Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

En labil linje

Det är inte korvetter med kärnvapen som oroar Försvarsmakten.

»Relationerna mellan öst och väst är de värsta sen Kubakrisen. Faror.« Det twittrade Carl Bildt för en dryg vecka sedan från Warsaw security forum, den årliga säkerhetspolitiska konferensen i Polen.

I försvaret pratar man om normalbilden, ett annat ord för läget utifrån strategisk signalspaning. Normalbilden är dålig just nu. Men inte riktigt på det sätt medierna har trumpetat ut den senaste tiden.

Två ryska korvetter, som kan bära kärnvapen, har förflyttats till Östersjön. Det handlar om två fartyg med kryssnings-roboten kalibr. Räckvidden är okänd, men det talas om 260 mil som mest. Det betyder att man kan angripa mål i hela Norden.
Panikstämningen tilltog på landets nyhetssajter. Men Försvarsmakten verkade ta fartygsflytten med ro, att Sverige är inom räckvidden för ryska kryssningsrobotar var känt sedan tidigare. Att Ryssland flyttat kärnvapenkapabla iskandermissiler till Kaliningrad, likaså.

Det tillhör normalbilden. Den dåliga.

Att två mellanstora militära fartyg åker runt på Östersjön är business as usual. Så snackas det i Försvarsmaktens högkvarter. Men när två ryska korvetter kör in i Östersjön och skapar panik har ryssarna lyckats med sin strategiska signalering. Den riktiga faran, suckar man i korridorerna på Lidingövägen, är att försvaret inte klarar att uppfylla den operativa förmågan.

Det handlar som vanligt om pengar. I höst har överbefälhavare Micael Bydén varit tydlig: kommer inga tillskott nu har vi inte ett operativt relevant försvar 2020.

Försvarsberedningen, riksdagsledamöterna som ska komma överens om hur mycket av budgeten mellan 2020 och 2025 som ska gå till försvaret, ska tillsättas nästa år.

Frågan är om de kan komma överens om normalbilden.

Försvarsutskottets ordförande Allan Widman ser de ryska korvetternas intåg som ännu ett alarmerande tecken.

– Jag tror inte att Sveriges åtgärder ensamt avgör frågan om krig, men att det finns en reell risk för krig det torde de flesta bedömare vara överens om.

Relationen mellan försvarsdepartementet och försvarsutskottet är i stort behov av oljning. Utskottsordföranden Widman sticker inte sällan i väg på egen hand, ännu mer sedan Liberalerna hoppade av försvarsbeslutet 2015.

– Vi vidtar åtgärder. Men det är också viktigt att ha sagt att Sverige inte upplever något direkt hot mot vårt land. Man får inte göra det så dramatiskt och tro att vi är direkt hotade, bet statsministern tillbaka.

I huvudsak finns tre informationskällor till hands för politiker som vill bilda sig en uppfattning om hotbilden. Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten Must, Försvarets radioanstalt FRA, och Säkerhetspolisen, Säpo. Ändå rör sig tolkningarna mellan »en reell risk för krig« och dess motsats.

Nu vill tre av allianspartierna att riksdagens försvarsberedning samlas tidigare på grund av det osäkra omvärldsläget. Onödigt, säger Liberalerna, som menar att Natomedlemskap är lösningen oavsett vad riksdagens åtta partier diskuterar fram i små grupper. Regeringen har hittills inte visat några tecken på att tidigarelägga förhandlingarna.

Kanske drar sig försvarsminister Peter Hultqvist något. Den förra försvarsberedningen skrinlade flera dyra materielprojekt som nu måste finansieras. Samtidigt ökar försvarsbudgeten i flera länder runt Östersjön, i Polen, Estland, Lettland och Litauen. Tyskland går från 1,2 procent av BNP till 2,0 procent på sikt.

Enighet över blockgränsen, en linje utåt som ligger fast, har länge varit grundläggande för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Kanske till och med viktigare än pengarna.

Den nya normalbilden är ovanligt stökig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera