Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ingen pepp till pojkarna

När ska vi börja prata om våra obildade söner?

Jag ser ett filmklipp som delas på nätet, en pappa från Virginia står framför spegeln med sin dotter och uppmanar henne att säga efter honom. »I am strong«, »I am smart«, »I am beautiful«, »I am respectful«, »I’m not better than anyone«. »Nobody is better than me.« Flickan repeterar glatt. Pappan har visst gjort peptalket till morgonrutin, och de beundrande tillropen i kommentarsfältet är många.

Samma dag läser jag en nyutkommen svensk antologi om bildning och vad det egentligen står för numera. I sitt bidrag »Det blir kulturellt kapital till middag«, pratar författaren Qaisar Mahmood ömt till sin nyfödda dotter Sonia. Om klassresan han själv gjort, och resan hon därför slipper göra för att hon är uppväxt i en familj med både ekonomiskt och kulturellt kapital. Hennes föräldrar, till skillnad från hans, har en högskoleutbildning, läser böcker, åker på utlandssemestrar, går på Dramaten.

Hon är flicka och har mörk hy, men hon kan ändå vara lugn, säger pappa Qaisar Mahmood. Hon kommer att trumfa fördomarna med de privilegier (det sociala och kulturella arvet) hon fötts in i.

I en annan text, »Hel eller halv bildning?«, läxar litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström upp alla halvbildade idioter, företrädelsevis män. De som envisas med att bara inkludera konst och litteratur skapad av män, i det allmänna kultur- och bildningsarvet.

Bildning, säger hon, är att »finna sin plats i världen genom att vidga sina vyer och stiga ur sitt privata nu, ta del av andras erfarenheter, gärna i historien«.

De som föredrar »His-story«, framför »Her-story«, och inte både och, kan dra åt helvete. Det är min känslomässiga tolkning av texten. Och Ebba Witt-Brattström har givetvis rätt.

Ändå får jag en klump i magen. Jag tänker att det är just det som väntar. Att det bildningsmässigt kommer att gå åt skogen för svenska pojkar. Varningsflaggorna har vajat ett bra tag nu. Var fjärde skolpojke har läs- och skrivsvårigheter. Var fjärde! Nej, man kan inte sätta likhetstecken mellan utbildning och bildning. Men den som riskerar att drunkna i den grundaste delen av kulturens simbassäng, lär aldrig ta sig ett dopp. Aldrig få tillgång till den helkroppsbehandling som bildningen i bästa fall är.

»Tänk om min fantasi inte är vild nog att fånga allt det fantastiska du har potential att uppleva här i livet och att jag med mina begränsade föreställningar i själva verket kommer kringskära ditt liv.«

Raderna är Qaisar Mahmoods, vackra i sin iver att vilja uppmuntra utan att för den skull tondövt trampa på. Han är rädd för att skapa ett imaginärt tak. Till skillnad från Karl Ove Knausgård, aktuell med sin bok »Om hösten«, där han oblygt förklarar världen för sin ofödda dotter. Som ett slags modern tappning av Anna Maria Lenngrens »Tag, för din framtid, denna lexa!«, fast helt utan ironi.

Men när såg vi senast en litterärt begåvad person peppa sin son?

I antologin gör de nio författarna sitt bästa för att förklara hur bildningen tillhör alla, men ändå inte kommer alla till del. Kön, klass och etnicitet står ibland i vägen. Så sant.

Ändå har jag i det här sammanhanget svårt att oroa mig för just tjejerna. Killarna, däremot.

Vad kommer att hända när dessa språkligt handikappade pojkar växer upp? De lär inte bli kulturmän direkt (kanske är de utdöende ändå!) men det betyder inte nödvändigtvis att de inte kommer att tillskansa sig makt.

En obildad överhöghet, den vet vi redan hur den smakar. Usch.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera