Damm speglar mörkrets hjärta

Bland alla gamla dammiga museer jag har sett är Leopold II:s centralafrikanska museum i Bryssel ett av de dammigaste. Och mest spännande.

Just nu är museet stängt för upprustning, och det finns skäl till oro, som alltid när kulturinstitutioner städar upp. Intressanta spår går ofta förlorade då.

Just på Leopold II:s museum är själva dammigheten en poäng. Det speglar – mörkrets hjärta.

Museet är intressant både för de föremål man hittar där, och för dem som inte finns där. Jag hoppas att ingen får för sig att putsa upp montrarna. Ingen interaktiv multimedia i världen kan ersätta själva dammets pedagogiska åskådlighet. Man kan nämligen med egna ögon se hur kung Leopold och andra stora män i Europa tänkte när det begav sig, runt förra sekelskiftet.

Vad visas då på museet? Uppstoppade lejon och gaseller, förstås, spjut och sköldar och vackra masker. Där finns Henry Stanleys resväska och Livingstones promenadkäpp, nonchalant ställd i ett hörn, som om doktorn just lämnat den där.

Där finns även en staty av en afrikansk medicinman i leopardtunika och skojig liten mössa. Jag kände vagt igen honom, men varifrån? Jovisst, från Hergés seriealbum  »Tintin i Kongo«, där han dansar runt och sätter skräck i kongoleserna, tills Tintin avslöjar honom som en bluff.

När Hergé tecknade »Tintin i Kongo« var han bara 23 år. Han hade aldrig varit i Afrika. För att få inspiration besökte han museet, där rasismen verkligen satt i väggarna.

Museet har också en stor staty i vit och svart marmor och guld, där en vacker vit kvinna klappar om små svarta barn i en allegorisk framställning av Moder Belgien bringar kunskap och lycka till Kongos barn.

Där finns också scener från arabernas grymma framfart. De arabiska slavhandlarna driver de olyckliga fångarna framåt i halsjärn och kedjor. Ja, där finns nästan allting – utom vita slavhandlare, eller en sann skildring av Leopolds äventyr i Kongo.

Om dessa äventyr är det alldeles tyst. I 23 år var Kongostaten kungens egen privata skattkammare, och det belgiska kungahuset lever fortfarande på bytet. Leopolds koloniala framfart var ohygglig, och präglades av tortyr och massmord. Själv satte han aldrig sin fot i Afrika, men Henry Stanley och andra gjorde grovjobbet åt honom.

De stora vinsterna kom från gummiträden, och tusentals slavarbetare som inte klarat kvoten fick ena handen avhuggen, och ena foten. Hälften av landets befolkning mördades, cirka tio miljoner människor, (!).

Det var på resa upp längs Kongofloden som författaren  Joseph Conrad såg spåren av Leopolds girighet, och förebilderna till mr Kurtz i »Mörkrets hjärta«. Massgravar, lik i travar. Leopolds folkmord i Kongo förebådar 1900-talets brott i Europa.

Av hela denna historia finns icke ett spår i de dammiga montrarna. Det gör inte museet mindre talande. Tvärtom! Tystnaden ger en bättre historielektion än aldrig så pedagogiska skyltar. Jag hoppas att ingen klåfingrig intendent går dit och sopar igen spåren.

Nu invänder vän av ordning att vi inte kan betrakta alla gamla museer som museer över sig själva. Förnyelse behövs, både av samlingar och pedagogik. Vi kan inte stjälpa skyddande glaskupor över allt intressant gammalt damm. Det förstår jag verkligen. Men de senaste årens häpnadsväckande förstörelselusta när det gäller svenska museer gör att jag ändå vill påminna om Leopolds museum.

Just nu får kulturdepartementet mycket kritik för sin  beskäftiga identitetspolitik, där pr-nissar från Riksutställningar skriver flåshurtiga förslag på mångfalds-program, som luktar hjärntvätt. Chefer som inte gillar läget »ska ges möjlighet att kliva av«. Något av samma sektmentalitet märks på Utbildningsradion, där en högt uppsatt chef talar till massorna om att »hjärnan är en empatisk muskel«, som ska gympas och trimmas till medhåll.

Denna identitespolitiska sörja får nu stryk av en ovanligt samlad kritikerkår. Man hoppas innerligt att kulturdepartementet tar intryck.

Men viktiga frågor som riskerar att komma i skymundan är föremålsvården och museernas forskningsanknytning. Den statliga museiutredningen, som är långt tyngre än några mångfaldsrapporter från snart nedlagda Riksutställningar, innehåller många oroväckande förslag. Som att »museerna ges rätt att gallra« i samlingarna, sälja, byta och avyttra för att »kunna undvika skenande kostnader för samlingsförvaltningen«.

Där ligger ägget: kunskap om historien och vården av museernas samlingar kostar pengar.

Vad får kunskap kosta?

Text: