Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Nära maxvolym

Spotify, Tidal, Deezer, Apple Music. Och nu även Amazon. Vilka överlever kriget om lyssnarna?

Det var tänkt att vara respektingivande. I ett ombyggt gammalt postkontor på Manhattan i New York hade 16 av musikbranschens största namn radat upp sig på en scen. Beyoncé iklädd en kort byxdress med matchande cape, fisknätstrumpbyxor och ett svart pärlhalsband. Madonna i en dramatisk klänning av viktorianskt snitt. Duon Daft Punk med blankputsade robothjälmar. Jay Z hade en tjock guldlänk över sin svarta t-shirt. Dj:n Calvin Harris och Coldplays Chris Martin flinade ikapp på varsin videolänk.

Här stod eliten, de som fyller världens största arenor, och visste inte riktigt vad de skulle göra med armarna. Förutom soulstjärnan Alicia Keys som övertänt förde gruppens talan vid ett podium, yvigt gestikulerande. Hon citerade Nietzsche, »utan musik vore livet ett misstag«. Proklamerade att den här dagen, den 30 mars 2015, för alltid skulle förändra musikhistoriens riktning.

Med ett högtidligt allvar värdigt Versaillesfördraget steg de alla därefter fram till ett bord och skrev på ett dokument som lovade att ändra »status quo«. Madonna spexade och slängde upp ett ben på bordet medan hon satte sin kråka på pappret.

– Jag tänkte just på hur sjukt det här är, hur det är början på en ny värld, sa Kanye West.

– På 70-talet var artisterna ikoner. Nu har techbolagen blivit ikoner som anser att artister är produkter. Artister är inte produkter, sa en av Daft Punk-hjälmarna.

– Det här var det som alla ville men som alla fruktade. Om de här artisterna kan sitta tillsammans i ett rum så ändras spelplanen, sa Jay Z.

Orden var stora, detaljerna få, men följande hade hänt: Hiphop-mogulen Shawn »Jay Z« Carter – tillika Beyoncés make – hade via sitt företag Project Panther lagt ett bud på nästan en halv miljard för att ta kontroll över det skandinaviska bolaget Aspiro och dess streamingtjänster Tidal och Wimp.

Tidal hade nu stöpts om för att bli världens nya, mer artistvänliga musikstreamingtjänst. Profilerna på scenen hade alla några procent av företaget.

Den nya rivalen skulle förutom ett stort musikbibliotek innehålla tiotusentals videor. Kostnaden för en prenumeration var densamma som hos övriga tjänster, 9,99 dollar, men den erbjöd också en dubbelt så dyr variant, Tidal Hifi, med bättre ljudkvalitet. Upphovsrättsinnehavarna skulle dessutom få ut betydligt högre ersättningar för spelningarna.

Budskapet var tydligt; tjänster för strömmad musik som fanns på marknaden, som svenska Spotify och franska Deezer, hade ingen respekt för artisterna. Genom sina annonsfinansierade gratisupplägg hade de devalverat värdet på musiken. Nu var det dags att restaurera det som förstörts.

I stället för att hälsas som musikens superhjältar blev presentationen hånad. Var inte den här lanseringen den mest pompösa tillställningen någonsin? Här stod alltså musikvärldens rikaste och mest framgångsrika toppskikt och vädjade om att bli ännu rikare! Musikkonsumenternas empati, om det nu någonsin existerat någon, lät sig inte väckas. Tvärtom. Evenemangets hashtag, #TidalForAll, kapades och fylldes av cyniska kommentarer.

Det såg inte lovande ut.

Samtidigt hade Kanye West och Jay Z en poäng. Någonting var på väg att hända, balansen rubbades på streamingmarknaden. Det som länge sett ut att vara ett segertåg för svenska Spotify hade plötsligt utvecklats till ett flerfrontskrig. Och det hade bara börjat.

Horlurar

Det brukade vara enklare: Musiker spelade in sin musik, knöts till ett skivbolag som gav ut skivor som fansen gick och köpte i butiken. En turné följde varpå artisten återvände till inspelningsstudion. Kretsloppet var slutet.

Men så kom internet. Allt blev stökigt.

Sajter som Myspace blev talangfabriker där hoppfulla artister kunde nå ut och kanske fångas upp av skivbolagen, men digitaliseringen bröt framför allt sönder det rådande systemet. Musiken spreds lika lätt som okontrollerat.

Industrins första stora strid med internet stod strax före millennieskiftet. Metallicas låt »I Disappear«, som metalbandet gjorde för filmen »Mission Impossible 2«, började spelas på amerikanska radiostationer innan den ens var färdig. Spåren ledde tillbaka till ett fildelningsprogram som hette Napster, som visade sig tillhandahålla hela Metallicas musikkatalog för gratis nedladdning. Trummisen Lars Ulrichs danska blod började sjuda.

– Om de jävlas med oss ska vi jävlas med dem.

Sagt och gjort, Metallica stämde Napster och vann. Men att som artist börja bjäfsa om ersättningsnivåer har aldrig varit särskilt rock’n’roll. Medlemmarna blev töntstämplade som teknikfientliga girigbukar som gillar att mucka med fattiga collegeungdomar.

För branschen i stort skulle Napster bara visa sig vara en skakning på nedre däck. Liknande program som Limewire och Kazaa (skapat av den svenska -entreprenören och senare Skype-grundaren Niklas Zennström) tog vid och på horisonten tornade fildelningssajten The Pirate Bay upp som ett nytt hot. Åren som följde utspelade sig en ojämn kamp mot internets krafter och musiklyssnarna, som verkade ha förvandlats till ett gäng otåliga, bortskämda snyltare.

Musikindustrin tappade greppet om sin egen distribution. Det fick förödande konsekvenser. De globala intäkterna från skivförsäljning sjönk med 40 procent mellan 1999 och 2009 och det talades om ett förlorat decennium.

Ironiskt nog skulle Sverige, som härbärgerat såväl Zennström som det opolerade gäng som byggde The Pirate Bay, också komma med ett slags svar.

Det är åtminstone så Spotify har velat och kommit att uppfattas: som en lösning på den illegala nedladdningsproblematiken. It-virtuosen och musikälskaren Daniel Ek var själv inspirerad av fildelningssajternas ändlösa utbud när han 2006, 23 år gammal, lade grun-den för musiktjänsten tillsammans med entreprenören Martin Lorentzon. Lorentzon hade precis blivit rik på att börsnotera sitt nätannonsföretag Trade-doubler.

Historien om hur de satt i bara underkläder i Daniel Eks vardagsrum i Stockholmsförorten Rågsved, omgivna av varma, brummande servrar, är typisk för techbranschens skapelseberättelser om hur män med visioner och datorer bygger någonting riktigt stort.

Spotify skulle ha ett stort utbud, precis som Napster och The Pirate Bay, men utan risk för virus, felmärkta filer eller undermåligt ljud. Eller åtal, för den delen. Gratis om man kunde tänka sig annonser, reklamfritt till en mindre månadskostnad.

När tjänsten lanserades 2008 hade Daniel Ek och Martin Lorentzon redan tecknat rättighetsavtal med de stora skivbolagen Sony BMG, Universal Music, Warner Music, EMI och Merlin, som tillsammans hade fått en femtedel av bolaget, enligt medieuppgifter för en struntsumma på 100 000 kronor.

Sedan dess har Spotify förkroppsligat startup-fenomenet: ungt, digitalt och med en tillväxtkurva de flesta företagsledare inte ens vågar drömma om. I samband med sin senaste investeringsrunda våren 2015 tillskrevs bolaget ett värde på runt 70 miljarder kronor.

Vd:n Daniel Ek har många anledningar att nöjt sjunka ned i en färgglad saccosäck på något av företagets kontor världen över. På bara ett par år har han etablerat världens mest populära streamingtjänst för musik, med runt 90 miljoner användare varav 30 miljoner är betalande prenumeranter. I fjol näst intill fördubblade Spotify sin omsättning till över 18 miljarder kronor.

Ek

Daniel Ek.

Lorenzon

Martin Lorentzon.

Men frågan är vad det är för slags succé. För också förlusterna ökade, om än i mindre takt än omsättningen, till 1,6 miljarder kronor i fjol. Det nyligen tioårsjublierande bolagets försvarare säger förvisso att förlusterna inte är något att oroa sig för. Att de är en investering för att bygga en publik som man senare, på ett eller annat sätt, ska tjäna pengar på.

Problemet är att många har svårt att se hur detta ska ske, håller affärsmodellen verkligen?

Man kan förstås dra paralleller till andra globala jättar, som Facebook och Google. De redovisade också försluter till en början men blev sedan dominerande inom sina delmarknader och vände minus till plus genom en mer långtgående kommersialisering av användarna.

Men fungerar marknaden för strömmad musik verkligen likadant?

Oavsett svaret, fick Spotify en dag i juni i fjol en ny spelare att förhålla sig till.

mobil

I nästan ett decennium dominerade Apple den kommersiella övergången mellan fysisk och digital distribution av musik. 2003 föddes bolagets Itunes Music Store, en digital musikaffär som erbjöd de stora skivbolagens utbud för nedladdning. En låt för 99 cent. Ipoden blev hårdvaran för dagen.

Apples profet, Steve Jobs, trodde vid tidpunkten inte på prenumererade musiktjänster. Folk var inte intresserade av att hyra musik. De hade alltid köpt och ägt sin musik och ville fortsätta med det.

– Musik är inte som video. Du kanske ser din favoritfilm tio gånger i ditt liv – din favoritlåt kommer du lyssna på tusen gånger i ditt liv. Om det kostar dig 10 dollar i månaden eller över 100 dollar per år i en prenumerationsavgift att hyra den låten betyder det att jag, för att kunna lyssna på min favoritlåt i tio år har betalat över 1 000 dollar i prenumerationsavgift, sa han under ett tal samma år som Itunes kom.

Det vore orimligt att klandra någon för att inte kunna skåda in i framtiden. Särskilt en person som fick rätt om så mycket annat. Steve Jobs inställning kan däremot delvis förklara varför teknikmastodonten relativt sent insåg den strömmande musikens kraft.

När det väl var dags i fjol hade ryktena snurrat runt i flera månader. Apple hade sedan tidigare lagt vantarna, eller rättare sagt 25 miljarder kronor, på rapparen och affärsmannen Dr Dres lilla streamingtjänst Beats Music och systerföretaget Beats Electronics, som tillverkat bland annat hörlurar. Nu skulle vd:n Tim Cook äntligen visa att företaget kunde vara innovativt efter Jobs.

Det blev Sony Musics vd Doug Morris som under en musik- och teknologikonferens i Cannes skvallrade om att Apple dagen därpå, den 8 juni 2015, skulle avtäcka Apple Music. Att Morris – känd som en progressiv kraft vad gäller digitala strategier och grundare till videomusiktjänsten Vevo – satt på informationen var ingen överraskning. Partnerskap med de stora skivbolagen är en förutsättning för streamingtjänsterna. Men någonting med just Apples intåg på arenan tycktes få den 77-åriga branschrävens hjärta att flimra till lite extra.

– Vad har Apple att komma med här? frågade Morris, enligt techsajten Venture Beat.

– Tja, de har 178 miljarder dollar på banken. Och de har 800 miljoner kreditkort lagrade i Itunes.

Apple Music, som också kostar 9,99 dollar i månaden, har under sitt första år lockat till sig 15 miljoner användare. Det är både många och få i sammanhanget. Med tanke på att det tagit Spotify åtta år att samla på sig 30 miljoner betalande prenumeranter är siffran riktigt bra. Sett till att Apple har en miljard aktiva apparater runt om i världen är en värvningsgrad på 1,5 procent inte alls särskilt imponerande.

Recensionerna har dessutom varit ljumma och som ett svar på det presenterade Apple under sin utvecklarkonferens i veckan en omdesignad variant som bland annat ska vara bättre integrerad med Itunes. För även om det har spekulerats i att Apple vill avveckla den gamla musikbutiken är det ingenting som kommer hända i morgon.

För Spotify var Apple Musics entré både goda och dåliga nyheter. Samtidigt som det var en ny konkurrent på marknaden – dessutom med en av börsvärdens största kassakistor – var det en rejäl bekräftelse på att de i alla år befunnit sig på rätt plats. Apple kan få fart på hela streamingmarknaden och accelerera skiftet till strömmad musik, som skivbolagsbossen Doug Morris prognostiserade i Cannes.

– Ett stigande tidvatten kommer att lyfta alla båtar. Det är början på en fantastisk tid för vår industri.

För Apple kvarstår samma fråga som för Spotify. Är strömmad musik, såld som prenumerationer, en affär som någonsin kommer bära sig?

Apples egen ekonomiska redovisning innehåller än så länge få svar. Bolaget klumpar ihop Apple Music med Itunes och diverse andra »internettjänster« i sin årsredovisning. Källor med insyn uppger dock för Bloomberg Business Week att försäljningssiffrorna från Apple Music bara är en tredjedel så stora som de från Itunes, som ligger på runt 30 miljarder kronor årligen.

Frågan är också vilka lönsamhetskrav som det amerikanska företaget har på sin tjänst. Skulle det tolerera en lägre nivå bara för att befinna sig på marknaden kan det underminera ett lönsamhetstörstande företag som Spotify.

Klart är att Apple Music har skakat om streamingbranschen och gjort den om möjligt ännu mer svårbedömd än förut. Det visar inte minst utvecklingen under året som gått sedan jätten klev in.

Det tog inte ens en halvtimme innan internet exploderade av spekulationer. Beyoncé Knowles-Carter hade precis, utan större  förvarning, släppt »Lemonade« – ett visuellt och konceptuellt album som kretsade kring en makes otrohet.

I den tillhörande timslånga videon hade hon, inspirerad av Kübler-Ross modell om sorgefaser,hunnit avverka intuition, förnekelse, ilska, apati och tomhet.

»This is your final warning / You know I give you life / If you try this shit again / You gon’ lose your wife«, sa hon och kastade bort sin vigselring.

Att Beyoncé i slutet nådde fram till förlåtelse och försoning var mindre viktigt. Det här var sprängstoff. Hennes bokstavstrogna fans blev som besatta. Hur hade Jay Z mage? Ryktena stämde alltså? Deras äktenskap var visst inte perfekt! Kvinnor som kunde misstänkas vara den andra kvinnan söktes upp och trakasserades i sociala medier av »The Beyhive«, som fanskaran kommit att kallas (en ordlek med beehive, engelska för bikupa).

En musikalisk dokusåpa i realtid utspelade sig inför världens ögon och årets hittills största musikhändelse var ett faktum. En ytterst välregisserad sådan. Albumet och filmen fanns endast tillgängliga för streaming på Tidal, och även om den strax därpå kunde laddas ned via Itunes lockades 1,2 miljoner nya prenumeranter till tjänsten bara den första veckan.

Svärmen kom surrande efter drottningen.

Om det nu var så att Jay Z bedragit sin fru visade det sig, ironiskt nog, bli en god affär rent ekonomiskt. Ett år efter magplasket till lansering och en turbulent start började Tidal äntligen betraktas som en seriös utmanare med över fyra miljoner användare. Någon årsredovisning finns ännu inte att analysera men bolaget beräknas i dag vara värt tre gånger så mycket som när Jay Z gick in.

JayZ

Jay Z (Foto: TT)

Förloppet med »Lemonade« är talande för den nya fas som kriget mellan strömningstjänsterna har gått in i.

Vid en första anblick framstår de stora tjänsterna, Spotify, Apple Music, Tidal, Google Play Music och franska Deezer, snarlika. De har alla liknande eller samma avtal med de stora skivbolagen så grundutbudet ligger på runt 30–40 miljoner spår. Priset för en prenumeration har även det landat på en branschstandard på omkring 100 kronor, även om det varierar en del mellan olika länder och valutor.

För att få konsumenternas uppmärksamhet och kreditkortsuppgifter har i stället exklusiva avtal med artister blivit det konkurrensvapen som får mest genomslag. Och till konsumenternas förvirring pågår streamingtjänsternas silly season året runt:

Den kanadensiska hiphop-stjärnan Drake var tilltänkt som en av dem som, liksom Madonna, Kanye West med flera, skulle få tre procent av Jay Z:s Tidalkaka. Men två dagar innan det var dags hoppade Drake av och svor i stället trohet till Apple och Apple Music (han ryktas ha fått runt 160 miljoner kronor för sin lojalitet).

Den nya skivan »Views« fanns därmed till en början bara på Itunes och Apple Music innan det släpptes vidare till andra tjänster. Det visade sig vara ett lyckokast för bolaget. Det första fem dagarna såldes över en miljon kopior på Itunes medan skivan strömmades 250 miljoner gånger på Apple Music.

En annan av hiphopens superstjärnor, Kanye West, gjorde en – visserligen mindre lyckad – framryckning i exklusivitetskriget när han efter åtskilliga krumbukter gav ut sitt senaste album »The Life of Pablo« tidigare i år.

»Mitt album kommer aldrig aldrig aldrig finnas hos Apple. Och det kommer aldrig säljas … Du kan bara hitta det på Tidal«, skrev den notoriskt impulsiva twittraren från sitt konto.

Det visade sig att Wests definition av »aldrig aldrig aldrig« inte ens motsvarade två månader. I april fanns skivan hos konkurrenterna och dessutom till salu på rapparens egen hemsida. Efter en stämning, i vilken Kanye West och Tidal anklagas för att ha vilselett miljontals människor att teckna upp sig för en prenumeration, riskerar han och tjänsten nu stora böter.

Kanye

Kanye West. (Foto: TT)

Andra musiker, som från början vände ryggen helt åt streaming, har lockats in av tjänsterna. Prince hatade allt vad uppkoppling hette (i en intervju med Daily Mirror 2010 sa han att »internet var fullständigt dött« och att digitala prylar bara »fyller ditt huvud med siffror«). Hans katalog finns numera på Tidal. Annars är det främsta exemplet det amerikanska popundret Taylor Swift som av principskäl höll ut i det längsta.

Till skillnad från exempelvis Metallica har hon inte lidit någon skada av att ta strid för högre ersättning till skaparna. Tvärtom har Swift blivit en respekterad maktfaktor och röst i debatten om streamingföretagen, som hon anser undervärderar artisternas konst. 2014 drog hon tillbaka all sin musik från Spotify och den som hittills sökt på exempelvis hennes senaste album »1989« har mötts av en låtlista med döda länkar och texten: »Artisten eller dennes ombud har beslutat att inte släppa det här albumet på Spotify ännu. Vi jobbar vidare och hoppas att de ändrar sig snart.«

Inte ens på artisternas självutnämnda bästis Tidal har den dykt upp.

Till och med Apple, vars Itunes tillhört en av Swifts främsta försäljningskanaler, fick nej till en början. När det stod klart att Apple Music inte skulle betala artister, låtskrivare och producenter under prenumeranternas tre månader långa, och kostnadsfria, prövotid skrev hon ett öppet brev där hon förklarade att hon inte kunde lägga upp sin skiva hos dem heller. Hon fann det »chockerande, nedslående och fullständigt olikt detta historiskt progressiva och generösa företag«.

Apple Music backade genast, knöt upp Taylor Swift till en uppmärksammad reklamkampanj och voilà, så dök »1989« för första gången upp för streaming.

Swift

Taylor Swift. (Foto: TT)

Man kan tycka vad man vill om krävande popprinsessor och lynniga rappare, men i den här popularitetstävlingen har Spotify inte vunnit framgång. Tvärtom har det svenska bolaget med sin freemium-modell utpekats som snåljåpen bland streamingtjänsterna, en anklagelse som blivit svår att skaka av sig oavsett hur stora summor som pytsas ut i royalties (2015 betalade bolaget ut drygt 84 procent av omsättningen till skivbolag och upphovsrättsinnehavare).

Länge såg det ut som att vd Daniel Ek skulle nöja sig med att beklaga bojkottaktioner från Taylor Swift eller Radiohead och fortsätta upprepa historien om hur Spotify räddat branschen från piraterna. Men härom veckan kom en nyhet som tyder på att Spotify insett att bristen på profilerade ambassadörer och exklusiva släpp har blivit ett problem. Man värvade Troy Carter, som varit manager åt artister som Lady Gaga och John Legend, för att smörja relationerna med artister, låtskrivare och skivbolag.

»…mitt jobb är en naturlig fortsättning på det jag alltid har sysslat med – värnat om artisternas röster«, skrev Troy Carter på Facebook om sitt nya jobb.

Det är ingen vild gissning att Spotify, nu rustade med någon som kan tala med musiker på musikers vis, inom kommande månader kontrar med ett eget stjärnbestrött exklusivt avtal.

Hur man ska se på den här senaste fasen i plattformarnas krig är svårt. Är det en naturlig del av branschens mognad? Eller är det desperata aktioner på en redan överetablerad marknad, som bidrar till att slå undan benen på hela branschen?

För vem vill ha en strömningstjänst om man inte får all musik?

sladdar

På en grumlig Skype-länk från redaktionen i Santa Monica, Kalifornien, skakar Paul Resnikoff resignerat på huvudet. Inte ens han, som bevakat den digitala musikscenen i snart ett decennium, numera via sajten Digital Music News, vet vartåt det barkar. Sin egen musiksamling beskriver han som en enda röra.

– Mitt musikliv är spritt över en massa tjänster. Youtube Red, Spotify, Itunes … det är en katastrof men jag tar det en dag i taget. Musikfans har ju aldrig egentligen belönats, vi är körda. Man kanske har en cd-samling och en vinylsamling som redan har slängts bort. En vinkällare blir inte helt plötsligt digital, men musik … det är en ständigt pågående utveckling, säger han.

Om det i början fanns en vision med musikstreaming, att samla allt på ett och samma ställe och göra det enkelt för kunderna, är det i dagsläget snarare oförutsägbart och svårt att överblicka utbudet för den som vill lyssna på ny musik. Just exklusivitetstrenden har blivit ett enormt problem, menar Resnikoff.

– Det är skadligt gentemot konsumenterna. Exklusiva upplägg straffar dem som gått med på att betala för musik och göra rätt för sig. Du gör ett finansiellt åtagande, betalar musikindustrin pengar för att få lyssna på musik och sen får du bakläxa för att du inte väljer rätt. Det är ohälsosamt.

Faran för streamingtjänsterna, säger han, är att konsumenternas tålamod sviker när utbudet blir för splittrat och krångligt.

– Unga musikfans har en otrolig kunskap om var de kan hitta musiken. Risken är att konsumenterna i slutändan själva vänder ryggen åt musikindustrin, som faktiskt alltid har straffats när tillgängligheten sviker.

Det kan vara värt att ta i beaktande för både skivbolagen och streamingföretagen. För även om den offentliga debatten om illegal nedladdning i stort sett har dött ut – många verkar tro eller hoppas att lagliga streamingtjänster eliminerat problemet – är fenomenet fortsatt omfattande.

Faktum är att mängden nedladdad musik från piratsajter ökade med 16 procent den andra halvan av 2015, enligt antipiratföretaget Muso. Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet bedömer att illegal fildelning årligen leder till 1,6 miljarder kronor i uteblivna intäkter för musikindustrin, bara inom EU.

»Till skillnad från Napster-eran verkar intressenterna nu ha resignerat inför marknadens tillstånd och de kanske oåterkalleliga konsekvenserna det har haft på industrin«, skrev United States Copyright Office i en rapport i fjol.

Sannolikt beror det på att skivindustrin har hamnat på rätt köl. Efter två skakiga decennier växte intäkterna med 3 procent i fjol och den digitala försäljningen gick för första gången om den fysiska. Den snabbast ökande inkomstkällan var streaming som sköt i höjden med 45 procent, enligt skivbolagens egen organisation Ifpi.

I deras rapport för 2016 pekas i stället användargenererade uppladdningstjänster, som Youtube, ut som de största bovarna och anledningen till att explosionen i mängden konsumerad musik inte märks av tillräckligt i skaparnas plånböcker. (Youtube ägs av Google, som även de har sin strömningstjänst i Google Music Play, men som bara är löst sammankopplad med Youtube. Hur många användare Google Music Play har är okänt.)

Trots sina 900 miljoner användare utgör användargenererade tjänster som Youtube bara fyra procent av intäkterna, enligt Ifpi. Musikindustrin har visserligen lyckats ta sig över till den digitala sidan, men för att få till en hållbar utveckling återstår en hel del arbete, är slutsatsen.

Detsamma gäller industrins närmast förbundna, streamingtjänsterna. Apple har förvisso sin kassa. Men Spotify och de andra konkurrenterna plockar kontinuerligt in kapital.

Den senaste tiden har också marknaden för nyemissioner fått sig en knäck. Det drabbade till exempel den lilla franska streamingtjänsten Deezer med runt sex miljoner användare. Liksom Spotify växer bolaget snabbt men går med förlust (260 miljoner kronor 2014). I höstas avbröt bolaget en planerad börsnotering med hänvisning till den svåra marknaden.

