Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Jan O Karlsson

Politiker, dog den 19 september, 77 år.

Jan O Karlsson föddes inom arbetarrörelsen: hans pappa var inte bara högt uppsatt tjänsteman inom Folksam, utan satt också i stadsfullmäktige. Hans mamma förestod den socialdemokratiska valstugan i förorten där de bodde. Barndomshemmet förefaller ha varit mycket livfull och befolkat av radikala socialdemokratiska intellektuella. I denna miljö formades Jannes iakttagande, välformulerade och bullriga personlighet. Han revolterade mot föräldrarnas radikalism, men revolten inskränkte sig till att han blev gråsosse, så småningom stolt medlem av »kanslihushögern«, vars historia han på ett briljant sätt skildrade i sitt sista anförande, bara någon vecka innan han dog.

Efter sekreteraren i socialistinternationalen Bernt Carlssons bortgång i attentatet mot Pan Am-flygplanet över Lockerbie i Skottland, skrev Janne i sina minnesord att«när en människa dör brinner ett bibliotek«. Kanske tänkte han också på sig själv när han skrev det. Han hade ett enormt intresse för personligheter och historiska skeenden som han samlade i sitt inre bibliotek. Han var centralt placerad under den mycket händelserika perioden i svensk historia då den moderna välfärdsstaten byggdes upp från början av 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet. Hans vinnande personlighet i kombination med ett visst mått av social selektivitet gjorde att han verkligen kände alla i den politiska toppen.

Jag tror inte jag har träffat någon som har besatt ett så stort lager av anekdoter från arbetarrörelsens och regeringens långa gemensamma historia som Janne. Han kunde redogöra för detaljer – inte bara från möten han själv deltagit i. En gång berättade han om ett sammanträde i samlingsregeringen under andra världskriget. Ett av ärendena var nödslakt av 5 000 renar i Lappland. Plötsligt började kungen, Gustaf V, högljutt att opponera sig. Folkhushållningsministern Gustav Möller ilsknade till, varför skulle kungen lägga sig i? Efter ett tag stod det klart att kungen trodde att det gällt samer, inte renar. Det kan inte ha varit lätt att vara tilltagande senil och kung, samtidigt som världshistoriens största vansinne pågick ute i Europa.

Janne hade en egenskap som var ovanlig för en politiker: han saknade totalt tävlingsinstinkt. På Harpsunds gräsmatta spelade partiledningen krocket. Tage Erlander studentikost hänvisande till lundensiska krocketregler, hänsynslös i sina krockar; min far, Olof Palme, djupt koncentrerad och defensiv; Torsten Nilsson, den store strategen, hade en långsiktig plan. Och så Janne som trodde att det var ett sällskapsspel, på gott humör och brydde sig inte om att han förlorade.

Janne var en otrolig optimist och framstegsvän. Jag minns en partiledardebatt inför något av valen på 1970-talet. Jag satt hemma och tittade. Janne ringde i pausen för »Aktuellt«, han vill nog egentligen prata med min mamma, men jag svarade. Vilken högtid, sa han, först får Olof ner dem på rygg och sedan kommer den storvuxne Lars Werner och hoppar dem på magen! Hade vi sett samma debatt? Jag tyckte det gick ganska knackigt..

Framgångar däremot gjorde honom övermodig – i vissas ögon odräglig. Efter att han förlorat sitt jobb som statssekreterare på finansdepartementet fick han revansch som medlem i EU:s revisionsrätt i Luxemburg. Där uppskattade de hans språkkänsla och bildning, mer än hemma i Sverige, och han blev vald till president för revisionsrätten. Stoltheten gjorde nog att han granskades hårdare som minister och till slut hittades kvitton på några kräftor och billigt vitvin. Janne tvingades »pudla«, men eftersom han var bäst i motgång, tog han sig igenom det också och gladde sig så småningom åt att det faktiskt varit han som gett upphov till det senare så flitigt använda begreppet.

Han hade en del lite jobbiga sidor också. Janne kunde på ett paradoxalt sätt vara oväntat auktoritär. Om man ifrågasatte honom kunde han först bli raljant och sedan ibland rejält arg. Men när man träffade honom nästa gång var han på lika gott humör – förstrött ursäktande. Vårt allra sista samtal var mycket trevligt. Han hade äntligen beslutat sig för hur han skulle kunna begränsa sina memoarer. De skulle skildra hans samarbete med landets statsministrar. »Mina tre statsministrar« skulle den heta och Abbe Bonnier var intresserad av att ge ut den. Vi bokade tid för en gemensam lunch. Några dagar innan den planerade dagen dog Janne. Jag och Abbe beslutade oss för att äta lunchen i alla fall. Vi gick till Sturehof.

Under hela lunchen tänkte jag på hur mycket Janne hade älskat situationen. Manegen var krattad; ridån kunde gå upp; historien börja. Det känns sorgligt att han inte fick avsluta den. Och än mer sorgligt att inte få träffa denna fantastiska man igen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera