Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fångade företagare.

Varför vågar ingen prata om tvångsentreprenörerna?

Det har öppnat ett litet kafé i den lilla förorten där jag bor.

Ofta står lokalen ganska tom, eller så utgörs publiken av några sällskap som köper en dryck som de sedan omsorgsfullt sitter med under eftermiddagens grånande timmar. På fiket kan man få in gratis internet från biblioteket bredvid, och det är mysigare att sitta här inne än på de hårda bänkarna utanför.

Bredvid kaféet ligger en jobbförmedlingsagentur. Det är nästan ironiskt.

Det finns ett utbrett hyllande av det egna företagandet. Sverige måste bli bättre för de små företagen, det har upprepats av politiker i decennier.

Regeringen skjuter nu till 78 miljoner kronor för att hjälpa landets småföretagare att komma in i digitaliseringens varma famn. Kanske kommer det att hjälpa krisande företag att få hjälp att knapra ihop en häftig 3D-video eller robotisera delar av verksamheten.

Var tredje svensk drömmer om att starta eget. Och visst finns det något i drömmen om att slippa chefer och styra sin egen tid. Men varför diskuteras så sällan att många tvingas starta företag?

För skillnaden är stor mellan de flashiga appmakarna som syns i medierna, och den grupp som är överrepresenterad när det gäller småföretagen: icke-vita som driver närbutiker, kaféer, tvätterier eller städfirmor.

Här handlar det inte lika ofta om ett passionerat val, att ta sitt fuck off-kapital och följa sina drömmar, som om det handlar om att man nått vägs ände. Att man efter år av arbetslöshet, av knappt lästa ansökningar, kommer hit. Till en högst osäker tillvaro, där riskerna är stora och utsikterna i många fall är små. Bland många av de utomeuropeiska grupperna är siffran för företagande så hög som 20–25 procent, att jämföra med blygsamma 5–7 procent av majoritetsbefolkningen.

Man måste se alla dessa nya företag mot bakgrund av en rasifierad arbetsmarknad där svenskfödda med svenskklingande namn vittnar om rekordlåg arbetslöshet; där utlandsfödda med utomeuropeiska namn samtidigt når en ny botten i förvärvsfrekvens och anställningar. I den industrialiserade världen sätter Sverige rekord i just denna fråga: i inget annat land är skillnaden på arbetsmarknaden så stor mellan inrikes och utrikes födda.

Man kan säkert komma på förmildrande omständigheter, anledningar som på något sätt skulle kunna förklara varför det är så här. Men ingen av de anledningarna förklarar varför vi har en så låg utbildningsavkastning för så många grupper, där afrosvenskar placerar sig lägst, oavsett om utbildningen har skett i Sverige eller någon annanstans.

Jag kommer osökt att tänka på alla dessa småföretagare i samband med Skånetrafiks omtalade kampanj. Där stoltserar företaget med sina bussförares andra utbildningar; de är lektorer, arkitekter och sjuksköterskor.

Även om kampanjens mål var något annat blir den en målande bild av Sveriges arbetsmarknad, där världens mest utbildade chaufförer tyvärr inte är en myt utan en sanning.

I försvaret av kampanjen har Skånetrafiken hänvisat till individer. Här handlar det om aktiva, individuella val. Och sådana finns det självklart gott om. Men strukturellt är de undantagen som bekräftar regeln. Till Sverige kommer man för att kasta sin utbildning i sjön, och jobba med något helt annat. Om man är född utanför väst vill säga.

På kaféet i min förort kan man återigen köpa kaffe eller smörgåsar för 12 kronor styck. Lokalen hade ekat tom hela sommaren sedan den förra ägaren gått i konkurs.

Hennes egna investeringar, hennes tid – allt kört i botten.

Hon var bara ännu en siffra i den dystra statistiken. Hon var en företagare som varken passade in i en klämkäck reklamkampanj eller i politikernas snack om entreprenörskap.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera