Är du årets Lille Skutt-liberal?

Thomas Engström gläds åt att slippa se svenska proffsgråtare och självspäkare.

Det finns gott om skäl till att enbart umgås med självupptagna människor. För det första har de i regel ett intressant liv – egenkärlek brukar förutsätta att vederbörande har åstadkommit åtminstone något, eller i alla fall tror sig ha gjort det, vilket bara det kan vara nog så fascinerande. För det andra är alternativet, de självspäkande världsfrälsarna och proffsgråtarna, så outhärdligt tråkiga att det rimligen är rent skadligt att tillbringa för mycket tid i deras sällskap.

De människor jag frivilligt går ut och tar en öl med (och eftersom jag inte längre bor i Sverige är allt mitt umgänge numera frivilligt) har en sak gemensamt: de är avsevärt mer besatta av sina egna liv och projekt och problem än av andras. En typisk replik lyder: »Jag förstår inte hur jag ska kunna koncentrera mig på att måla av oligarkens nya Rolls- Royce när jag får sådann migrän av ljuset i hans garage«. Något jag däremot aldrig mer behöver höra på krogen är att någon ylar: »Hur ska vi komma tillrätta med klimatproblemen?«

Och det är en jävla tur det. Varje gång jag utsätter mig själv för Sverige, med andra ord varje gång jag loggar in på Facebook eller Twitter, möts jag nämligen av ett groteskt poserande, ett piedestalklättrande utan dess like. Det är som scenen i »Life of Brian« med alla predikanter som står på rad och skriker om världens ondska och snara undergång. I Sverige tycks pågå en evig tävlan, en gråtande masshysteri som för tankarna till sorgearbetet bland nordkoreaner när ännu en av deras fläskiga diktatorer äntligen har lagt sig ner och dött. Vem är duktigast på att gräma sig över brexit, på att frukta Trump, på att förakta Sverigedemokraterna? Vem är mest upprörd och puttenutterädd av alla? Vem blir årets Lille Skutt-liberal?

Det riktigt sjukliga är ju att det till skillnad från samhälls-idealet förr i världen inte längre handlar om att framställa sig själv som modig och stoisk och stark, utan som så absolut ängslig och vek och panikslagen som bara möjligt. Bara den som darrar av skräck och dessutom ideligen tjatar om det är riktigt, riktigt god.

Hur hamnade vi i detta moras? Det är inget större mysterium, ärligt talat. Vi hamnade här för att ytterst få människor är originella och har någonting begåvat att säga. Så har det givetvis alltid varit, men nu får alla komma till tals.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!