Jane Brick

Det påstås att Gun Hägglund var världens första kvinnliga nyhetsuppläsare när hon i september 1958 fick svenska folket att sätta hela tv-kannan i vrångstrupen. En kvinna som läste nyheterna!!!

Hösten 1969. Långhåriga män och kvinnor i gröna parkas lämnade sina haschinrökta drakfester på Gärdet för att i stället »göra tv«. Den nya »kommunistkanalen«, TV2, hade jobb för alla och envar med FNL-märke och slafsigt yttre, slog kritikerna fast.

I själva verket hade TV2 med nyhetsprogrammet »Rapport« skickat en välbehövlig svalkande våg över det svenska medielandskapet. Bort sköljdes brylkrämtuber, Aqua Vera-buteljer och slipsar. In kom kvinnorna, en efter en (utan inbördes ordning): Ewonne Winblad, Mildred Eriksson, Helena Stålnert, Ingela Agardh, Eva Hamilton, Ulla Carin Lindquist,  Ann-Britt Ryd Pettersson och Anita Jekander är bara några av dem. Mitt bland dessa utåtriktade, ofta hårt arbetande kvinnor fanns Jane Brick, tjejen från Kungsholmen som blev en del av vår vardag när »Rapport« startade sina sändningar den 5 december 1969.

Redan i barndomen hade Jane drömt om att bli skådepelare. Hon försökte komma in på ett antal teaterutbildningar, men misslyckades. Pappa Lennart, en tid chefredaktör för Norrskensflamman, såg sin chans: »Det är klart att du ska bli journalist«.

Jane vek ner luggen i pannan och satte i gång. Hon dansade sig igenom journalisthögskolan och sjöng sig in på det nystartade »Rapport«. Kollegerna var förundrade: »Hon hade en av de vackraste röster jag någonsin hört hos en tv-människa, det gick inte att låta bli att lyssna när hon pratade«.

Jane Brick inledde som nyhetsreporter, men snart upptäcktes hennes fallenhet som nyhetsuppläsare. Skarp i sina formuleringar, generöst påläst i det hon hade att rapportera, en vackert klingande altröst och det faktum att hon var helt fri från bjäfs och utanpåverk. »Hon hanterade hela situationen med en sorts självironi. Det omåttliga kändisskap som ju tv medförde på den tiden kunde göra människor tokiga, men det låtsades hon helt enkelt inte om«.

När Ingvar Bengtsson tog över som Rapportchef bar han på en idé, aldrig tidigare testad i svensk tv. Han ville skapa »programledarduetter« för att bredda perspektiven och understryka genusfrågans betydelse på den unga kanalen TV2. Claes Elfsberg och Ewonne Winblad utgjorde det ena paret. Bengt Öste och Jane Brick det andra.

De fyra rapporterade i frisk konkurrens om hur Concorde hade brutit ljudbarriären, om hemlighetsmakeriet bakom Nixons Sydvietnambesök, om att FN antagit en konvention om avskaffande av all rasdiskriminering, om att Apollo 11 hade genomfört den första bemannande landningen på månen.

Snart ville cheferna att Jane skulle ta nästa steg, in till det riktigt komplicerade. Hon skulle in i Lars Orups värld. Tillsammans ledde de ett antal valvakor och partiledardebatter och snart fick hon det smickrande smeknamnet »Orups kronprinsessa«.

Men som vanligt lät sig Jane Brick inte imponeras av omvärldens beundran. Hon kammade ner luggen i pannan och gick in till chefen: »Jag vill bli utrikeskorrespondent, går det?«.

Jane Brick gjorde karriär med världen som arbetsfält. Hennes troligen mest kända insats var när hon tog sig in till Östberlin strax före murens fall 1989 och i det kaos som rådde också lyckades få en exklusiv intervju med DDR:s statschef Egon Krenz.

Vem var då Jane Brick? Några kolleger på »Rapport« försöker beskriva:

»Hon höll på det privata.« »Integriteten överskuggade allt.« »Vi andra sprang omkring i våra karriärer, tjattrade på rasterna. Jane läste en bok i kaffepauserna.” »Hon gav ett bakåtlutat intryck, men var alltid djupt koncentrerad på något sätt.”

En sak vet vi dock: när hon inte arbetade så gifte hon sig. Tre gånger ingick hon äktenskap. En borgerlig vigsel och två kyrkliga (1971 och 1992). Alla tre med en och samme man, tecknaren Ove Lindström.

Tv-världen snurrar på. Överfulla sminkloger, champagnedrypande kändisfester och medverkan i »Let’s dance«.  Samt ett par veckor som dragplåster på lyxkrogar bland Båstads vita linjer. Så håller dagens unga nyhetsuppläsare sina varumärken vid liv. För Jane Brick räckte det med en vänlig och skarp blick in i kameran. »Rapport är slut för ikväll. Godafton.