Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Originalet

I augusti gör den 68-åriga klubbdrottningen Grace Jones ett framträdande i Sverige. Men vem är hon egentligen och vad har hon att säga oss i dag?

Det kommer ständigt nya historier om Grace Jones stormiga relation med Dolph Lundgren. Dolph, Graces pojkvän under mitten av 80-talet, har tidigare vittnat om hur hon eldat i parets gemensamma spis med de exklusiva skinnjackor han fått i present av designern Gianni Versace. När han kom hem var det bara »en stor jävla askhög i spisen«. I Grace Jones självbiografi, som kom förra året, med titeln »I’ll Never Write My Memoirs« (en blinkning till låttexten för hennes »Art Groupie« från 1981) skriver hon om samma händelse. Och hur det senare ledde till att hon, med pistol i hand, uppsökte Lundgren i höjd med att han spelade in »Rocky IV«. Det blev den slutgiltiga spiken i kistan för deras utdragna kärleksaffär.

I boken går Grace Jones rätt hårt åt sig själv, men också åt flera samtida artister. När branschen vill att hon ska anpassa sig till samtiden och närma sig artister som Beyoncé, Miley Cyrus, Rihanna, Lady Gaga, Sia och till och med Madonna, så svarar Grace Jones att det inte är möjligt eftersom de alla redan plagierat henne på ett eller annat sätt. Som svajig bevisföring tar hon upp Rihannas målade kroppsstrumpa, som hon menar aldrig skulle ha kommit till om inte konstnären Keith Haring först målat på Jones nakna hud. Alla dessa små barn jag haft, suckar hon.

Egentligen är cirkusen kring Grace Jones person rätt logisk. Alltsedan glansdagarna på 80-talet då hon slog igenom med discoalbumet »Portfolio«, har bilden av henne präglats av lika delar fascination som fara. Lika mycket uppmärksamhet som sångerskan fått för sitt sätt att smälta ihop genrer, göra andras låtar till sina egna och för den ljuvligt suggestiva rösten har hon väckt med sin extroverta persona och sitt hämningslösa beteende.

I sommar kommer Grace Jones till Sverige, som ett av dragplåstren till årets upplaga av ansedda musikfestivalen Way Out West. Och trots att det varit relativt tyst från den karibiskfödda artisten och låtskrivaren, musikaliskt vill säga, ända sedan 90-talet – undantaget några återutgivningar, enstaka spelningar och så en ljum comeback år 2008 – så har hon aldrig räknats ut.

Grace Jones föddes på Jamaica 1948 (själv framhåller hon att hon föddes tre år senare) där hon växte upp tillsammans med sina fem syskon. Barndomen präglades av gudstjänster och strikta regler och när Jones föräldrar flyttade till New York för att börja ett nytt liv så lämnades hon och syskonen i styvmorfaderns våld. Morfadern var, precis som hennes far skulle bli senare, pastor inom pingströrelsen och han drog sig inte för att ta till piskan. Brodern Noel, också han pastor, har beskrivit det som att hans syster skapade egna fantasivärldar i vilka hon levde och där hon hade möjlighet att kontrollera tillvaron.

Grunden till det som senare skulle bli Grace Jones image – med en hård maskulin framtoning och en känsligare sida som alltid hållits väl dold – lades tidigt i livet. Jones beskriver hur hon, på ett »nästan schizofrent sätt«, kan ställa sig utanför sig själv och tala sig till rätta. Att hon som barn utarbetade två sidor av sig själv, där den maskulina fortfarande skyddar och gömmer undan.

Som tonåring flyttade hon efter föräldrarna till New York. Hon drömde om att bli skådespelare och gick på mängder av auditions, men det tycktes bara finnas plats för en svart skådis åt gången. Hon tog sig i stället till Paris och i modevärlden visade sig hennes androgyna look och taniga kropp, som hon retats för i skolan, vara stora tillgångar. Snart var hon på omslaget av Vogue och toppmodell med uppdrag för Kenzo och Yves Saint Laurent. Samtidigt såg discon nattens ljus och Jones rörde sig ledigt över världens klubbgolv – och möblemang. Och det var någonstans där, i vimlet på mytomspunna Studio 54, som representanter från skivbolaget Island Records insåg att de i Jones hittat den glammiga diva de sökt.

Hon parades ihop med discoproducenten Tom Moulton och 1977 släpptes så hennes första skiva, »Portfolio«. Den dekadent smeksamma tolkningen av Édith Piafs »La Vie en Rose« blev hennes första riktigt stora hit och Grace Jones omfamnades av gayvärlden. Det blev också starten för framgångsreceptet med att ta andras låtar och göra de till hennes, som Jones ska komma att använda sig av genom hela karriären. Trots att Moulton och Jones bråkade mycket – bland annat om att han tyckte att hon sjöng falskt – så gjorde de ytterligare två album ihop, »Fame«, 1978, och »Muse« som gavs ut året efter. I en intervju med magasinet Thump berättar Tom Moulton om en klubbspelning där Grace i vredesmod kastat en trasig mikrofon rakt in i folkmassan. Ett vrål hördes snart från dansgolvet: »Herregud, jag har blivit misshandlad av Grace Jones! Jag måste behålla den här micken!« Det var där och då som Tom Moulton insåg att det var den aggressiva och lite farliga sidan av Grace Jones som publiken ville ha. Men det skulle snart visa sig att discon var på dekis. Den sista skiva som Jones gjorde ihop med Tom Moulton, »Muse«, blev ett kommersiellt fiasko.

Island Records grundare, Chris Blackwell, trodde fortfarande på Jones dragningskraft. Med hjälp av duon Sly Dunbar och Robbie Shakespeare återvände Grace till sina jamaicanska rötter. Men Blackwell ville samtidigt att det skulle låta europeiskt och det nya soundet kom att bli en ovanligt lyckad mix av reggae, pop och new wave. De spelade in i Blackwells studio på Bahamas och det andra album de gjorde tillsammans, »Nightclubbing«, framhålls fortfarande som hennes odiskutabelt bästa. Här någonstans blev det kreddigt att gilla Grace Jones också i den strejta världen och albumet listades som 1981 års bästa av brittiska musiktidningen NME. Hennes hypnotiska, ibland pratsjungande, röst fick nu komma till sin rätt. Hon skrev text över en tangomelodi lånad från argentinske kompositören Astor Piazzolla. Resultatet, »I’ve Seen That Face Before (Libertango)« blev tillsammans med »Pull Up To The Bumper« två av albumets mest välkända låtar.

Privat hade Grace Jones och grafiska formgivaren Jean-Paul Goude varit ett par under några år. När de två väntade sonen Paulo 1979 så anordnade vännerna Andy Warhol och Debbie Harry en stor fest på exklusiva klubben The Garage. Det var också vid den här tiden som hon och Jean-Paul Goude började skapa den visuella persona som hon håller fast vid än i dag. På omslaget ses Grace i kantig stubb, kavaj med markerade axlar, cigaretten ledigt i mungipan och så den dödsföraktande blicken.

Hennes imageskapande och erövrande av manligt kodade attribut sågs ofta som en manifestation av makt och förflyttande av normer. Men kanske var det tvärt om för henne själv. I sina memoarer beskriver hon hur Goude, »precis som kyrkan«, ville att hon skulle vara perfekt. Med musikvideor, skivkonvolut och scenshower kunde han skapa den felfria och glamorösa supercyborg han ville ha. Jones beskriver till och med hur hon poserade när hon skulle uträtta sina dagliga behov, i händelse av att Goude plötsligt skulle få för sig att öppna toadörren. 

Grace Jones har aktivt bidragit till bilden av henne som den hämningslösa performern, bland annat genom att örfila programledare och slita av sig kläderna i väntade och mindre väntade situationer. Ändå tycks allt hon tar sig för – hur uppseendeväckande det än må vara – hållet i hennes egna strama tyglar. Så också när det kommer till Jones droganvändande, som hon i sin biografi beskriver som »Jag vill ha kontroll också över att inte ha kontroll«.

Med nästföljande album uteblev succén som Grace upplevde med »Nightclubbing«. Hon sökte sig till filmen och hade brutit upp med Goude. Hon fick en stor roll i actionfilmen »Conan – förgöraren« (1984) och blev fasadklättrande Bondbruden May Day i »Levande måltavla« (1985) – i sistnämnda skymtar även dåvarande pojkvännen Dolph Lundgren förbi.

Senare på hösten släpptes »Slave to the Rhythm«, ett konceptalbum som från början var skrivet för bandet Frankie Goes to Hollywood, och där titelspåret blir Jones största hit genom karriären. Med ytterligare två album i slutet av 80-talet och en flytt till skivbolaget Capitol – som hon i efterhand har sagt sig ångra djupt – nådde hon aldrig riktigt upp till samma nivå. Hon drog sig tillbaka från offentligheten och under 90-talet försörjde hon sig stundtals på välbetalda företagsgig. I det ljuset är det svårt att inte läsa in en viss bitterhet när hon nu kritiserar yngre kollegor som gett röst åt sin samtid. Även om hon delvis har rätt i sak när hon påstår att både Lady Gaga och Rihanna tagit inspiration, ja rent av kopierat, hennes konstnärskap.

År 2008, efter nitton års tystnad, kom så comebacken »Hurricane«. På albumet hade hon jobbat ihop med duon Sly & Robbie, som var med och skapade hennes bästa album under det tidiga 80-talet. Skivan fick ganska fin kritik, men kändes daterad redan när den gavs ut och recensionerna präglades av ett nostalgiskt skimmer. Tre år senare ompaketerades skivan och gavs ut på nytt, i dubversion, och det är svårt att blunda för att hennes musikaliska framtid främst kan skådas i backspegeln. Men så är det inte Grace Jones nyare låtmaterial som kommer att locka massorna till Slottsskogen när hon rockringar sig in på scenen heller. Utan hennes största rollprestation, den karaktär som Grace Jones skapade och sedan blev. Ingen spelar Grace Jones så bra som Grace Jones. Det vet publiken. 

Grace Jones uppträder på Way Out West i Göteborg som pågår den 11–13 augusti.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera