en måltid, bildas hormonet insulin. Insulinet talar om för kroppens celler att de ska ta upp sockret och spara det. När vi behöver energi kan det plockas fram igen och förbrännas.

Diabetes – sockersjuka – innebär att detta eleganta system havererat. Sockret stuvas inte in i cellerna efter en måltid och blodsockerhalten förblir hög. Utan behandling leder detta till skador på blodkärl, nerver, ögon och njurar och ökar risken för sår, infektioner och hjärtinfarkt.

Diabetes är dock inte en sjukdom, utan flera. De två viktigaste varianterna är typ 1-diabetes (även kallad barn- och ungdomsdiabetes eller insulinberoende diabetes) och typ 2-diabetes (åldersdiabetes). De har ingenting gemensamt, förutom den förhöjda blodsockernivån och de skador på kroppen detta långsiktigt för med sig.

Vid typ 1-diabetes har man brist på insulin. De insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln har förstörts av det egna immunsystemet, vanligen i barndomen. Typ 1-diabetes är alltså en auto-immun sjukdom där ett felreglerat immunsystem angriper den egna kroppen.

Typ 1-diabetes är vanligast i rika länder med Finland och Sverige som etta och tvåa. Här är risken 100 gånger större att drabbas än i Kina och Sydamerika. Typ 1-diabetes ökar över hela världen i takt med ekonomisk utveckling och välstånd. Samma mönster alltså som vid andra autoimmuna sjukdomar. Och samma mönster som vid allergi och inflammatorisk tarmsjukdom som också beror på ett odisciplinerat immunsystem. En teori är att vår goda hygien gör att immunsystemet inte tränas tillräckligt under barndomen och därför blir överkänsligt.

Vid typ 2-diabetes är problemet i stället att kroppens celler ignorerar insulinets signaler, så kallad insulinresistens. Cellerna vägrar ta upp sockret, blodsockret stiger, mer insulin bildas, men till ingen nytta. Efter många år kan de insulinproducerande cellerna slitas ut och produktionen av insulin avta. Typ 2-diabetes drabbar främst medelålders och äldre.

Sverige ligger på plats 186 av 219 länder när det gäller typ 2-diabetes. Genetiska faktorer är avgörande och indianer och aboriginer är värst drabbade, medan européer är relativt förskonade. Inom en befolkningsgrupp ökar risken med åldern och den sorts övervikt som ligger mitt på magen, så kallad bukfetma.

I Sverige har i dag 3,5 procent av kvinnorna och 5 procent av männen typ 2-diabetes. Incidensen, alltså hur många som insjuknar per tidsenhet, sjunker med 0,6 procent per år. Ändå blir det fortfarande lite fler typ 2-diabetiker i befolkningen eftersom behandlingen blivit allt bättre och diabetikerna därmed överlever allt längre.

Den som får typ 2-diabetes bör gå ned i vikt; det minskar insulinresistensen och kan till och med backa sjukdomsförloppet. Så hur kan risken att få sjukdomen minska samtidigt som vi ökar i vikt? Vi vet inte. Kanske är dagens övervikt inte farlig på samma sätt som gårdagens. Kanske har vi blivit av med någon riskfaktor för typ 2-diabetes, eller någon skyddsfaktor har tillkommit.

Faktum är att trots att vår vikt ökat sedan 1980-talet, har antalet hjärtinfarkter minskat drastiskt och ökningen av typ 2-diabetes uteblivit, de sjukdomar som brukar benämnas »fetmarelaterade«. År 2013 kom en sammanställning av 141 studier över risken att dö under en viss tidsperiod i relation till BMI i medelåldern (BMI=body mass index: vikten delat med längden i kvadrat). Den visar att »överviktiga« (BMI 25–30) har lägre dödlighet än »normalviktiga« (BMI 18,5–25); inte ens »måttligt feta« (BMI 30–35) har ökad dödlighet. En stor dansk studie från 2016 visar att man har lägst risk att dö i förtid vid ett BMI på 27.

De som jobbar med folkhälsa tycks dock inte ta till sig detta hoppfulla budskap. De upprepar lika bekymrat som alltid att vår vikt (medel-BMI: 24,5 för kvinnor, 26 för män) är farlig. Kanske behöver sockerskatt tillgripas.

Men om sjukdomspanoramat ändras, bör man väl anpassa levnadsråden så att morgondagens folksjukdomar kan förebyggas? Alltså de sjukdomar som nu ökar drastiskt: typ 1-diabetes och andra autoimmuna sjukdomar, allergi och inflammatorisk tarmsjukdom.

Visst, men hur motionerar man ett otränat immunsystem? Den bästa gissningen är att leva likt dem som får minst allergi: trångt med många barn och husdjur, helst på bondgård. Vistas i ladugården och dricka opastöriserad mjölk. Suga på barnens nappar och äta från grannens tallrik. Leva lite gammaldags ofräscht, helt enkelt. När dyker dessa råd upp i folkhälsobroschyrerna, tro?

Agnes Wold är är professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera