Utrikes

Leva och låta dö

Det bästa du kan göra för Afrikas djurliv är att skjuta en gasell eller två.

– Storviltsjakt i Afrika ska vara en »once in a lifetime experience« som man förbereder sig för under lång tid och som man verkligen lever sig in i. Det ska vara en unik, intensiv upplevelse som kräver fokus och engagemang och som utmanar och förändrar en på något sätt. Inte bara ännu en charterresa.

Storviltsjägaren och fotografen Frank af Petersens har en klar uppfattning om den kommersiella jaktturismen när han porträtterades i Jaktmagasinet Big Game i våras. I dag får geväret stanna hemma när han åker på safari. Genom sina bilder har han i stället gjort sig känd för att på sitt eget vis bekämpa den alltmer utbredda tjuvjakten. Bland annat som volontärfotograf åt organisationen Save the Elephants. Att storviltsjägarna själva utgör viltets beskyddare är dock inget nytt – det har traditioner långt tillbaka i tiden.

Den passionerade storviltsjägaren prins Bernhard av Lippe-Biesterfeld var exempelvis en av grundarna av Världsnaturfonden 1961 och också organisationens förste ordförande. På den här tiden ställde de stora populationerna av elefanter till omfattande problem för Afrikas fattiga befolkning. Flera länder betalade jägare för att skjuta ner bestånden.

Prins Bernhard gick bort 2004 men hans vän – den legendariske spanska elefantjägaren Tony Sanchez-Ariño, 86, – berättar om svunna tider:

– Det fanns elefanter precis överallt. Det var förödande för den fattiga lokalbefolkningen. Jag var en frälsare vart jag än kom.

Tony Sanchez-Ariño anser att det är omöjligt att förstå elefantjakten utan att sätta den i ett historiskt perspektiv.

– Jag har alltid haft den största respekt för alla djur. Helt enkelt för att jag tror att de är precis lika lyckliga som vi kan vara. Att just elefanter blev min passion beror på en enda sak. Och det är att de var en mardröm för Afrikas befolkning när jag började jaga. Elefanten är ju, på grund av sin storlek och sitt beteende, ett väldigt destruktivt djur när den äter. För varje kilo de äter på ett majsfält så förstör de tio kilo, vilket förstås är en katastrof för fattiga människor.

Tony Sanchez-Ariño har jagat 62 år i Afrika och i fler än 20 av kontinentens länder. Han är övertygad om att reglerad jakt är det bästa sättet att bevara savannen och djungelns vilt på.

jakt2

– Befolkningen ökar hela tiden. Människan behöver mer plats och djurens vildmarker minskar i allt snabbare takt. Jag är inte optimistisk. Och det är de stackars djuren i Afrika som får betala priset. Undantaget är Sydafrika och Namibia där det är mycket fler djur i dag än för 50 år sedan. Detta eftersom det blivit en god affär med jaktturism. Men för resten av Afrika är det en katastrof.

Fotografier på kakiklädda jägare med gin och tonic-drinkar i solnedgången har väckt reslusten hos världens jägare alltsedan kapplöpningen om Afrika. Då betraktades storviltsjägare som hjältar hos den breda ickejagande allmänheten, i dag ses de närmast som bovar. Detta trots att jakt bevisligen är ett av de viktigaste instrumenten för att bevara Afrikas vilt utanför nationalparkerna. Utanför de statligt beskyddade områdena utgör vildmarkernas minskande ytor ett av de största hoten mot det vilda. Det mest talande exemplet är Kenya, där all jakt förbjöds redan 1977. Sedan dess har mellan 40 och 90 procent av djurlivet försvunnit. Det är den utbredda boskapsskötseln som utgör den främsta orsaken. Och när viltet förlorar sitt ekonomiska värde för den kommersiella jakt-turismen tar tjuvjägarna över.

I länder som Sydafrika och Namibia fortsätter däremot viltpopulationerna att öka i samma takt som jaktturismen. I Namibia bidrar jaktturismen till 2,3 procent av landets BNP. I Sydafrika har antalet jaktfarmer ökat från 5 000 till 10 000 på tio år.

De flesta som bokar en jaktresa till Afrika har dock inte siktet inställt på storviltsjakt. För den vanlige jaktturisten är det snarare antilopjakt som lockar. Arterna är många och populationerna i de flesta fall stora, vilket gör en antilopsafari till en dröm som många kan förverkliga.

Den klassiska storviltsjakten är betydligt mer exklusiv. En buffelsafari med den svenska professionella jägaren Natasha Illum Berg sträcker sig exempelvis över minst 16 dagar och kostar som en ny bil. Jakten äger då rum i Tanzania där 27 procent av landets yta förvaltas av professionella jägare. Endast 14 procent utgörs av nationalparker vilket sätter lite perspektiv på hur viktig jaktturismen är för att skydda Tanzanias djurliv.

Storviltsjakt handlar i traditionell mening om jakt på de så kallade big five – det vill säga elefant, buffel, noshörning, lejon och leopard.

– Jag har vigt mitt liv åt att jaga de fem stora. Farligt vilt innebär att du, om du inte gör saker rätt och ordentligt, kan gå från att vara jägare till att vara den som är jagad, berättar Tony Sanchez-Ariño.

Det är ingen hemlighet att det afrikanska storviltets potentiella farlighet är ett drivmedel för äventyrslystna jägare. Och även om det inte gäller alla, så är flera av just big five-arterna tyvärr hotade i dag. Frågan är om jakt ändå är nödvändigt som en av flera bevarandeåtgärder för en art som elefant?

jakt3

Så här skriver Världsnaturfonden på sin internationella hemsida: »I vissa rigoröst kontrollerade fall, även när det handlar om hotade arter, är det vetenskapligt bevisat att troféjakt kan vara ett effektivt bevarandeverktyg tillsammans med en bred mix av andra strategier«. Sedan hänvisar organisationen till situationen i Namibia som ett gott exempel: »I mitten av 1990-talet nådde djurlivet i Namibia rekordlåga nivåer i många områden. Men sedan regeringen stöttat en lokalt förankrad bevarandestrategi med en strikt reglerad troféjakt har djurlivets återhämtning varit enastående. Namibia har i dag den största population av frilevande svarta noshörningar och en växande population av elefanter, lejon, giraffer samt den största gepardpopulationen i världen. Det har också gagnat lokala samhällen väsentligt«.

En rapport från Internationella Naturvårdsunionen, IUCN, från i våras slår fast samma sak: en laglig, väl reglerad troféjakt spelar en viktig roll för djur- och naturskydd samtidigt som den ger inkomster och välfärd till urbefolkning och lokala samhällen. Men det finns också dåliga exempel. För det är inte helt oproblematiskt när allt fler vill leva ut sina kolonialromantiska drömmar.

– Ibland jagar man nu till och med i inhägnade områden med vilt som har köpts in och transporterats dit. Jag tycker att det ska vara ett äkta äventyr med osäker utgång om man ska jaga storvilt, som buffel. Inte en garanterad trofé på fem dagars safari med alla bekvämligheter. I dag är det fullt möjligt att göra en storviltssafari på en vecka totalt med alla resdagar med minimal ansträngning och risk. Då har det förlorat lite av sitt värde, säger Frank af Petersens.

Nästa nummer av Jaktmagasinet Big Game utkommer den 3 november. I det publiceras ett stort porträtt av Tony Sanchez-Ariño.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera