En tid av misstro mot vuxna nyanser

Psykoanalytikern Ludvig Igra (1945–2003) ger i sin berömda bok »Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet« en plausibel psykologisk förklaring till pogromer och folkmord av typen Förintelsen i Europa på 1930-talet eller hutuernas slakt på tutsier i Rwanda i Centralafrika på 1990-talet.

Djupast nere i vårt psykes mest ursprungliga skikt bär vi människor på en intuitiv benägenhet att klyva världen i ont och gott, svart och vitt. Det är så vi erfar existensen när vi är mycket små.

Det goda är välbefinnandet som famnar vår kropp och själ när vi vilar i vuxnas omsorg och kärlek. Det onda som drabbar oss, till exempel när vi inte får någon längtan stillad, förlägger vi till något som existerar utanför oss själva, något utifrån kommande som vi måste värja oss emot och förkasta. Att den smekande och förnekande föräldern är samma person har vi svårt att förstå under våra första levnadsår. Vi bejakar »den goda« som en del av oss själva och vår tillvaro medan vi rasande försöker fösa ut »den onda«.

När vi växer upp expanderar vår mentala kapacitet. Har vi lyckan att i god kommunikation med kloka vuxna bearbeta både lust och glädje, brist, vrede och sorg kan vi med stigande ålder mogna till insikt om att det onda och det goda ofta hör ihop, är två sidor av samma sak. Vi kan till och med medge att »det onda« ibland är en del av oss, är vårt ansvar.

Vuxenhet kan, bland mycket annat, mätas i förmågan att uthärda ambivalens.

Dock, ansåg Ludvig Igra, finns den primitiva impulsen att projicera ut »det onda« från det som är vår legitima tillvaro kvar på själens botten. Mekanismen kan under vissa omständigheter triggas i gång med den yttersta påföljden att »den andre«, som länge varit god granne eller vän, utropas till fiende och kallas hot.

Så skedde i Tyskland efter första världskriget när den skakiga demokratin fungerade lika illa som ekonomin, dolkstötslegenden florerade och tyskarna lät sig tröstas av att det onda var judarnas och alla andras fel. Hitler förstod intuitivt vilka ohyggliga mänskliga drivkrafter en viss mytbildning kan utlösa.

Min bestämda uppfattning är att Donald Trump, Marine Le Pen och ett stort antal europeiska populistledare, Jimmie Åkesson och Timo Soini inte att förglömma, av ren maktlystnad fingrar just på de ovan beskrivna mänskliga mekanismerna. När de väl slår till med full kraft har ingen politisk ledare längre händer med dem.

Som jag ser saken har den teknik och ekonomi som har drivit fram globaliseringen – alla kategorier – nästan förintat den politiska och parlamentariska demokratin som vi har känt den efter andra världskriget. Medborgarna deltar inte längre i samhällsbygget, de avnjuter politik som spektakel i sina appar.

I en sådan social atmosfär är det lätt att få människor att misstro demokratins »vuxna samtal«, dess vilja till samförstånd, dess insikt om att alla goda lösningar också har dåliga sidor.

Det är lätt att leka med människors känsla av maktlöshet i dagens värld, att kittla folks vrede, att i mediernas rampljus utropa sig själv till inkarnationen av allt gott och invant medan allt annat är nytt, ont och främmande.

Det är lätt och fullkomligt samvetslöst.

Text: