Mats Gellerfelt

Text: Kay Glans

Foto: Leif R Jansson/TT

»Känner du till Gellerfelt?« frågade min släkting Artur Lundkvist mig en kväll mot slutet av 1970-talet. Det gjorde jag inte då, men snart kände alla litteraturintresserade till Mats Gellerfelt. Vi rekryterades som skribenter till Svenska Dagbladet vid samma tid, var tillräckligt lika för att ha starka beröringspunkter, men tillräckligt olika för att inte kollidera. Nu när Mats är död vid 64 års ålder märker jag att det framför allt är vårt 1980-tal jag minns, trots att vi fortsatte att ha kontakt långt därefter. Jag tror att de flesta som var med då har en relation till honom, positiv, negativ eller bådadera. Han gjorde decenniet mer färgstarkt och rikt på skuggor genom att inte sätta sitt ljus under skäppan och samtidigt bränna det i båda ändar. Men frågar man yngre människor i dag vet de ofta inte vem han var.

Mats gick till frontalangrepp mot den samtida svenska romankonsten och kritiken i tidskriften Jakobs stege 1980. Det litterära klimatet var provinsiellt och det var det politiska budskapet som premierades, inte de estetiska kvaliteterna förklarade Mats, som efterlyste en formmedveten litteratur enligt internationella förebilder. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, som det heter. Bara några år senare fick postmodernismen sitt genombrott i Sverige och den medförde en långt mer konsekvent uppgörelse med 1970-talets estetik än den Mats stod för. Nu handlade det inte om konstens rätt att vara form, utan om dess tvång att vara text som anspelade på andra texter. Mats var för konservativ för att ingå i denna strömning som ändå drog undan stora delar av grunden för hans estetiska initiativ. Det hindrade inte att han gjorde avtryck som kritiker. När Mats Gellerfelt höll sig borta från revirmarkeringar – och det gjorde han oftast när han skrev om utländsk litteratur – var han en läsarnas kritiker, inte författarnas eller kritikernas. Han var orienterande och kunde förmedla entusiasm. Egentligen hörde han till en annan tid när man kunde vara smakdomare utan alltför tungt teoretiskt bagage. Han hade förvisso sin trogna publik i SvD, men i en annan tid hade den nog varit mycket större.

Att postmodernismen fuktade Mats krut i litterärt hänseende hindrade inte honom från att bli en profilerad skribent, för det fanns ju många andra saker att ta strid om. Han avskydde 68-vänstern och den honom. Här berövade postmodernismen honom inte initiativet, eftersom den ville vara revolutionens fortsättning med andra medel och inte utmanade vänstern på det politiska planet. Genom sin polemiska stil väckte Mats uppmärksamhet och snart blev han en kändis. Också detta var förknippat med 1980-talet. Kultursidorna hade fortfarande en så stark ställning att de kunde fungera som plattform för en generell massmedial karriär. Mats blev både mode- och matorakel. Kritiken mot svenskarna för att de var provinsiella kompletterades med förebråelsen att de var illa klädda. När det gäller uppmärksamhet skulle jag säga att Mats var som en nyrik. Han, tidigare typograf, blev plötsligt en celebritet och visste inte hur han skulle förvalta överflödet utan slösade bort det mesta.

Han sa ibland att om han inte fanns skulle han behöva uppfinnas. Det låg något i det. Ett konsensusklimat som det svenska behöver bråkstakar som får det att se ut som om det är högt i tak. Den som tar den rollen kommer undan med saker som skulle vingklippa andra, men till priset av att inte tas helt på allvar. Björn Nilsson undrade i Expressen 1986 om Mats hörde hemma i det seriösa samtalet eller »kulturskvallrets avdelning för polisunderrättelser«.

Man tänker sig att den som svingar hänsynslöst också själv ska tåla en smäll, men det finns hårdslående boxare med glaskäke och jag tror att Mats faktiskt tog rätt illa vid sig av att själv bli angripen. Hans ilska var kanske konstitutiv, men man ska inte glömma att han fick ta mycket skit för att som ung säga saker som mer etablerade kritiker borde ha sagt långt tidigare.