Spotifys kapitalsituation är inte heller enkel. Det har länge talats om en eventuell börsnotering och efter vårens nytillskott, då musikbolaget lånade in över åtta miljarder kronor från hedgefonden Dragoneer och riskkapitalbolaget TPG, båda hemmahörande i San Francisco, har det blivit än tydligare att det är den enda vägen framåt. Enligt avtalets villkor ska bolagets så kallade konvertibellån kunna omvandlas till aktier vid en notering till en 20-procentig rabatt mot noteringskursen. Rabatten, liksom räntan på lånen, ökar för varje halvår som börsnoteringen dröjer.

Frågan allt fler ställer sig är hur stora de här företagen måste bli för att slippa be om mer tillskott.

– De förlorar pengar allihopa, ändå säger samtliga att de ska investera tungt även fortsättningsvis. Det är bara det att med streaming är det väldigt svårt att se det skiftet komma. Är det vid 100 miljoner prenumeranter? 200 miljoner? frågar sig Paul Resnikoff på Digital Music News.

Under tiden kämpar tjänsterna vidare för att bredda sig, hitta och understryka eventuella särdrag. Apple Music har förutom exklusiva släpp och eget videomaterial satsat hårt på förpaketerade musiklistor och radiostationer anpassade efter användarens lyssningshistoria. I USA erbjuder Google Play Music »Youtube Red« på köpet, där användaren kan streama videor utan annonser. Tidal livesänder konserter och Spotify lockar med nya prenumerationserbjudanden, som familjepaket. De ska också börja producera egna tv-serier med musikkoppling.

Vissa tror att det kommer att bli vägen framåt, att företagen – likt Netflix – rör sig mer mot egenproducerat, högkvalitativt innehåll som drar till sig och håller kvar kunderna.

Vad gäller Spotify är inga dramatiska förändringar i affärsmodellen att vänta. Hur hatad den än är bland artisterna kommer gratiskranen vara fortsatt påvriden. Av Spotifys finansiella redovisning för 2015 att döma har vd Daniel Ek en fortsatt obändig tro på att lönsamheten kommer bara bolaget fortsätter växa.

I rapporten konstaterar man att Spotify är den främsta renodlade musikspelningstjänsten och den näst största inkomstkällan för musikindustrin, både globalt och i USA.

»Vi anser att vi kommer att generera substantiella intäkter i takt med att vår räckvidd ökar och att våra marginaler kommer att förbättras storskaligt.«

Dessutom framgår att bolaget är övertygat om att de ännu bara har en liten bit av en enorm marknad, och att de drar fördelar av att ha varit först på plats. Samtidigt medger man att ingen av de nuvarande aktörerna knäckt koden:

»Modeller med bara betalda prenumerationer har ännu inte bevisat att de kan bli stora och modeller med gratisanvändning har, även om de blivit stora, ännu inte visat vägen till lönsamhet. Spotify har den kombinerade kraften hos båda.«

Vad kommer att hända framöver? Vilka tjänster kommer att finnas kvar om tio år? Det är omöjligt att veta, konstaterar Paul Resnikoff, även om han skulle satsa sina pengar på Apple Music, »de har råd att hålla på i all evighet«. Också Google har uthålligheten och kan knuffa ut mindre framgångsrika tjänster, liksom Amazon som väntas rulla ut en egen prenumererad musikstreamingtjänst de kommande månaderna.

I sin nuvarande form har Resnikoff svårt att se hur Spotify ska lösa sin situation. Han liknar bolagets förhållande till skivindustrin som en pizzeria som tvingas betala beskyddarpengar till en maffiaboss.

  De vill inte ta för mycket så att pizzerian tvingas stänga, men ändå så mycket som möjligt, säger Paul Resnikoff.

– Visst, Spotify kan ta in mer lån, men de stora skivbolagen kommer alltid att försöka maximera sina ersättningar, bara för att de kan. För om skivbolagen beslutar sig för att dra sig ur står Spotify med ett gigantiskt problem. Enda chansen att komma ur den här ohållbara kostnadsstrukturen är att uppnå något slags symbiosförhållande, för som det ser ut nu är det en nedåtgående spiral.

Hur det än går är en sak klar: streamingkriget är långt ifrån över.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera